4 augusti
GODMORGON
;)
Foto: Cissi Boström, Kanojo [Förstora]
Jag hade visserligen massor av saker som borde göras. Som att öppna en konservburk med kattmat. De mina kräver understundom det.
Men eftersom de av rena lojalitetsskäl somnat in de också, så blev detta inte ett prioriterat ärende. En låg vid mina fötter, den andra, som är för stor för ett knä, låg på mattan och småsnarkade.
Övriga viktiga ärenden hade jag redan skjutit upp sedan gårdagen och de befann sig fortfarande i uppskjutet läge i väntan på klartecken för landning.
Något sådant förelåg inte.
Det regnade fortfarande. Det passade det nya ordspråket från sommaren 2012 som äger på ett ungefär att: Efter regn kommer mer regn.
Efter sömn kommer öm vakenhet, är ett annat, ett helt nytt ordspråk. Det är sant eftersom jag själv sade så.
Det ömmande lätt i huvudet, det surrade – typ. Och detta – typ – var inte en mygga, geting eller Jas 39 Gripen. Det var en tanke, som uppkommit i min nyligen så drömska tillvaro.
Jag hade tänkt något stort, något revolutionerande. Något som kunde och skulle förändra mänsklighetens tillvaro.
Men vad? Det glömde jag tio sekunder efter uppvaknandet. Jag minns blott att stort var det.
Regnet som föll beslöt sig för att fortsätta att falla. Så och jag, men mer i sömn än från skyn. Men denna gång med papper och penna i höger respektive vänster näve. Jag var utsedd, som en James Bonde att rädda, befria och berika mänskligheten.
Dropp, dropp, sade väderleken. Snark och purr lät det från katterna. Och jag försvann på min ”mission”. Där, i drömmarnas rike, var jag kung, folket jublade när som jag skrev på ett konvolut som sade, berättade och lovade.
Jag vaknade av ett pockande mjau. Det var vaken svart katt som ville ha burkinnehåll. Ett burkinnehåll med fisk och kött i en blandning av bästa kvalitet. Något han själv valt om han själv fått välja.
Min tankar fanns kvar, jag antecknade så snabbt som bara jag kan. Jag gav katten mat och återgick till mina anteckningar och förstod - ingenting av det nedklottrade.
Var det en älg, var det en formel, var det ett namn?
Jag bannade min usla handstil, skyllde allt på en gammal lärare som inte kunde tolerera någon vänsterhänt i sin klass. Att vara vänsterhänt innebar ett handikapp på den tiden. Hans ”mission” var att leda de vänstra åt höger.
Kanske stod det ”Konstantinpolen” där på mitt block. Kanske var det en kö utanför en korvkiosk, även om han, nummer tre, gick på händer. Där slutade min ”mission”. Jag blir nog blott en asterisk, något lätt försumbart i denna vår tid.
Men katten, den som inte låg på mattan och sov, gillade det som serverades.
Dessutom fick han, för en gång skull, äta i fred.
Sov gott, vakna glad som en lärka, manar:
