Godmorgon 2 november
CHEFREDAKTÖR'N
;)
;)
Men var och när hade jag tidigare känt doften av Amaretto Disaronno, som denna skapelse fått till namn.
Det doftade många år tillbaka, till den tid man brukar kalla för ”den oskyldiga”.
En tid utan sourdrinkar.
”Björnklister” sade så någon i sällskapet och polletten ramlade ned. Björnklister doftade precis så. Det var björnklister vi fick i skolan. Med björnburkens innehåll fastnade filmisar och bokmärken i små häften. Burken var grön, vill jag minnas. Grön med vitt lock. Burken hade förutom vitt klister en liten pensel i ett eget litet rör i burken. Vi fick en alldeles egen burk. Att hushålla med efter förstånd och behov.
Jag tror mig veta att det var Barnängen som tillverkade björnklistret. Barnängen ni vet, de med ”Marknadens mildaste tvål”
”Inte pensel, det var en liten spatel”, påpekade någon yngre i sällskapet. Möjligen och troligen är det en halv generationsfråga.
Klistret det vita, doftade mandel. Det fick man inte smaka på, sa fröken.
Det smakade mandel!
Limmet var giftfritt och var tillverkat av potatisstärkelse, glycerin, vatten och mandelessens. Barnvänligt skulle vi säga idag.
Sålunda i tanken tillbaka till skolbänken, om än med en björndrink i näven, minns vi med lätta rysningar vad som ibland serverades på skoluncherna.
Spagettin kallade vi för tapetklister och saknade helt björnklistrets goda smak. Fisken hade mest ben och potatisen mest skal. Bäst var det på lördagar ( jo- lördager var skoldag då, i mitten av 1900-talet) då fick vi sirapslimpa och choklad.
Allt var inte bättre förr.
Åter från skolbänken kan jag meddela att värdparets meny vida överträffade min barndoms skolmåltid. Fisken var benrensad och tapetklistret höll sig bakom tapeterna.
Det goda doftminnet av björnklistret dröjde sig dock kvar. Googles ( hur löste man tvister förr? Våld?) berättade att klistret hade sin italienska föregångare. Coccoina heter det och tillverkarna. Jag beställde bums några burkar. En klisterburk skall värdparet få, som tack för senast.
Men berätta det inte för dem, det skall bli en överraskning.
Om man ville kunde man få björnen Coccoina klister som limstift också. Men det ville inte vi ha. Det kunde ju locka till onödigt slickande. Vi vill inte uppmuntra till sådana dumheter.
Vi, vuxna människor,håller oss till Amaretto Disaronno.
Undrar just om Coccoinaburken har liten pensel, alternativt spatel?
Jag lovar att meddela.
En god helg önskar jag er alla:
