2016-10-08 06:00

2016-10-24 15:35

Den färgglada hösten är här

GODMORGON. 8 oktober 2016

Hösten är här med alla sina färger. Det sprakar av rött, gult, blått och guld. Vindpustar skapar ett vildsint collage i de sprakande löven.

Det är vackert, en god dag är luften så klar att man tycker sig se ända in i evigheten.

Då glömmer vi bums de regntunga molnen som sänkte himlataket i går och i förrgår.

Klarröd får färgen vara, lite mörkare blir det brunt, rosa eller aprikos.

Röda är vissa dagar. Röd är kärleken och passionen. Tomten är rödklädd, röda mattan vill vi beträda. Röd ansiktsfärg är frisk, men... ”i dag röd, i morgon död.” Brandbilen är röd, röd är stoppsignalen. Inte ett rött öre – då är du pank. Röda dagar – då är du ledig.

Rött är också blodet, blodröd signalerar fara å färde. Möjligen är det därför blodapelsinen börjar försvinna från vara handlare. Röda apelsiner säger skylten, som inte vill skriva blod. Ökar försäljningen, säger handlaren, som vet bäst. Så också, faktiskt, även i USA och Storbritannien, där man säljer ”red fruit” eller bara ”reds”.

Jag för min del ser passion och kraft i de blodröda lingonen, apelsinerna och körsbären.

Röd, blodröd är för mig liv. Njut, så länge det är så, tycker jag och citerar Karin Boye.

 

Rött guld i går, torrt löv i dag.

I morgon finns där ingenting.

Men stjärnorna brinner tyst som förr

i natten i rymden runtomkring.

(Stjärnorna, ur diktsamlingen ”Gömda land”)

 

Men ord och valörer anpassar och förändrar sig hela tiden.

Som när vi råkade i dispyt, landkrabban från stan och jag från ön. ”Hammarö är ingen ö längre”, påstod han tufft och osäkert. ”Då, på hammarötassarnas tid, då isen varken bar eller brast, då man tog sig med båt eller kälke in till staden för att sälja sin fisk, då var det en ö. Nu, när du flyger över broar och skyndar genom leder, snabbare än en snoa och polka, är det bannemig ingen ö längre” Sade han och muttrade något om halvmesyrer och halvöar.

 

- ”En ö,

är kort och gott

någonting torrt i någonting vått,”

kontrade jag.

 

Varpå landkrabban blev vid sin läst och jag på min ö.

Den kluriga repliken är inte min egen, men den blev det där och då. Liksom gaturoparen som Victoria plåtade åt mig i Oslo. Som säger att maten här är så äkta att Donald Trump skulle bygga en mur runt den. Den mexikanska restaurangen rekommenderar hon å det hjärtligaste. Både för maten och värmens skull.

 

En god helg, utan murar, önskar jag oss alla:

Chefredaktör´n

Det är vackert, en god dag är luften så klar att man tycker sig se ända in i evigheten.

Då glömmer vi bums de regntunga molnen som sänkte himlataket i går och i förrgår.

Klarröd får färgen vara, lite mörkare blir det brunt, rosa eller aprikos.

Röda är vissa dagar. Röd är kärleken och passionen. Tomten är rödklädd, röda mattan vill vi beträda. Röd ansiktsfärg är frisk, men... ”i dag röd, i morgon död.” Brandbilen är röd, röd är stoppsignalen. Inte ett rött öre – då är du pank. Röda dagar – då är du ledig.

Rött är också blodet, blodröd signalerar fara å färde. Möjligen är det därför blodapelsinen börjar försvinna från vara handlare. Röda apelsiner säger skylten, som inte vill skriva blod. Ökar försäljningen, säger handlaren, som vet bäst. Så också, faktiskt, även i USA och Storbritannien, där man säljer ”red fruit” eller bara ”reds”.

Jag för min del ser passion och kraft i de blodröda lingonen, apelsinerna och körsbären.

Röd, blodröd är för mig liv. Njut, så länge det är så, tycker jag och citerar Karin Boye.

 

Rött guld i går, torrt löv i dag.

I morgon finns där ingenting.

Men stjärnorna brinner tyst som förr

i natten i rymden runtomkring.

(Stjärnorna, ur diktsamlingen ”Gömda land”)

 

Men ord och valörer anpassar och förändrar sig hela tiden.

Som när vi råkade i dispyt, landkrabban från stan och jag från ön. ”Hammarö är ingen ö längre”, påstod han tufft och osäkert. ”Då, på hammarötassarnas tid, då isen varken bar eller brast, då man tog sig med båt eller kälke in till staden för att sälja sin fisk, då var det en ö. Nu, när du flyger över broar och skyndar genom leder, snabbare än en snoa och polka, är det bannemig ingen ö längre” Sade han och muttrade något om halvmesyrer och halvöar.

 

- ”En ö,

är kort och gott

någonting torrt i någonting vått,”

kontrade jag.

 

Varpå landkrabban blev vid sin läst och jag på min ö.

Den kluriga repliken är inte min egen, men den blev det där och då. Liksom gaturoparen som Victoria plåtade åt mig i Oslo. Som säger att maten här är så äkta att Donald Trump skulle bygga en mur runt den. Den mexikanska restaurangen rekommenderar hon å det hjärtligaste. Både för maten och värmens skull.

 

En god helg, utan murar, önskar jag oss alla:

Chefredaktör´n