Min största fobi
CHATTERKRÖNIKA
;)
Siffrorna beblandar sig med varandra i en enda stor röra. Ingenting är logiskt för mig. De olika formlerna får mig att tänka på Harry Potter. Då börjar jag tänka på hur coolt det skulle vara om jag kunde transferera mig därifrån. Inte bra tankar att ha när man ska försöka lyckas med ett matteprov. Det är ingen vinnande combo direkt. Tro mig.
Det senaste matteprovet till exempel. På förhand hade jag ingen bra känsla. Men när jag såg provet, likt en blixt från klar himmel, förstod jag. Det var i alla fall vad jag trodde. Jag skrev och skrev, kände mig nöjd och lämnade in. Lämnade provsalen med ett leende på läpparna.
Men jag tog ut segern i förskott. 4 poäng fick jag. 7 poäng ifrån den där efterlängtade G-gränsen. Ännu ett IG för matteläraren att sätta på mitt papper. Men för att se något positivt med det, jag fick 3 poäng mer än jag fick på första provet i Matte B. Då fick jag bara ett ynka poäng. Herregud, vad kass jag är. Så Lars, förlåt mig. Det är inte ditt fel. Det är bara jag som inte kan lära mig. Det här med logiskt tänkande har aldrig varit min grej. Så än en gång, förlåt.
Det är nu jag skulle vilja göra som Thorsten Flinck. Ställa mig barfota på en scen och sjunga ut ”Jag reser mig igen”. Men livet är inte så enkelt. Tyvärr. Snart kommer jag stå där med IG-varningen i handen och önska att jag varit schlagerartist som bara kunde sjunga en trallvänlig låt om kärlek á la Linda Bengtzing.
När resultatet från matteprovet presenteras för mig kommer tanken om att jag vill transferera mig som Harry Potter tillbaka. Bara transferera mig till Hogwarts och vara med i den avgörande kampen mot Voldemort. Men jag är fast i det verkliga livet. Fast i skolvärlden. Fast i matteträsket. Och fortsätter det gå som det gjort hittills lär jag bli kvar här ett tag till...
Namn: Albin Strid
Ålder: 18 år
Klass: SPM2A, Sundstagymnasiet
Plus: Vår, värme, solsken
Minus: Pollen, pollen, pollen
