2016-09-10 06:00

2016-09-10 08:05

Godmorgon 10 september

CHEFREDAKTÖR'N

”Plockemat...” sa han från 08- land. Det betyder att han är från Stockholm. Som är Sveriges huvudstad med ungefär en tiondel av vårt lands befolkning på sin plats.

Nollåtta kallades han på den tiden fasta telefoner hade en försiffra. Mina riktsiffror är 054 som betyder Karlstad och Hammarö.

Nu är de flesta av oss lite anonyma 070-or. Det var också länge sedan man kunde se på en bils registreringsskylt varifrån den kom. A- bilen kom från Stockholm och en S-bil hemifrån Värmland.

”Plockmat”, upprepade han, ”är gott”. Han läste något magasin med många färgbilder.

Jag höll artigt med. Vi satt och småpratade på tåg mot huvudstaden. Men min värmländska dialekt blir aldrig sådär gôrklar när jag pratar med utomvärmlänningar.

”Absolut”, sade jag. ”Tänka sig att gå i skogen, plocka blåbär, svamp, lingon och allt annat gott. Och egna täppan som är fylld med tomater, gurka, rädisor, redo att plocka ” sade jag.

Han från huvudstaden såg ut som ett levande frågetecken.

”Jag menar kanapéer och snittar, rullar och korvar. Sådant man plockar från en ren tallrik, inte från berghäll eller mossa”.


Det borde ha stannat därvid vårt resonemang. Men eftersom vi båda skrattade gott åt oss själva: Jag – en lantis, han – en stadsråtta.

”Skogen”, fortsatte jag min lektion, ”är en massa träd som står bredvid varandra och ser hotfulla ut. Där finns ingen belysning eller några reklamskyltar som lyser upp. Så finns det vilda djur där också och någon som kallar sig Skogsmulle. Så akta dig!”

”Våra gator och gränder är enkelriktade. Trottoarerna är glashala på vintern, eller täckta av ett slasktäcke. Istappar från takkant hotar. På sommaren är gångvägarna blockerade av uteserveringar och aggressiva barnvagnar, felparkerade cyklar och reklamskyltar.

”Vi”, sade jag och menade mig själv och mina grannar, ”tar gärna skogspromenader. Gärna med hund i koppel – i stora staden har jag sett man föredrar att stoppa liten hund i liten väska när den ska rastas”.


Storstaden närmade sig med sina 928 122 innevånare. Varje storstad med självaktning är störst, eller högst eller något annat. Globen är världens största sfäriska byggnad, låter min resenär mig veta. Sfärisk betyder att den är klotformad. Något sådant har vi inte hemmavid, det måste jag erkänna. Varken i Karlstad eller i Skoghall. 16 502 människor har en gång samsats i byggnaden. Det är mer än hela Hammarö som rymmer sådär 15 552 innevånare.

”Dyr byggnad, du skulle kunna få en större by i norra Värmland för det priset.”

”Allt är dyrt här”, sade min kamrat. ”För ett lantishus får de en garderob här, en villa motsvarar väl en liten etta i förorten. Bondgård, en etta i innerstaden. Hela byn, det är en trea med balkong, med skymd utsikt”. Sade han med en suck.

”Torp, det är väl en förvaringsbox på station”, tillade jag.

Väl framme i Stockholm visade det sig att vi skulle åt samma håll. ”Vi delar bulle”, tyckte han. Billigare så!

Bulle – det är taxi på rikssvenska.


En god helg därhemma önskar:

Chefredaktör´n

Nollåtta kallades han på den tiden fasta telefoner hade en försiffra. Mina riktsiffror är 054 som betyder Karlstad och Hammarö.

Nu är de flesta av oss lite anonyma 070-or. Det var också länge sedan man kunde se på en bils registreringsskylt varifrån den kom. A- bilen kom från Stockholm och en S-bil hemifrån Värmland.

”Plockmat”, upprepade han, ”är gott”. Han läste något magasin med många färgbilder.

Jag höll artigt med. Vi satt och småpratade på tåg mot huvudstaden. Men min värmländska dialekt blir aldrig sådär gôrklar när jag pratar med utomvärmlänningar.

”Absolut”, sade jag. ”Tänka sig att gå i skogen, plocka blåbär, svamp, lingon och allt annat gott. Och egna täppan som är fylld med tomater, gurka, rädisor, redo att plocka ” sade jag.

Han från huvudstaden såg ut som ett levande frågetecken.

”Jag menar kanapéer och snittar, rullar och korvar. Sådant man plockar från en ren tallrik, inte från berghäll eller mossa”.


Det borde ha stannat därvid vårt resonemang. Men eftersom vi båda skrattade gott åt oss själva: Jag – en lantis, han – en stadsråtta.

”Skogen”, fortsatte jag min lektion, ”är en massa träd som står bredvid varandra och ser hotfulla ut. Där finns ingen belysning eller några reklamskyltar som lyser upp. Så finns det vilda djur där också och någon som kallar sig Skogsmulle. Så akta dig!”

”Våra gator och gränder är enkelriktade. Trottoarerna är glashala på vintern, eller täckta av ett slasktäcke. Istappar från takkant hotar. På sommaren är gångvägarna blockerade av uteserveringar och aggressiva barnvagnar, felparkerade cyklar och reklamskyltar.

”Vi”, sade jag och menade mig själv och mina grannar, ”tar gärna skogspromenader. Gärna med hund i koppel – i stora staden har jag sett man föredrar att stoppa liten hund i liten väska när den ska rastas”.


Storstaden närmade sig med sina 928 122 innevånare. Varje storstad med självaktning är störst, eller högst eller något annat. Globen är världens största sfäriska byggnad, låter min resenär mig veta. Sfärisk betyder att den är klotformad. Något sådant har vi inte hemmavid, det måste jag erkänna. Varken i Karlstad eller i Skoghall. 16 502 människor har en gång samsats i byggnaden. Det är mer än hela Hammarö som rymmer sådär 15 552 innevånare.

”Dyr byggnad, du skulle kunna få en större by i norra Värmland för det priset.”

”Allt är dyrt här”, sade min kamrat. ”För ett lantishus får de en garderob här, en villa motsvarar väl en liten etta i förorten. Bondgård, en etta i innerstaden. Hela byn, det är en trea med balkong, med skymd utsikt”. Sade han med en suck.

”Torp, det är väl en förvaringsbox på station”, tillade jag.

Väl framme i Stockholm visade det sig att vi skulle åt samma håll. ”Vi delar bulle”, tyckte han. Billigare så!

Bulle – det är taxi på rikssvenska.


En god helg därhemma önskar:

Chefredaktör´n