2016-12-24 06:00

2016-12-24 06:00

Såsen är god, men den lutade fisken får vara

CHEFREDAKTÖR'N.

Vi lever i en orolig värld. Det är osäkra tider där det händer saker och ting som vi inte kan påverka.

Då känns det skönt med traditioner. Vanor, rutiner vi känner igen. De ger oss en trygghet. Att så här har det alltid varit och så kommer det att förbli, i många år framöver.

Julen är här. Dess traditioner skänker oss trygghet och säkerhet. Vi behöver inte fundera så mycket på vad som skall hända. Enklast är att göra som vi alltid har gjort och fundera så lite som möjligt om vad och varför.

Och vad är mer traditionsmättande än julbordet. Men måste det vara så mycket? Traditioner till trots!

Ja, jag vet. I fjol, efter alla godsaker, när bakelsesmällan rapade som mest: Då sa vi, nästa år, tar vi det lite lugnare med julbordandet!

Att tycka och säga så tillhör också traditionen!

Lutfisken kan jag offra. Såsen är god, men den lutade fisken får vara.

Gröten – det var ju vardagsmat i de svenska bondehemmen och den absolut vanligaste kvällsmaten. Jag äter inte gröt till kvällsmat, ej heller till frukost. Och, nu beslutat, inte heller som julmat.

Dopp i grytan tog väl vara på kokspadet och gjorde torra brödbitar tuggvänliga. Så gör inte jag, det bestämde min mor för över sextio år sedan. Hon förde med sig från Blekinge att doppa i hårt bröd. Så får det bli, de värmländska traditionerna med mjukt bröd läggs åt sidan.

Julskinkan och klapparna skall rimmas.

Köttbullarna och Jansson, hankar nog med. Jag viker mig.

Men julgranen får inte komma in. Det gjorde den för många år sedan. Katterna tackade för att vi bringade in naturen. De slapp gå ut och göra sitt. Därtill var granen rolig att hoppa och riva i.

Kalle Anka behöver jag inte se. Det behövs inte. Är ljudet på har jag alla scenerna klara för mig. Likaså Karl-Bertil Jonssons Julafton.

Kalle kom till 1960, jag var egentligen i den åldern mitt Kalleintresse borde ha falnat en aning. För andra intressen. Men Kalle följde mig några år till och femtifem teveår.

Lite kris blev det 1967 då Kalles nötkrig med Piff och Puff censurerades. För våldsamt tyckte Moralen, som i stället satte dit Kalle och ett myrkrig. Då slog Moralen till igen och det inslaget plockades bort några år senare. Myrorna var misstänksamt lika afrikaner – det ansågs vara rasistiskt.

Men när Kalle kommer, när Karl-Bertil visar sig, när Per Oscarsson visslar på sin Johanna. Då är vi samlade. Jag föreslår vi stänger av våra telefoner och bara är.

Så stilla är det i husen att inte ens SOS-alarm behöver känna sig stressade. Då, under Kalletimman, är deras tystaste timma.

Se´n så kommer ju jultomten till alla vi snälla barn!

 

En god och traditionsrik helg från mig till er alla:

Vi lever i en orolig värld. Det är osäkra tider där det händer saker och ting som vi inte kan påverka.

Då känns det skönt med traditioner. Vanor, rutiner vi känner igen. De ger oss en trygghet. Att så här har det alltid varit och så kommer det att förbli, i många år framöver.

Julen är här. Dess traditioner skänker oss trygghet och säkerhet. Vi behöver inte fundera så mycket på vad som skall hända. Enklast är att göra som vi alltid har gjort och fundera så lite som möjligt om vad och varför.

Och vad är mer traditionsmättande än julbordet. Men måste det vara så mycket? Traditioner till trots!

Ja, jag vet. I fjol, efter alla godsaker, när bakelsesmällan rapade som mest: Då sa vi, nästa år, tar vi det lite lugnare med julbordandet!

Att tycka och säga så tillhör också traditionen!

Lutfisken kan jag offra. Såsen är god, men den lutade fisken får vara.

Gröten – det var ju vardagsmat i de svenska bondehemmen och den absolut vanligaste kvällsmaten. Jag äter inte gröt till kvällsmat, ej heller till frukost. Och, nu beslutat, inte heller som julmat.

Dopp i grytan tog väl vara på kokspadet och gjorde torra brödbitar tuggvänliga. Så gör inte jag, det bestämde min mor för över sextio år sedan. Hon förde med sig från Blekinge att doppa i hårt bröd. Så får det bli, de värmländska traditionerna med mjukt bröd läggs åt sidan.

Julskinkan och klapparna skall rimmas.

Köttbullarna och Jansson, hankar nog med. Jag viker mig.

Men julgranen får inte komma in. Det gjorde den för många år sedan. Katterna tackade för att vi bringade in naturen. De slapp gå ut och göra sitt. Därtill var granen rolig att hoppa och riva i.

Kalle Anka behöver jag inte se. Det behövs inte. Är ljudet på har jag alla scenerna klara för mig. Likaså Karl-Bertil Jonssons Julafton.

Kalle kom till 1960, jag var egentligen i den åldern mitt Kalleintresse borde ha falnat en aning. För andra intressen. Men Kalle följde mig några år till och femtifem teveår.

Lite kris blev det 1967 då Kalles nötkrig med Piff och Puff censurerades. För våldsamt tyckte Moralen, som i stället satte dit Kalle och ett myrkrig. Då slog Moralen till igen och det inslaget plockades bort några år senare. Myrorna var misstänksamt lika afrikaner – det ansågs vara rasistiskt.

Men när Kalle kommer, när Karl-Bertil visar sig, när Per Oscarsson visslar på sin Johanna. Då är vi samlade. Jag föreslår vi stänger av våra telefoner och bara är.

Så stilla är det i husen att inte ens SOS-alarm behöver känna sig stressade. Då, under Kalletimman, är deras tystaste timma.

Se´n så kommer ju jultomten till alla vi snälla barn!

 

En god och traditionsrik helg från mig till er alla: