Godmorgon 14 juli
GODMORGON
Men det här var att ta i!
;)
;)
i befann oss vackra Lurö, det var gemytligt trångt på bryggan när vi la till. Det var sommar, sol, men inga bad.
Varför? Undrade jag försynt. Det var 19 grader i vattnet, som är nära min badgräns (22).
Men barn som inte kan det där med termometer brukar inte bry sig om sådana petitesser. Är det sommar så skall det vara bad!
Samtidigt såg jag en simmande orm närma sig klipporna.
– Titta en till, sade en liten flicka som instinktivt backade.
– Det finns många fler, sade pappan och visade med en gest, mot klipporna vid bryggans ände.
Vi gick i land och så var det. Det kryllade av ringlande ormar som snabbt försvann när jag med mina relativa tyngd snuddade vid öns klippor.
Det var ormar båda här och där, somliga synliga på klipporna, andra mer som en vindpust i det höga gräset. De mesta var snokar, men även en och annan huggorm rörde sig i området. Ormarnas ägg låg skyddade i skrevor.
Jag frös i sommarvärmen, ryste ända in i märgen av allt som ringlade.
Jag gick tillbaka till båten och fick så småningom mer normal fart på mitt kroppsbultande.
Varför så många? frågade vi så småningom värden på Stormköket (det blev läcker vänergös).
– Det har varit kallt, nu när värmen smeker klipporna vaknar de alla. I morgon kan de flesta var osynliga, vi kallar dem ”dagormar”. Klampa på ni, så förblir de borta.
Varför är vi så rädda för ormar?
Snoken är helt ofarlig, hans giftiga saliv rör oss inte. Huggormens bett kan i vissa fall (speciellt gäller detta barn) kräva läkarvård. Men getingen är farligare, fästingen likaså.
Jag har ingen anledning vara rädd för ormar, aldrig har en orm ens nosat på mig eller väst åt mig.
Är detta generna fel? Att någon gång en anfader, eller anmoder, blev halvt uppäten av en boa constrictor och därmed planterat in en ormhatargen i mitt djupaste. Min förmänniska ger mig ständig information om ormens farlighet.
Dagen efter går jag på samma klippor, det rasslar, det ringlas. Jag intalar mig själv att detta inte är farligt.
Botad? Nej det krävs nog många ormvandring innan jag är botad.
Den lilla flickan hoppar käckt på stenarna, hon har stövlar på sig. Föräldrarna vakar i närheten.
En simmande snok byter ö, Han, (eller är det en hon?) simmar med huvudet ovanför vattenytan, som ett periskop. En annan solar sin växelvarma kropp på en klippa i närheten.
Visst är den vacker. På sitt vis och på behörigt avstånd.
Jag avslutar med en dålig vits, kommen från en segelbåt i närheten.
– Jaha, är du grabben som man kallar för snoken?
– Nej.
– Åja, försök inte slingra dig!
En god och ormfri helg önskar vi dig:
