8 september
GODMORGON
;)
;)
Så var mina planer. Nordkorea har inte tidigare varit prio ett min globetrotteragenda. Men efter många år av resande så fanns Nordkorea där. En annons i en dagstidning berättade om gruppresor till detta slutna land. Resorna hade sina begränsningar, det förstod jag och var beredd att acceptera. Allt skulle inte visas för oss besökare, det framgick klart av programmet. Mycket skulle vara tillrättalagt, begränsat och några egna utflykter var uteslutna.
Men nej, sade man till mig. Jag var inte välkommen. En i övrigt vänlig dam från Nordkoreas svenska resebyrå ringde, lätt upprörd till mig;
”Du har ju ett tidningsförflutet, NWT är en dagstidning. Därtill skriver du i den egna tidningen. Och vi har så dålig erfarenhet av journalister. De skriver så mycket lögner om vårt land! Eller hur?”
Om detta kunde och ville jag inte uttala mig om.
”Varför vill du till Nordkorea?” frågade hon så, lätt förundrat.
Jag berättade lite om mina resvanor. Berättade om besök i Kina på 1970-talet. Om Kuba för många år sedan. Om Burma helt nyligen. Om Sovjetunionen på den tiden Sovjetunionen var slutet. Om Albanien, om Rumänien, om Östyskland som det var en gång.
”Tänker du skriva?” frågade hon så, som ville hon att jag skulle avge ett löfte att inte lyfta en penna, aldrig nämna landet Nordkorea i mina spalter.
Detta kunde jag inte lova. Det vore att skriva en lögn.
Avslaget kom dagen efter. Min anknytning till Nya Wermlands-Tidningen gjorde mig till en presumtiv lögnare.
Nu blir det varken lögner eller sanningar.
Burma, som tvekar om journalister och författare, släppte in mig. Jag kände mig välkomnad till ett vackert och på sitt vis rikt land. Folk på gatan såg oss utländska besökare som räddningen och räddare i nöden. Vi kunde öppna ögonen hos såväl regimen som hos allmänheten.
Vi var inga monster!
Kina besökte jag första gången strax efter Maos död 1976. Ett sörjande folk mötte mig. I sin sorg ville de berätta sin historia, ge sin version av Mao Zedong.
En god journalistisk princip är att alla skall få låta sina bästa argument bli hörda.
På Kuba har jag lotsats runt med begränsad rörelsefrihet.
I Sovjetunionen, på slutet av 60-talet blev jag bestämt stoppad med min bil på en mindre väg ledande till Moskva. Jag var fel ute, hans papper berättade att jag var lätt vilse och 35 minuter sen. Så bums och pannkaka, upp på rätt väg igen. Din försening är rapporterad till nästa vägstation.
Sålunda kontrollerad, men icke stoppad. Förrän nu och Nordkorea. Därifrån kan jag rapportera varken lögner eller sanningar.
För min del tror jag regimen i Nordkorea skall bekymra sig mer för sanningarna än lögnerna.
Res och lär manar:
Chefredaktör´n
