2016-06-24 06:00

2016-06-24 06:00

Godmorgon 24 juni

CHEFREDAKTÖR´N

Just i dag, nu på midsommarafton, är det som om tiden står stilla.

Som om jorden stannar i sin bana. Allt är stilla, tar en paus, är nära. Just nu, ser vi varandra. Vi är tillsammans och lever i en längtanssuck. Det är det här vi väntat på, under långa och mörka tider.

Jag minns min ibland lite dystre far som tittade ut, på midsommardagen, och allvarligt slog fast:

”Jaha, nu går vi mot mörkare tider.”

Jag sneglade då mot fönstret, över planteringarna ute på Tynäs. Grönt gräs och midsommarblommor. Och undrade försynt om det var hösten som väntade därutanför.

Men jag såg inte mörkret lura där ute, i midsommartid. Vi barn lät det vänta en stund. ”Inte än, inte nu, snälla pappa. Det står ju så fint därute nu”, sade jag och sprang barfota ut i midsommarens gemenskap.

Grannpojkarna kom, vi slog oss ned och planerade. Inte för hösten, utan för dagen. Den som vi själva skapade. Skulle vi bada, spela fotboll, låtsasboxas eller bara ligga där i gräset och småljuga för varandra?

Vi kände oss lite klokare än de gamla mörkerjägarna. Midsommaren var, och är, att vara tillsammans. Och att vara tillsammans är ett sätt att finnas till.

Vi skrattade åt detta med att löpa med potatis och sked. Vi tyckte att han, den gamle med snapsen, var lite klumpig i säcklöpningen. Vi låtsaspikade flickorna som plockat sina sju blommor och lagt under huvudkudden.

Denna midsommar borde jag vara den gamle och kloke, men jag ser inte morgondagens mörker. Barbent och oskyddad ska jag leka, sjunga och bara vara. Numera är mina midsommarförväntningar svenskt lagoma. Vind och blåst och midsommarkyla har med åren slipat mig.

Den egna potatisen får inte vara sönderkokt. Om solen glimmar fram en liten stund på dan – ja, då är jag nöjd. Jo – lite lekar blir det. Lite boule, lite hästskokastning, lite bus blir det nog. Om inte för annat, så för de vänliga kommentarerna som haglar över de sneda kasten.

Jag tror nog jag trallar lite lätt på en visa. Den som berättar att jag: ”Binder av olvon en midsommarkrans...”

Men säg mig – plockar ni flickor fortfarande sju sorters blommor att lägga under huvudkudden? Nutidens människor möter inte kärleken i drömmen, utan på nätet. Tror jag.

Berätta gärna för mig om jag har fel. Men dansa ni unga! Jag lovar, jag ser er dansa.

I morgon, dagen då far lät det vända, vissnar blommorna i kransarna. Gräsfläckarna på de ljusa byxorna är kvar. Snart blir jordgubbarna billigare och i de mörkare sommarnätterna blir det lättare.

Men: ”I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn

I långdans, i språngdans, på glödande järn.

I natt är du bjuden av dimman till dans

där Ulla-Stina, Kull-Lina går...”

(Rune Lindströms: Visa i midsommartid)

 

En god midsommarhelg önskar jag er alla:

Chedredaktör´n

Som om jorden stannar i sin bana. Allt är stilla, tar en paus, är nära. Just nu, ser vi varandra. Vi är tillsammans och lever i en längtanssuck. Det är det här vi väntat på, under långa och mörka tider.

Jag minns min ibland lite dystre far som tittade ut, på midsommardagen, och allvarligt slog fast:

”Jaha, nu går vi mot mörkare tider.”

Jag sneglade då mot fönstret, över planteringarna ute på Tynäs. Grönt gräs och midsommarblommor. Och undrade försynt om det var hösten som väntade därutanför.

Men jag såg inte mörkret lura där ute, i midsommartid. Vi barn lät det vänta en stund. ”Inte än, inte nu, snälla pappa. Det står ju så fint därute nu”, sade jag och sprang barfota ut i midsommarens gemenskap.

Grannpojkarna kom, vi slog oss ned och planerade. Inte för hösten, utan för dagen. Den som vi själva skapade. Skulle vi bada, spela fotboll, låtsasboxas eller bara ligga där i gräset och småljuga för varandra?

Vi kände oss lite klokare än de gamla mörkerjägarna. Midsommaren var, och är, att vara tillsammans. Och att vara tillsammans är ett sätt att finnas till.

Vi skrattade åt detta med att löpa med potatis och sked. Vi tyckte att han, den gamle med snapsen, var lite klumpig i säcklöpningen. Vi låtsaspikade flickorna som plockat sina sju blommor och lagt under huvudkudden.

Denna midsommar borde jag vara den gamle och kloke, men jag ser inte morgondagens mörker. Barbent och oskyddad ska jag leka, sjunga och bara vara. Numera är mina midsommarförväntningar svenskt lagoma. Vind och blåst och midsommarkyla har med åren slipat mig.

Den egna potatisen får inte vara sönderkokt. Om solen glimmar fram en liten stund på dan – ja, då är jag nöjd. Jo – lite lekar blir det. Lite boule, lite hästskokastning, lite bus blir det nog. Om inte för annat, så för de vänliga kommentarerna som haglar över de sneda kasten.

Jag tror nog jag trallar lite lätt på en visa. Den som berättar att jag: ”Binder av olvon en midsommarkrans...”

Men säg mig – plockar ni flickor fortfarande sju sorters blommor att lägga under huvudkudden? Nutidens människor möter inte kärleken i drömmen, utan på nätet. Tror jag.

Berätta gärna för mig om jag har fel. Men dansa ni unga! Jag lovar, jag ser er dansa.

I morgon, dagen då far lät det vända, vissnar blommorna i kransarna. Gräsfläckarna på de ljusa byxorna är kvar. Snart blir jordgubbarna billigare och i de mörkare sommarnätterna blir det lättare.

Men: ”I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn

I långdans, i språngdans, på glödande järn.

I natt är du bjuden av dimman till dans

där Ulla-Stina, Kull-Lina går...”

(Rune Lindströms: Visa i midsommartid)

 

En god midsommarhelg önskar jag er alla:

Chedredaktör´n