2015-12-12 06:00

2015-12-12 06:00

Kortleken har kommit till heders igen

CHEFREDAKTÖREN

När jag var ung hände det sig att vi grannpojkar träffades för att spela kort. Det var saft och bullar och ett spel som hette 31 som gällde. Det gällde samla poäng, insatsen var prestige.

Lite äldre blev det öl och macka och poker. Insatsen var en krona eller två.

Ännu något lite äldre försökte någon lära mig ”bridge”. För komplicerat tyckte nog jag, för mycket skrivande och räknande. En gång, på en lång tågresa över hela Sibirien spelade ett svenskt sällskap det spelet. Jag blev inkallad som ende möjlige reserv och fick tjänstgöra som ”träkarl” allt eftersom tåget stånkade sig fram över den oändliga och kalla taigan. (Träkarlen är en passiv medlem i bridgespelet.)

 

Nu, på senare år, har kortleken kommit till heders igen. I båten, på Gôppa, har den varit ett trevligt sällskap sena kvällen, efter kvällsmaten. Vi har spelat ”plump” och pikat varandra trötta.

Plump, det innebär att man skall analysera (gissa) hur många stick (spel) man förmår ta. Rätt gissat (analyserat) och du får poäng. Annars blott en plump.

Även så träffas vi några äldre gentlemän och spelar poker någon lördag eftermiddag. Vi börjar lite tidigare än då, i ungdomen, äter lite ärtsoppa (varma punschen är frivillig), byter enkronor och är tämligen spetsiga (oförskämda) mot varandra.

 

Fördelen med kortleken är att den inte kräver wifi eller någon täckning av något slag. Det räcker med lampa och närvaro för att kunna fördela de 52 styva papperslapparna.

Kortspelets historia är lång. I slutet av 1300-talet anlände det, via handelsvägarna Egypten och Indien. En period förbjöds företeelsen av olika makthavare i Europa. Man trodde att pestsmittan, österifrån, spreds via kortvägen. Inte, som verkligheten var, via löss och svartråttor.

Kyrkan ville under 1500-talet förbjuda korten - de var avgudar hävdades det. Dessutom uppmanade de enkla korten till fusk. Wild Bill Hickok var en berömd pokerspelare och revolverman i Vilda Västern. Han sköts i ryggen 2 augusti 1876 i en saloon i Deadwood, South Dakota. Hans ”död mans hand” var svart: par i ess och åttor.

Dagens kortlekar är av bättre kvallitet, plastade och hållbara och svåra använda till falskspel. Gott att veta tycker jag, som inte alltid är vän med knektarna, damerna och essen.

Skitgubbe är ett spel där det gäller undvika få sista kortet på handen. Skitgubbe tyckte den unga damen som hamnade på fin middag med en äldre och tråkig man vid sin sida. Professor var han och levde i sin värld. Den unga damen var inte värd så mycket. Han pratade mest med andra ”finare” gäster vid middagen.

Vid desserten vände han sig, pliktskyldigast till sin unga bordsdam och sa, i lite nedlåtande ton:

– Och hur gammal kan en sådan här liten dam vara, då?”

–Tjugoett, svarade hon, artigt.

– Tjugoett? Det är väl ingen ålder, det är ju ett kortspel! svarade professorn med ett skratt.

– Ja, och det är skitgubbe också, blev hennes svar.

För övrigt är 21 i kortspelet 21 oslagbart. Skitgubben skall man undvika.

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör´n

Lite äldre blev det öl och macka och poker. Insatsen var en krona eller två.

Ännu något lite äldre försökte någon lära mig ”bridge”. För komplicerat tyckte nog jag, för mycket skrivande och räknande. En gång, på en lång tågresa över hela Sibirien spelade ett svenskt sällskap det spelet. Jag blev inkallad som ende möjlige reserv och fick tjänstgöra som ”träkarl” allt eftersom tåget stånkade sig fram över den oändliga och kalla taigan. (Träkarlen är en passiv medlem i bridgespelet.)

 

Nu, på senare år, har kortleken kommit till heders igen. I båten, på Gôppa, har den varit ett trevligt sällskap sena kvällen, efter kvällsmaten. Vi har spelat ”plump” och pikat varandra trötta.

Plump, det innebär att man skall analysera (gissa) hur många stick (spel) man förmår ta. Rätt gissat (analyserat) och du får poäng. Annars blott en plump.

Även så träffas vi några äldre gentlemän och spelar poker någon lördag eftermiddag. Vi börjar lite tidigare än då, i ungdomen, äter lite ärtsoppa (varma punschen är frivillig), byter enkronor och är tämligen spetsiga (oförskämda) mot varandra.

 

Fördelen med kortleken är att den inte kräver wifi eller någon täckning av något slag. Det räcker med lampa och närvaro för att kunna fördela de 52 styva papperslapparna.

Kortspelets historia är lång. I slutet av 1300-talet anlände det, via handelsvägarna Egypten och Indien. En period förbjöds företeelsen av olika makthavare i Europa. Man trodde att pestsmittan, österifrån, spreds via kortvägen. Inte, som verkligheten var, via löss och svartråttor.

Kyrkan ville under 1500-talet förbjuda korten - de var avgudar hävdades det. Dessutom uppmanade de enkla korten till fusk. Wild Bill Hickok var en berömd pokerspelare och revolverman i Vilda Västern. Han sköts i ryggen 2 augusti 1876 i en saloon i Deadwood, South Dakota. Hans ”död mans hand” var svart: par i ess och åttor.

Dagens kortlekar är av bättre kvallitet, plastade och hållbara och svåra använda till falskspel. Gott att veta tycker jag, som inte alltid är vän med knektarna, damerna och essen.

Skitgubbe är ett spel där det gäller undvika få sista kortet på handen. Skitgubbe tyckte den unga damen som hamnade på fin middag med en äldre och tråkig man vid sin sida. Professor var han och levde i sin värld. Den unga damen var inte värd så mycket. Han pratade mest med andra ”finare” gäster vid middagen.

Vid desserten vände han sig, pliktskyldigast till sin unga bordsdam och sa, i lite nedlåtande ton:

– Och hur gammal kan en sådan här liten dam vara, då?”

–Tjugoett, svarade hon, artigt.

– Tjugoett? Det är väl ingen ålder, det är ju ett kortspel! svarade professorn med ett skratt.

– Ja, och det är skitgubbe också, blev hennes svar.

För övrigt är 21 i kortspelet 21 oslagbart. Skitgubben skall man undvika.

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör´n