2017-02-04 06:00

2017-02-04 06:00

Jag erkänner – jag är inte felfri

GODMORGON

Jag är inte felfri. Erkännes, och det erkännes gärna. Mitt handlande har ibland sina små defekter.

Det beror inte på bristande vilja, utan snarare tvärtom. En litet för stor vilja i ting jag inte klarar av. Och det är då det bli lite hursomhelst med resultatet.

Möjligen är det därför jag med viss glädje läser om andras tabbar, där viljan varit större än resultatet.

Det händer att jag tar udden av mina små klantigheter genom att beskriva dem i egen version. I en krönika eller så. Det förtar lite av den glädje ryktesspridare annars skulle njuta av.

Sån är jag, som tycker det viktigaste ändå och tillslut är en ”happy end” på hela ”storyn”.


Kanske tänker jag på den gången jag lyckades med att avsluta det där med dammsugning.

”Damsug”, löd ordern därhemma. Vadå, ingen konst tyckte jag och gjorde så. Över golv, under soffa, över matta, uppför trappa. Hej och hå och vad varm man blir av dammsugning. Fint blev det tyckte jag och såg ut över skimrande golv. Dammfritt som aldrig förr.

Till spisen gick min sista färd. Där sög jag upp de sista kornen av förbränd aska, vände mig om och väntade applåder från sittande, häpna, åskådare.

Men något luktade. Hade jag kört för hårt med apparaten så den skurit? Var det slut på oljan?


Så puffade det till, mörk tjock otäck rök steg upp ur dammsugaren. Min dammsugning hade aktiverat sovande glödkorn i askan och satt fart på brasan bland alla dammråttor. Jag öppnande ett fönster och slängde ut det glödande spektaklet och lovade då och där att aldrig mer dammsuga.

Ett lyckligt slut på den historien, med andra ord.

Så ock historien om den levnandströtte fransmannen Jacques Lefeurier. Inget fick gå fel i detta hans sista aktivitet. Han letade rätt på ett träd som växte högst upp på en klipphylla, högt över havet som skummade därunder. Han band ett rep i den största grenen som hängde ut över vattnet och fäste repet runt halsen. För säkerhets skull indränkte han sig med bensin och svalde en flaska med gift. Sist, men inte minst, tog han fram en pistol.


Sedan var det dags, Jacques tände eld på sina kläder, förde pistolen till sin panna och hoppade utför klippan. Trots att allt var klart in i minsta detalj gick allt fel. Skottet missade huvudet, det sköt i stället av repet. Han föll ned i vattnet i ett praktfullt magplask. Branden släcktes och Jacques spydde upp giftet.

En fiskare plockade upp vår hjälte, förde honom sjukhus där han fick vård för sina brännskador.

”Lyckades jag inte ta livet av mig med all denna min planering, så finns det en mening med livet”, sade han i en teveintervju från sjukhuset. Där han blev förälskad i en av sjuksköterskorna. De gifte sig, fick barn och levde lyckliga i alla sina dagar.

Så lyckligt slutade detta magplask. Tillägger gör jag, lite tveksamt, att jag inte kollat och dubbelkollat hans historia. Det vågar jag inte, tänk om allt inte gick till exakt så som jag fått det beskrivet!

Därtill, må jag även erkänna, jag har använt dammsugaren, lite och senare. Men inte i närheten av brasan. Lite har livet lärt mig!

 

En god helg önskar jag er alla

Det beror inte på bristande vilja, utan snarare tvärtom. En litet för stor vilja i ting jag inte klarar av. Och det är då det bli lite hursomhelst med resultatet.

Möjligen är det därför jag med viss glädje läser om andras tabbar, där viljan varit större än resultatet.

Det händer att jag tar udden av mina små klantigheter genom att beskriva dem i egen version. I en krönika eller så. Det förtar lite av den glädje ryktesspridare annars skulle njuta av.

Sån är jag, som tycker det viktigaste ändå och tillslut är en ”happy end” på hela ”storyn”.


Kanske tänker jag på den gången jag lyckades med att avsluta det där med dammsugning.

”Damsug”, löd ordern därhemma. Vadå, ingen konst tyckte jag och gjorde så. Över golv, under soffa, över matta, uppför trappa. Hej och hå och vad varm man blir av dammsugning. Fint blev det tyckte jag och såg ut över skimrande golv. Dammfritt som aldrig förr.

Till spisen gick min sista färd. Där sög jag upp de sista kornen av förbränd aska, vände mig om och väntade applåder från sittande, häpna, åskådare.

Men något luktade. Hade jag kört för hårt med apparaten så den skurit? Var det slut på oljan?


Så puffade det till, mörk tjock otäck rök steg upp ur dammsugaren. Min dammsugning hade aktiverat sovande glödkorn i askan och satt fart på brasan bland alla dammråttor. Jag öppnande ett fönster och slängde ut det glödande spektaklet och lovade då och där att aldrig mer dammsuga.

Ett lyckligt slut på den historien, med andra ord.

Så ock historien om den levnandströtte fransmannen Jacques Lefeurier. Inget fick gå fel i detta hans sista aktivitet. Han letade rätt på ett träd som växte högst upp på en klipphylla, högt över havet som skummade därunder. Han band ett rep i den största grenen som hängde ut över vattnet och fäste repet runt halsen. För säkerhets skull indränkte han sig med bensin och svalde en flaska med gift. Sist, men inte minst, tog han fram en pistol.


Sedan var det dags, Jacques tände eld på sina kläder, förde pistolen till sin panna och hoppade utför klippan. Trots att allt var klart in i minsta detalj gick allt fel. Skottet missade huvudet, det sköt i stället av repet. Han föll ned i vattnet i ett praktfullt magplask. Branden släcktes och Jacques spydde upp giftet.

En fiskare plockade upp vår hjälte, förde honom sjukhus där han fick vård för sina brännskador.

”Lyckades jag inte ta livet av mig med all denna min planering, så finns det en mening med livet”, sade han i en teveintervju från sjukhuset. Där han blev förälskad i en av sjuksköterskorna. De gifte sig, fick barn och levde lyckliga i alla sina dagar.

Så lyckligt slutade detta magplask. Tillägger gör jag, lite tveksamt, att jag inte kollat och dubbelkollat hans historia. Det vågar jag inte, tänk om allt inte gick till exakt så som jag fått det beskrivet!

Därtill, må jag även erkänna, jag har använt dammsugaren, lite och senare. Men inte i närheten av brasan. Lite har livet lärt mig!

 

En god helg önskar jag er alla