2017-03-25 06:00

2017-03-25 06:00

Godmorgon 25 mars

GODMORGON

Huset som hyser mig har lite väl mycket patina. Inte lika mycket som dess blygsamme husse, ty då skulle det troligen bli k-märkt och skyddat mot amatörmässiga hantverkare som jag.

Men utsikten är god. Utanför blåser nordvästan, in mot rutorna. Det drar en aning, vedkaminen sprakar.

Men vi passar väl ihop, huset och jag. Ett och annat har vi upplevt tillsammans och mycket har vi förlåtit varandra.

Så sitter jag i min favoritfåtölj och läser något klokt. Pläden värmer mig, det knarrar lätt i väggarna.

”Jag är besviken, mycket besviken”, väser det så från golvtiljorna.

”Vafalls?”, svarar jag med lika mycket spelad emfas som dåligt samvete. Var det mina tunna nyårslöften som lät?

Nej, det var huset som talade till mig. ”Du lovar tunt, pratar strunt och sköter inte om mig som du borde – din tönt”.

Jag blev inte svaret skyldigt utan emfasade med: ”Det gör jag visst, din hoplappade brädhög. Du är mer fåfäng än en tonårstjej. Nya fönster har du fått...”

Det durade till i fönstret, kaminens lågor fräste, ilsket.

”Uteplatsen, gästrummet, bryggan kostar du på, men Moder Hus bryr du dig inte om. Ingenting har du gjort på över de många och långa och dryga trettio år jag skyddat ditt huvud. Erkänn!”

Det gjorde jag inte, erkände alltså. Men lite samvetsöm kände jag mig, trots allt. Jag menar, bryggan skyddar inte huvud, typ.

Så jag svarade med lite snällare röst: ”Jag ska, jag ska. Jag går och samlar mig”

Suckar jag, beställer hantverkare, som går sin husesyn. Som skakar på huvudet och säger något om att det blir mycket det här. Spisen är gammal, frysen fryser knappt, duschen läcker, varmvattenberedaren klarar inte av några tonåringar, värmen, sladdarna...

Herrarna går runt, antecknar och synriver golv och tak och allt däremellan.

”Men inte bokhyllan, den har hängt med mig i ett halvsekel, inte Saturnuslampan i taket. Den är mer antik än jag. Inte ...”

”Vill man ha det fint får man lida pint. Börjar vi snart så är vi nog färdiga till midsommar”, lyder domen.

Huset, det tiger. Vem förutom en galning skulle tala med och ta order från ett hus?

Jag suckar, drar på mig värmande tröja (jo, det drar en aning) och ser fram mot midsommar. Ett sista löfte får så huset.

”Jag ska inte, jag lovar, inte hjälpa till med snickeri, målning, spackling, tätning, sladdragande, rörmonterande. Jag flyttar ut i gäststugan under bygget. Där är tyst och lugnt”.

Kaminen brasa sprakar snällt, solen tittar in på damtussarna. Jag återvänder till min favoritfåtölj och väntar på att bli utflyttad.

En god helg, var än du bor:

Chefredaktör´n

Men utsikten är god. Utanför blåser nordvästan, in mot rutorna. Det drar en aning, vedkaminen sprakar.

Men vi passar väl ihop, huset och jag. Ett och annat har vi upplevt tillsammans och mycket har vi förlåtit varandra.

Så sitter jag i min favoritfåtölj och läser något klokt. Pläden värmer mig, det knarrar lätt i väggarna.

”Jag är besviken, mycket besviken”, väser det så från golvtiljorna.

”Vafalls?”, svarar jag med lika mycket spelad emfas som dåligt samvete. Var det mina tunna nyårslöften som lät?

Nej, det var huset som talade till mig. ”Du lovar tunt, pratar strunt och sköter inte om mig som du borde – din tönt”.

Jag blev inte svaret skyldigt utan emfasade med: ”Det gör jag visst, din hoplappade brädhög. Du är mer fåfäng än en tonårstjej. Nya fönster har du fått...”

Det durade till i fönstret, kaminens lågor fräste, ilsket.

”Uteplatsen, gästrummet, bryggan kostar du på, men Moder Hus bryr du dig inte om. Ingenting har du gjort på över de många och långa och dryga trettio år jag skyddat ditt huvud. Erkänn!”

Det gjorde jag inte, erkände alltså. Men lite samvetsöm kände jag mig, trots allt. Jag menar, bryggan skyddar inte huvud, typ.

Så jag svarade med lite snällare röst: ”Jag ska, jag ska. Jag går och samlar mig”

Suckar jag, beställer hantverkare, som går sin husesyn. Som skakar på huvudet och säger något om att det blir mycket det här. Spisen är gammal, frysen fryser knappt, duschen läcker, varmvattenberedaren klarar inte av några tonåringar, värmen, sladdarna...

Herrarna går runt, antecknar och synriver golv och tak och allt däremellan.

”Men inte bokhyllan, den har hängt med mig i ett halvsekel, inte Saturnuslampan i taket. Den är mer antik än jag. Inte ...”

”Vill man ha det fint får man lida pint. Börjar vi snart så är vi nog färdiga till midsommar”, lyder domen.

Huset, det tiger. Vem förutom en galning skulle tala med och ta order från ett hus?

Jag suckar, drar på mig värmande tröja (jo, det drar en aning) och ser fram mot midsommar. Ett sista löfte får så huset.

”Jag ska inte, jag lovar, inte hjälpa till med snickeri, målning, spackling, tätning, sladdragande, rörmonterande. Jag flyttar ut i gäststugan under bygget. Där är tyst och lugnt”.

Kaminen brasa sprakar snällt, solen tittar in på damtussarna. Jag återvänder till min favoritfåtölj och väntar på att bli utflyttad.

En god helg, var än du bor:

Chefredaktör´n