2017-02-25 06:00

2017-02-25 06:00

"Då sade man godafton, blev betuttad och kunde rodna"

GODMORGON

Jag tillhör den generationen där herre och dam heter något enkelt, något traditionellt.

Vanligaste herrnamnet för oss 60-plussare är Karl. Utan C och utan något extra H, utan några som helst krusiduller. Lars och Sven är vanligast namnen därefter.

Damer i vuxen ålder heter gärna Kerstin, Ingrid eller Karin. Enkelt att säga, enkelt att uttala, enkelt att skriva.

Unga herrar i dag heter Lucas, William eller Oscar. Damerna är Alice, Lilly, Maja, Elsa och Saga.

Lilly, Olivia, Freja och Klara finns också med på de unga damernas lista. Elias, Hugo, Alexander, Vincent och Ludvig heter också de unga herrarna.

Vad är det för fel på: Sven, Bengt, Nils, Hans, Stig, Jan, Bo och Rolf som mina jämnåriga heter. Damer jag hälsar på heter ofta Ulla, Anna, Inger, Eva, Birgitta, Siv eller Barbro.

Det döptes man till. Även om, och det må erkännas, det fanns en och annan stackare som fick sig tilldömt ett Clark (Gable), ett Gary (Cooper) och Charlie (Chaplin) Charlton (Heston) eller Kirk (Douglas). Lite senare hette en stackars grannpojke Elvis, en annan blev Tommy. Ester fick en simkunnig tjej i grannskapet heta. Rita och Judy fick också de sina. Men det mesta var på plats, lätt att ropa, lätt att förstå.

Det var en tid då en gentleman inte gick bakom damen uppför trappan. En svängig kjol kunde avslöja för mycket. Nu, i dag, trängs vi rulltrappan, tjejerna har trasiga jeans.

Då sade man godafton, blev betuttad och kunde rodna. Nu gömmer man sitt aftonsmil med en smiley, skickar hjärtan härsantvärsan och rodnar inte för någonting.

Grammofonskivan och etsningen var raggningstipsen. Var man därtill bilburen med ett stort gungande schabrak (åbäke) var lyckan nära.

Då var det kafferep med sju sorters kakor som gällde (färre var snålt) . Trugandet var en del av konversationen. Det lämpade sig inte ta sista kakan, liksom att låta skeden vara kvar i koppen. Kokkaffe var vanligast.

Tanterna, de snattrade så det stod härliga till och fyllde på med påtår, tretår, fyrtår och fyllde på ” med bekymren”. Ju fler koppar, desto fler bekymmer att dryfta.

Tanterna med bekymren var farmor, som hette Anna, hennes väninnor hette Sigrid, Eva och något mer.

Far, som hette (Gustaf obs med f) träffades i ett angränsande rum, det så kallade rökrummet, och smuttade på en ”grosshandlare”. Konjaken skall vara billig, sockerdrickan kall, sade man och skrockade. De äldre gentlemännen, som säkert var över de femtio allihopa, hette Erik, Sven och Gunnar. Inte en Tyrone eller Erroll så långt örat nådde.

Några segdragna kafferep och grosshandlarmöten rörde det sig inte om. För, som farmor tillslut sa,

– Ju förr Ni går, ju mer saknade blir ni.

Ibland, i den nyaste och bästa av världar, saknar jag den värld som en gång var.

 

En god helg önskar jag er alla,

vad ni än heter:

 

Chefredaktör´n

Vanligaste herrnamnet för oss 60-plussare är Karl. Utan C och utan något extra H, utan några som helst krusiduller. Lars och Sven är vanligast namnen därefter.

Damer i vuxen ålder heter gärna Kerstin, Ingrid eller Karin. Enkelt att säga, enkelt att uttala, enkelt att skriva.

Unga herrar i dag heter Lucas, William eller Oscar. Damerna är Alice, Lilly, Maja, Elsa och Saga.

Lilly, Olivia, Freja och Klara finns också med på de unga damernas lista. Elias, Hugo, Alexander, Vincent och Ludvig heter också de unga herrarna.

Vad är det för fel på: Sven, Bengt, Nils, Hans, Stig, Jan, Bo och Rolf som mina jämnåriga heter. Damer jag hälsar på heter ofta Ulla, Anna, Inger, Eva, Birgitta, Siv eller Barbro.

Det döptes man till. Även om, och det må erkännas, det fanns en och annan stackare som fick sig tilldömt ett Clark (Gable), ett Gary (Cooper) och Charlie (Chaplin) Charlton (Heston) eller Kirk (Douglas). Lite senare hette en stackars grannpojke Elvis, en annan blev Tommy. Ester fick en simkunnig tjej i grannskapet heta. Rita och Judy fick också de sina. Men det mesta var på plats, lätt att ropa, lätt att förstå.

Det var en tid då en gentleman inte gick bakom damen uppför trappan. En svängig kjol kunde avslöja för mycket. Nu, i dag, trängs vi rulltrappan, tjejerna har trasiga jeans.

Då sade man godafton, blev betuttad och kunde rodna. Nu gömmer man sitt aftonsmil med en smiley, skickar hjärtan härsantvärsan och rodnar inte för någonting.

Grammofonskivan och etsningen var raggningstipsen. Var man därtill bilburen med ett stort gungande schabrak (åbäke) var lyckan nära.

Då var det kafferep med sju sorters kakor som gällde (färre var snålt) . Trugandet var en del av konversationen. Det lämpade sig inte ta sista kakan, liksom att låta skeden vara kvar i koppen. Kokkaffe var vanligast.

Tanterna, de snattrade så det stod härliga till och fyllde på med påtår, tretår, fyrtår och fyllde på ” med bekymren”. Ju fler koppar, desto fler bekymmer att dryfta.

Tanterna med bekymren var farmor, som hette Anna, hennes väninnor hette Sigrid, Eva och något mer.

Far, som hette (Gustaf obs med f) träffades i ett angränsande rum, det så kallade rökrummet, och smuttade på en ”grosshandlare”. Konjaken skall vara billig, sockerdrickan kall, sade man och skrockade. De äldre gentlemännen, som säkert var över de femtio allihopa, hette Erik, Sven och Gunnar. Inte en Tyrone eller Erroll så långt örat nådde.

Några segdragna kafferep och grosshandlarmöten rörde det sig inte om. För, som farmor tillslut sa,

– Ju förr Ni går, ju mer saknade blir ni.

Ibland, i den nyaste och bästa av världar, saknar jag den värld som en gång var.

 

En god helg önskar jag er alla,

vad ni än heter:

 

Chefredaktör´n