Visa mig en jordgeting och ni får se mig svettas

KRÖNIKA: STAFFAN ANDER

Häromdagen fick jag mig ett litet stick i armen. Det var en snäll sköterska som stack mig.

Det som roade mig, lite, var hennes annonsering:

”Nu sticker jag”. Jag, typ, märkte det.

”Varför berätta något jag ändå kommer att märka”? frågade jag försynt (jo, jag har en sådan sida också).

Då berättade hon om vuxna, tuffa människor med spruträdsla. Män, med tatueringar, som näst intill svimmar när de ser en spruta. Män som rycker till så att sprutan sitter i taket och den vuxna mannen börjar gråta.

Specifik fobi, heter termen som kan drabba i storts sett vem som helst.

”Det har hänt att någon har svimmat, beroende på blodtrycksfall”

”Det har hänt att vuxen person fått panikångest, flytt fältet kallsvettig.”


Så fick jag ett litet plåster att visa upp. Ett sonika, utan Musse, Kalle eller så. Det var inte riktigt läge be om ett sådant alternativ.

Fobier har jag några (min hemlighet) men sprutor ingår inte i detta.

Tack och lov! Det skulle ha varit jobbigt, varje onsdag för sådär tjugo år sedan, fick jag mina allergisprutor. I dryga året blev jag så sprutad för att kunna klara av ett getingstick utan att kollapsa.

Vi, i sprutklubben, träffades vecka efter vecka och bildade på vårt vis en liten intern klubb som pratade om allt. Utom sprutor.

Men, visa mig en jordgeting och ni får se mig svettas.

Lite dåligt samvete får jag så när jag tänker tillbaka på mina ungdomssprutor. Sådana man fick i skolan. Bararmade fick vi köa till bister doktor som stack utan att ens titta på sitt offer.


Jag var bland de första i kön. Mitt A-efternamn bestämde så. Ett annat A-barn och jag fick de första sticken. Varpå vi tjutande, grinande gick ut till de väntande, svettande, i väntande kön.

”Aj och o och ack” sade vi och var kungar. De som väntade var inte så tuffa.

Det var stick mot barnförlamning (polio), mässlingen, röda hund, tuberkulos, stelkramp, smittkoppor med mera.

Tjejerna, som fick vänta tills vi gossar var färdigstuckna, fnös lätt föraktfullt åt oss... vi ynkliga. De hade provat på dockor, därhemma. Och dockorna skrek inte alls.

Så där småelakt beter jag inte numera, nu nickar jag lite snällt åt de som sitter i väntrummet. Och, försäkrar jag, ser helt oberörd ut.

Möjligen har jag, som likt fan själv, blivit lite snällare med åren.

Dygd, om

än så svag,

skadar ej

ditt jag.

(Piet Hein)

En god och stickfri helg önskar jag er alla

Chefredaktör´n

2017-03-11 06:00

2017-03-11 06:00