2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

Annat var det förr

GODMORGON: Chefredaktör´n

Du vet lite grand om mig. Jag finns med på bild. Du vet vem Jonny, Kjell, Nicole, Kasper, Anna, Christer, Carl och Mats är. Vi har alla artigt presenterat oss för er, kära läsare.

Vill ni, ringer ni direkt till Peder, Åsa, Henrik, Peter, Mårten och alla vi övriga. Vi finns där, vi är lätta att nå, vi tycker om att ha direktkontakt med er.

Annat var det förr.

Då var det inte lätt att nå en reporter. Förutom att det där med mobiltelefoner och internet inte fanns var vi, reportrar, då ganska anonyma. Alla samtal gick direkt till redaktionschefen som skulle svara på allt vad vi reportrar skrivit. Erik Bergström, Sture Stålfors och Bengt Sandholm fick bära hundhuvudet.

Vi reportrar signerade blygsamt våra alster med liten signatur, så egentligen visste inte läsaren vem som skrivit det tryckta. Bara att allt var redaktionschefens fel och ansvar.

Då skrev Errol ( Rune Lindskog), Ray (Agne Byström), Perman ( Per-Olof Magnusson), Mårten (Per Mårtensson) , Eko ( Ragnar Ekholm) . Kermy skrev om hundar, Frank om skytte. Jo, han Junior skrev också. Men han, jag, funderar på att byta signatur till Senior.

Så fanns Elsa Lindskog! Vem? säger ni som varit med länge.

Elma! - Ja, då så!

Elma visste alla vem det var. En rivig dam som knattrade på skrivmaskin så det stod härliga till. Hela Värmland var hennes arbetsfält. Bönder och herremän, ingen var henne fjärran. Intresserad och engagerad sopade hon Värmland.

Elma var på sin tid ganska ensam som kvinnlig journalist. Hon var en kil in i männens värld. Tufft, men hon var tuff, samtidigt som hon var mjuk och ömsint.

Elsa blev 79 år, hon avled 1999 efter mer än 35 år i NWT-familjen. Hennes erfarenhet blev väl profilerad i hennes krönika. Elmas krönika var en populär lördagsläsning i mer än tjugo år.

Den handlade ofta om nära ting som inträffade i hennes vardag.

Rikt blir livet för den som är nyfiken och den som söker hon finner. Någon gång i slutet av 1980-talet var hon lätt villrådig i en krönika. I ett informationsblad från polisen hittade hon några tänkvärda rader:

DAGEN IDAG ÄR EN MÄRKLIG DAG - DEN ÄR DIN.

GÅRDAGEN FÖLL UR DINA HÄNDER OCH KAN INTE FÅ MER INNEHÅLL ÄN DU REDAN GIVIT DEN.

MORGONDAGEN VET DU INGENTING OM ,

MEN DAGEN IDAG DEN HAR DU.

ANVÄND DIG AV DET.

IDAG KAN DU HJÄLPA NÅGON , IDAG KAN DU GLÄDJA EN ANNAN. DAGEN IDAG ÄR EN MÄRKLIG DAG

DEN ÄR DIN !

Elma blev lätt ställd. Sådana rader i ett polisdokument! Och vem hade skrivit det tänkvärda?

Berömvärt initiativ att bryta tråkiga texter, blev hennes slutsats.

Men vem?

Hon blev svaret skyldig. Och nu, när jag läste om hennes krönika, kände, ville, jag lösa gåtan.

Jag lyckades, delvis. Mina sökningar gick till Indien och stannade där.

Okänd författare, indisk dikt, så långt kom jag.

Med den tänker jag på dig, kära Elsa. På din betydelse och på dig som person. Du, om någon kunde det där med att använda dig av dagen.

Tag vara på helgen, den är din, manar:

Chefredaktör´n

Vill ni, ringer ni direkt till Peder, Åsa, Henrik, Peter, Mårten och alla vi övriga. Vi finns där, vi är lätta att nå, vi tycker om att ha direktkontakt med er.

Annat var det förr.

Då var det inte lätt att nå en reporter. Förutom att det där med mobiltelefoner och internet inte fanns var vi, reportrar, då ganska anonyma. Alla samtal gick direkt till redaktionschefen som skulle svara på allt vad vi reportrar skrivit. Erik Bergström, Sture Stålfors och Bengt Sandholm fick bära hundhuvudet.

Vi reportrar signerade blygsamt våra alster med liten signatur, så egentligen visste inte läsaren vem som skrivit det tryckta. Bara att allt var redaktionschefens fel och ansvar.

Då skrev Errol ( Rune Lindskog), Ray (Agne Byström), Perman ( Per-Olof Magnusson), Mårten (Per Mårtensson) , Eko ( Ragnar Ekholm) . Kermy skrev om hundar, Frank om skytte. Jo, han Junior skrev också. Men han, jag, funderar på att byta signatur till Senior.

Så fanns Elsa Lindskog! Vem? säger ni som varit med länge.

Elma! - Ja, då så!

Elma visste alla vem det var. En rivig dam som knattrade på skrivmaskin så det stod härliga till. Hela Värmland var hennes arbetsfält. Bönder och herremän, ingen var henne fjärran. Intresserad och engagerad sopade hon Värmland.

Elma var på sin tid ganska ensam som kvinnlig journalist. Hon var en kil in i männens värld. Tufft, men hon var tuff, samtidigt som hon var mjuk och ömsint.

Elsa blev 79 år, hon avled 1999 efter mer än 35 år i NWT-familjen. Hennes erfarenhet blev väl profilerad i hennes krönika. Elmas krönika var en populär lördagsläsning i mer än tjugo år.

Den handlade ofta om nära ting som inträffade i hennes vardag.

Rikt blir livet för den som är nyfiken och den som söker hon finner. Någon gång i slutet av 1980-talet var hon lätt villrådig i en krönika. I ett informationsblad från polisen hittade hon några tänkvärda rader:

DAGEN IDAG ÄR EN MÄRKLIG DAG - DEN ÄR DIN.

GÅRDAGEN FÖLL UR DINA HÄNDER OCH KAN INTE FÅ MER INNEHÅLL ÄN DU REDAN GIVIT DEN.

MORGONDAGEN VET DU INGENTING OM ,

MEN DAGEN IDAG DEN HAR DU.

ANVÄND DIG AV DET.

IDAG KAN DU HJÄLPA NÅGON , IDAG KAN DU GLÄDJA EN ANNAN. DAGEN IDAG ÄR EN MÄRKLIG DAG

DEN ÄR DIN !

Elma blev lätt ställd. Sådana rader i ett polisdokument! Och vem hade skrivit det tänkvärda?

Berömvärt initiativ att bryta tråkiga texter, blev hennes slutsats.

Men vem?

Hon blev svaret skyldig. Och nu, när jag läste om hennes krönika, kände, ville, jag lösa gåtan.

Jag lyckades, delvis. Mina sökningar gick till Indien och stannade där.

Okänd författare, indisk dikt, så långt kom jag.

Med den tänker jag på dig, kära Elsa. På din betydelse och på dig som person. Du, om någon kunde det där med att använda dig av dagen.

Tag vara på helgen, den är din, manar:

Chefredaktör´n