2016-11-26 06:00

2016-11-26 06:00

Ett hösttecken så illa som något

GODMORGON

Smattrande trumvirvlar av regn mot fönsterblecket väcker mig. Ett hösttecken så illa som något.

Plötsligt är jag vaken, störd i min nattro. Men med sängens värme är jag skyddad. Inget ont kan ske mig, så länge jag ligger stilla, där i sängen.

Jag, i mitt halvakna tillstånd, förflyttas till min barndoms mardrömmar. Då spöken, monster, fanns där, under sängen. Jag, då ung och rädd, såg dem. De kröp i taket, det rörde sig under sängen, de knackade på rutan.

”Det finns inga monster”, sade mor till darrande liten pojke. ”Det är gatlyktorna som sänder sina skuggor, det är äppelträdet på spaljén utanför fönstret som knackar på”.

Det var mörkt, det var höst. Sommarens milda fläktar tog inte till sådana busstreck.


Men, nästa kväll, när det började skymma, sa mor vi skulle kura skymning, bli vän med mörkret.

Vi tände en lampa, hon började läsa något som hon trodde var en lugnande saga.

Om rödluvan, som höll på att bli uppäten av en varg.

Om Hans och Greta som höll på att hamna i en brinnande ugn.

Men så kom hon också in på detta med monster. Sådana som bodde hos människor, var snälla och rädda som vi. Som gömde sig under sängen och gjorde ingen något illa. Bara man var varlig.

”Ligg stilla i sängen, inga händer, inga fötter, utanför. Då är du skyddad. Inget ont kommer någonsin röra dig, i den goda varma sängen.”

Så sade mor och jag var trygg.


Skuggorna sprang på väggarna, det hördes klätter i taket (jo, det fanns råttor på vinden), monster knackade på fönstret och ville in.

Men jag var trygg. Trygg i min unga förvissning. Spökena, monstren och jag blev goda vänner. Ibland skällde jag på dem, när de busade för mycket. Ibland berättade jag lite för dem ur den bok jag läste. Berättade om fantastiska äventyr. Till jordens mittpunkt, till månen.

Givetvis och med tiden lämnade jag min säng och mina snälla monster. De som var mina alldeles egna och hemliga vänner under många unga år.

Monster har kommit och gått under min levnadsbana. Jag har, på mitt vis, lärt mig leva med dem.

Horatius (romersk poet, född 65 f kr, död 8 f kr) sa: ”Post equitem sedet atra cura”, som betyder: ”Bakom ryttaren sitter den svarta oron”. Det hjälper inte hur fort ryttaren rider, han blir aldrig av med oron. Det är lika bra att acceptera den, bli vän med den. Den mörka ryttaren bakom ryggen.


Det är något jag lärt mig på min livsresa. Att acceptera det där evigt mörka bakom min rygg.

Men ändå, det var lättare när jag var ung. Allt var klarare då.

Morgonsolen tvekar, men jag lämnar den skyddande och varma sängen. Jag undrar om mina snälla monster finns kvar i barndomshemmet på Odengatan i Karlstad?

Om de hittat några nya barn att skydda?

 

En god helg önskar jag er alla

Smattrande trumvirvlar av regn mot fönsterblecket väcker mig. Ett hösttecken så illa som något.

Plötsligt är jag vaken, störd i min nattro. Men med sängens värme är jag skyddad. Inget ont kan ske mig, så länge jag ligger stilla, där i sängen.

Jag, i mitt halvakna tillstånd, förflyttas till min barndoms mardrömmar. Då spöken, monster, fanns där, under sängen. Jag, då ung och rädd, såg dem. De kröp i taket, det rörde sig under sängen, de knackade på rutan.

”Det finns inga monster”, sade mor till darrande liten pojke. ”Det är gatlyktorna som sänder sina skuggor, det är äppelträdet på spaljén utanför fönstret som knackar på”.

Det var mörkt, det var höst. Sommarens milda fläktar tog inte till sådana busstreck.


Men, nästa kväll, när det började skymma, sa mor vi skulle kura skymning, bli vän med mörkret.

Vi tände en lampa, hon började läsa något som hon trodde var en lugnande saga.

Om rödluvan, som höll på att bli uppäten av en varg.

Om Hans och Greta som höll på att hamna i en brinnande ugn.

Men så kom hon också in på detta med monster. Sådana som bodde hos människor, var snälla och rädda som vi. Som gömde sig under sängen och gjorde ingen något illa. Bara man var varlig.

”Ligg stilla i sängen, inga händer, inga fötter, utanför. Då är du skyddad. Inget ont kommer någonsin röra dig, i den goda varma sängen.”

Så sade mor och jag var trygg.


Skuggorna sprang på väggarna, det hördes klätter i taket (jo, det fanns råttor på vinden), monster knackade på fönstret och ville in.

Men jag var trygg. Trygg i min unga förvissning. Spökena, monstren och jag blev goda vänner. Ibland skällde jag på dem, när de busade för mycket. Ibland berättade jag lite för dem ur den bok jag läste. Berättade om fantastiska äventyr. Till jordens mittpunkt, till månen.

Givetvis och med tiden lämnade jag min säng och mina snälla monster. De som var mina alldeles egna och hemliga vänner under många unga år.

Monster har kommit och gått under min levnadsbana. Jag har, på mitt vis, lärt mig leva med dem.

Horatius (romersk poet, född 65 f kr, död 8 f kr) sa: ”Post equitem sedet atra cura”, som betyder: ”Bakom ryttaren sitter den svarta oron”. Det hjälper inte hur fort ryttaren rider, han blir aldrig av med oron. Det är lika bra att acceptera den, bli vän med den. Den mörka ryttaren bakom ryggen.


Det är något jag lärt mig på min livsresa. Att acceptera det där evigt mörka bakom min rygg.

Men ändå, det var lättare när jag var ung. Allt var klarare då.

Morgonsolen tvekar, men jag lämnar den skyddande och varma sängen. Jag undrar om mina snälla monster finns kvar i barndomshemmet på Odengatan i Karlstad?

Om de hittat några nya barn att skydda?

 

En god helg önskar jag er alla