2017-02-18 06:00

2017-02-20 06:31

Hitta lugnet i rusningstid

GODMORGON 18 februari

Vi, du och jag, lever i ett ständigt brus. Utanför mitt arbetsrum - dörren är alltid öppen - surrar det hela tiden. Mitt rutinerade öra hör om det är något ”flashigt” på gång. Rösterna höjs lite, fotstegen blir lite raskare.

Då rusar jag (nåja) ut till centralredaktionen och undrar försynt (nåja) vad som är på gång.

Lugn blir jag inte förrän jag har blivit informerad, varpå jag kan återgå till lite lugnare rutiner. Som gärna är att skriva några rader till er goa läsare.

Rytmen, surret, har blivit en naturlig del av mitt liv. Tystnaden upplever jag ibland som grå och tråkig.

Men ibland måste vi ta en paus för att hitta oss själva. I soffan, därhemma, finns den. Sitter jag där så är jag fast. En och annan katt hoppar upp i mitt knä och beordrar : Rast, vila! Om inte, får jag onda ögat, ett pockande purr och det blir: Rast, vila...!

En tågresa får mig också att koppla av. Jag färdas, det får vara nog. En bok, en tidning blir ett behagligt sällskap. Liksom detta att se på mina medresenärer, läsa in deras beteende, göra mig en bild av dem.

Många fastnar i sina phones, andra snarkar halvhögt, en och annan läser tidningen. Rutin och vanor blandas.

En elegant och säker dam kliver på i Kristinehamn. Hon har fullkomlig kontroll över läget. Med tidningen under armen tar hon sin plats. Viker ihop sin eleganta rock, hämtar en kopp kaffe tar av sig skorna och gör det bekvämt för sig i fåtöljen.

Hennes självklarhet engagerar mig. Hon vet exakt vad hon skall göra.

Hon greppar tidningen med vänster hand, höger armbåge vilar mot bordet. Hon läser, bläddrar och dricker sitt kaffe och försvinner in i sin läsvärld. En blyertspenna kommer fram, det är dags för korsordet.

Ingen mobil ligger på hennes bord, ej heller sneglar hon på klockan. Hennes känsla av att inte vara i brådska skänker lugn även över mig som lätt dåsar till vid tågets dunkande.

Vid nästa station är hon borta. Så också lugnet hon skänkte. En affärsman, så tror jag, ryar halvhögt i sin phone. Han är stressad, bläddrar i sina papper, upprepar sig och svettas. En ung dam tittar nervöst på sin klocka, på sin phone, som om hon väntar på meddelanden och pillar på sina elegant röda naglar. Ett litet barn klättrar på en irriterad mamma som försöker konversera med sin bänkgranne.

Jag prövar. Att inte se på klockan, att inte se på phonen, bara att låta naturen stillsamt susa förbi.

Jag kommer fram, med vilad hjärna, redo att möta ett brusande Stockholm.

Tack, damen med tidningen, för den lektionen.

.

Jag har skrivit på ett ställe,

där jag dagligen må se,

det manande tänkespråket

T.T.T

Man känner hur lite

man når med sin id

är det nyttigt att minnas, att

Ting Tar Tid.

( Piet Hein,

dansk vetenskapsman, matematiker, filosof, författare och konstnär som levde mellan åren 1905 och 1996)

.

En god och varsam helg önskar jag er alla:

Då rusar jag (nåja) ut till centralredaktionen och undrar försynt (nåja) vad som är på gång.

Lugn blir jag inte förrän jag har blivit informerad, varpå jag kan återgå till lite lugnare rutiner. Som gärna är att skriva några rader till er goa läsare.

Rytmen, surret, har blivit en naturlig del av mitt liv. Tystnaden upplever jag ibland som grå och tråkig.

Men ibland måste vi ta en paus för att hitta oss själva. I soffan, därhemma, finns den. Sitter jag där så är jag fast. En och annan katt hoppar upp i mitt knä och beordrar : Rast, vila! Om inte, får jag onda ögat, ett pockande purr och det blir: Rast, vila...!

En tågresa får mig också att koppla av. Jag färdas, det får vara nog. En bok, en tidning blir ett behagligt sällskap. Liksom detta att se på mina medresenärer, läsa in deras beteende, göra mig en bild av dem.

Många fastnar i sina phones, andra snarkar halvhögt, en och annan läser tidningen. Rutin och vanor blandas.

En elegant och säker dam kliver på i Kristinehamn. Hon har fullkomlig kontroll över läget. Med tidningen under armen tar hon sin plats. Viker ihop sin eleganta rock, hämtar en kopp kaffe tar av sig skorna och gör det bekvämt för sig i fåtöljen.

Hennes självklarhet engagerar mig. Hon vet exakt vad hon skall göra.

Hon greppar tidningen med vänster hand, höger armbåge vilar mot bordet. Hon läser, bläddrar och dricker sitt kaffe och försvinner in i sin läsvärld. En blyertspenna kommer fram, det är dags för korsordet.

Ingen mobil ligger på hennes bord, ej heller sneglar hon på klockan. Hennes känsla av att inte vara i brådska skänker lugn även över mig som lätt dåsar till vid tågets dunkande.

Vid nästa station är hon borta. Så också lugnet hon skänkte. En affärsman, så tror jag, ryar halvhögt i sin phone. Han är stressad, bläddrar i sina papper, upprepar sig och svettas. En ung dam tittar nervöst på sin klocka, på sin phone, som om hon väntar på meddelanden och pillar på sina elegant röda naglar. Ett litet barn klättrar på en irriterad mamma som försöker konversera med sin bänkgranne.

Jag prövar. Att inte se på klockan, att inte se på phonen, bara att låta naturen stillsamt susa förbi.

Jag kommer fram, med vilad hjärna, redo att möta ett brusande Stockholm.

Tack, damen med tidningen, för den lektionen.

.

Jag har skrivit på ett ställe,

där jag dagligen må se,

det manande tänkespråket

T.T.T

Man känner hur lite

man når med sin id

är det nyttigt att minnas, att

Ting Tar Tid.

( Piet Hein,

dansk vetenskapsman, matematiker, filosof, författare och konstnär som levde mellan åren 1905 och 1996)

.

En god och varsam helg önskar jag er alla:

  • Staffan Ander