2017-01-28 06:00

2017-01-28 06:00

Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta

CHEFREDAKTÖR'N

Jag hade en gång en farmor. Hon var född någon gång i slutet av 1800-talet. Hon var antagligen född gammal och var gammal så länge jag kände henne.

Hon var full av visdomsord. Alla frågor besvarades med dessa visa ordspråk. Spelade ingen roll hur frågan löd, hur ofta den upprepades och vem som frågade.

Alltid ett ordspråk.

”Jag fryser”, besvarades med ett:

”Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Första gångerna undrade jag lite, undrade var det var för fel på mina tjocka vantar, mina sköna skor. Sedan sa jag det mest för att få hennes svar.

Jag tror hon ville ha frågan, för att kunna leverera sina kloka ord.

”Alla barn i början.” sade hon så när något var svårt. Som att ta på sig trånga kängor.

Och antydde man ett litet skrubbsår så fick jag redan på att; ”Ilskna katter får rivet skin”.

Med tillägget; ”Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta.”

Och när jag, försynt påpekade att hon sagt det just det där förut så; ”Droppen urholkar stenen!”.

När saker och ting brådskade: ”Mot kvällen blir den late flink.”

När jag lite senare började resa lite hit och dit tyckte hon att om; ”Om Gud velat att vi skulle flyga så hade vi varit skapta med vingar.” Och, la hon till; ”Borta bra men hemma bäst”.

Lite roade mig hennes ”trycka på knappen-citat”. Det kändes på sitt vis tryggt i en, ibland, otrygg värld.

Men varför så? Frågade jag mor, som ibland snällt nickade med i hennes ordande.

”En generationsfråga”, svarade mor, som berättade att farmor som hette Anna, var född i Ölme. Där ute på landsbygden levde och bodde man i symbios med naturen. Bondepraktikan var ett rättesnöre, som man kunde och packade sig efter. Sades det i Bondepraktikan, eller Wäderbok, som den också kallades, att paddornas skrik betydde stort regn, så var det en sanning att rätta sig efter.

Likaså väntades regn om myggorna bet och om röken... ”icke av huset vill” eller svalorna ”flyga på vattnet”.

Hon, Anna Gustafsson, levde med detta. Hon läste av naturen, slog fast att så var det. Möjligen och troligen därför blev dessa hennes ordspråk viktiga, heliga och oomkullrunkliga (obestridliga) fakta. Detta i hennes ibland otrygga värld.

Farfar, Ernst, var den som köpte Nya Wermlands-Tidningen nu för drygt 100 år sedan. Priset – en krona. Men då ingick ett och annat skuldbrev. Farfar gick bort 1937, farmor lämnade jordelivet 1970.

Hon lämnade aldrig närområdet, som var Värmland. Gud hade inte skapat henne med några vingar.

Ibland satt hon barnvakt åt oss otygliga barn. Lite skakade hon på huvudet åt den oreda som rådde i vår kammare.

Det var då jag dräpte till med: ”Dammtussarna under sängen är änglarnas små tofflor”.

Farmor hade inga ord på lager. Lämnade mig ensam i min dammiga kammare. Men jag hörde henne skratta lite försynt, där hon satt med sin stickning.

Jag tror hon skvallrade för far och mor om min uppstudsighet. Jag tyckte mig höra något om ”den där gossen kommer bli farlig med pennan”. Dagen efter dammsög en leende mor noggrant under sängen.

”Inga änglar här”, sa hon till mig och sig själv.

En god helg önskar jag er alla och glöm inte att:

”Morgonstund har guld i mund.”

Jag hade en gång en farmor. Hon var född någon gång i slutet av 1800-talet. Hon var antagligen född gammal och var gammal så länge jag kände henne.

Hon var full av visdomsord. Alla frågor besvarades med dessa visa ordspråk. Spelade ingen roll hur frågan löd, hur ofta den upprepades och vem som frågade.

Alltid ett ordspråk.

”Jag fryser”, besvarades med ett:

”Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Första gångerna undrade jag lite, undrade var det var för fel på mina tjocka vantar, mina sköna skor. Sedan sa jag det mest för att få hennes svar.

Jag tror hon ville ha frågan, för att kunna leverera sina kloka ord.

”Alla barn i början.” sade hon så när något var svårt. Som att ta på sig trånga kängor.

Och antydde man ett litet skrubbsår så fick jag redan på att; ”Ilskna katter får rivet skin”.

Med tillägget; ”Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta.”

Och när jag, försynt påpekade att hon sagt det just det där förut så; ”Droppen urholkar stenen!”.

När saker och ting brådskade: ”Mot kvällen blir den late flink.”

När jag lite senare började resa lite hit och dit tyckte hon att om; ”Om Gud velat att vi skulle flyga så hade vi varit skapta med vingar.” Och, la hon till; ”Borta bra men hemma bäst”.

Lite roade mig hennes ”trycka på knappen-citat”. Det kändes på sitt vis tryggt i en, ibland, otrygg värld.

Men varför så? Frågade jag mor, som ibland snällt nickade med i hennes ordande.

”En generationsfråga”, svarade mor, som berättade att farmor som hette Anna, var född i Ölme. Där ute på landsbygden levde och bodde man i symbios med naturen. Bondepraktikan var ett rättesnöre, som man kunde och packade sig efter. Sades det i Bondepraktikan, eller Wäderbok, som den också kallades, att paddornas skrik betydde stort regn, så var det en sanning att rätta sig efter.

Likaså väntades regn om myggorna bet och om röken... ”icke av huset vill” eller svalorna ”flyga på vattnet”.

Hon, Anna Gustafsson, levde med detta. Hon läste av naturen, slog fast att så var det. Möjligen och troligen därför blev dessa hennes ordspråk viktiga, heliga och oomkullrunkliga (obestridliga) fakta. Detta i hennes ibland otrygga värld.

Farfar, Ernst, var den som köpte Nya Wermlands-Tidningen nu för drygt 100 år sedan. Priset – en krona. Men då ingick ett och annat skuldbrev. Farfar gick bort 1937, farmor lämnade jordelivet 1970.

Hon lämnade aldrig närområdet, som var Värmland. Gud hade inte skapat henne med några vingar.

Ibland satt hon barnvakt åt oss otygliga barn. Lite skakade hon på huvudet åt den oreda som rådde i vår kammare.

Det var då jag dräpte till med: ”Dammtussarna under sängen är änglarnas små tofflor”.

Farmor hade inga ord på lager. Lämnade mig ensam i min dammiga kammare. Men jag hörde henne skratta lite försynt, där hon satt med sin stickning.

Jag tror hon skvallrade för far och mor om min uppstudsighet. Jag tyckte mig höra något om ”den där gossen kommer bli farlig med pennan”. Dagen efter dammsög en leende mor noggrant under sängen.

”Inga änglar här”, sa hon till mig och sig själv.

En god helg önskar jag er alla och glöm inte att:

”Morgonstund har guld i mund.”