2016-02-06 06:00

2016-02-09 13:09

Sov gott Lilleman

GODMORGON

Lilleman blev 18 år. Han var ganska pigg hela hösten, runt jul började han bli trött. Han hade svårt ta sig uppför trappan, jamade vid sängkanten och vill ha lyfthjälp.

Detta såg vi, klappade honom lite extra och tyckte väl att han mådde ganska bra ändå. Lite trött hade han väl rätt att vara. Och vem vill gå ut när vinterkylan biter.

Sune, hans kompis, visade plötsligt lite vänlig hänsyn. Sune insisterade inte på att få förtur till matskålen, slickade honom lite ren när han vilade på fönsterbrädan och petade lite försynt på honom som om han hoppades på lite respons.

Men så tappade Lilleman aptiten. Trappan blev honom övermäktig och allt blev snabbt mycket sämre.

Han slutade äta, dricka, kunde knappast gå och hade väldiga bekymmer att resa på sig.

Det tog emot men vi insåg att hans nio liv snart var slut. En dag väntade vi, försökte mata honom med favoritgodiset, lät vattenskålen stå vid hans sida. En slocknande blick mötte oss, han förmådde inte ens purra vid smekningar.

Det var dags. Så var det. Jag höll honom i tassen när han försvann.

Lilleman, Lilleman, viskade jag. Och tackade för allt han givit under sin 18 år.

En gång kom han hem med hack i örat. En gång gick han för nära ett stearinljus och svansen blev en fackla.

En gång kom han hem med sargad svans och sparkad mage.

Tidigare kattkompisar, Storen och Bebis, höll honom på avstånd, men han och Sune kom bra överens. Trots ålderskillnaden (tolv år), trots viktskillnaden (sex kilo).

Visst sörjer jag honom, ser honom på sina favoritställen. På varma fönsterbrädet, i soffan, vid matskålen, under täcket.

Sune går också runt och letar efter honom, men kanske han förstår det hela bättre än vi.

Lite dåligt samvete får jag i min saknad. Jag skulle inte ha fräst åt honom den gången han välte tekoppen över morgontidningen. Jag skulle unnat honom lite morgonmål, den gången han trampade mig vaken 05.30 en måndagsmorgon.

Till våren får han sin plats i trädgården bland de andra katterna. Tills dess förvarar jag hans aska i en liten pappurna med hans namn.

Och Sune, det kan bli en kompis eller två, när sommaren står i sin blom. Min dotter Sofia har redan antytt den möjligheten. Jag säger givetvis nej och ack och för mycket ansvar. Jag säger nej på skarpen.

En gång. Ty jag vet att hon kommer fråga två gånger.

 

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör´n

Detta såg vi, klappade honom lite extra och tyckte väl att han mådde ganska bra ändå. Lite trött hade han väl rätt att vara. Och vem vill gå ut när vinterkylan biter.

Sune, hans kompis, visade plötsligt lite vänlig hänsyn. Sune insisterade inte på att få förtur till matskålen, slickade honom lite ren när han vilade på fönsterbrädan och petade lite försynt på honom som om han hoppades på lite respons.

Men så tappade Lilleman aptiten. Trappan blev honom övermäktig och allt blev snabbt mycket sämre.

Han slutade äta, dricka, kunde knappast gå och hade väldiga bekymmer att resa på sig.

Det tog emot men vi insåg att hans nio liv snart var slut. En dag väntade vi, försökte mata honom med favoritgodiset, lät vattenskålen stå vid hans sida. En slocknande blick mötte oss, han förmådde inte ens purra vid smekningar.

Det var dags. Så var det. Jag höll honom i tassen när han försvann.

Lilleman, Lilleman, viskade jag. Och tackade för allt han givit under sin 18 år.

En gång kom han hem med hack i örat. En gång gick han för nära ett stearinljus och svansen blev en fackla.

En gång kom han hem med sargad svans och sparkad mage.

Tidigare kattkompisar, Storen och Bebis, höll honom på avstånd, men han och Sune kom bra överens. Trots ålderskillnaden (tolv år), trots viktskillnaden (sex kilo).

Visst sörjer jag honom, ser honom på sina favoritställen. På varma fönsterbrädet, i soffan, vid matskålen, under täcket.

Sune går också runt och letar efter honom, men kanske han förstår det hela bättre än vi.

Lite dåligt samvete får jag i min saknad. Jag skulle inte ha fräst åt honom den gången han välte tekoppen över morgontidningen. Jag skulle unnat honom lite morgonmål, den gången han trampade mig vaken 05.30 en måndagsmorgon.

Till våren får han sin plats i trädgården bland de andra katterna. Tills dess förvarar jag hans aska i en liten pappurna med hans namn.

Och Sune, det kan bli en kompis eller två, när sommaren står i sin blom. Min dotter Sofia har redan antytt den möjligheten. Jag säger givetvis nej och ack och för mycket ansvar. Jag säger nej på skarpen.

En gång. Ty jag vet att hon kommer fråga två gånger.

 

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör´n