;)
;)
;)
;)
När jag var liten läste jag en historiebok i serieform som gjorde mig oerhörd fascinerad. Det var en svepande svit som redogjorde för mänsklighetens historia, från big bang till andra världskriget i två volymer. Syftet med boken var inte att underhålla utan snarare att hitta en alternativ form för att berätta världshistorien. Att mänsklighetens historia är full av människoöden och dramatiska händelser som lämpar sig bra i serieform finns det flera exempel på, men det senaste året har det kommit två böcker som inte är menade att skriva om enskilda historiska personligheter eller händelser. Istället har författarna som ambition att fånga långa förlopp i en bok. Dels är det ”Historieboken”, som skildrar världshistorien från medeltiden till 70–talet genom socialistiska glasögon, dels är det ”Pärlor och patroner” som tecknar 60 historiska kvinnoporträtt från vitt skilda epoker, från Elizabeth Bathory, en ungersk grevinna som enligt myten badade i unga kvinnors blod, till Melba Pattillo Beals, en av de första svarta studenterna som fick börja på ett amerikanskt high school för vita ungdomar 1955. Jag känner igen ambitionen från min barndoms historiebok – att berätta om de stora skeendena på ett tillgängligt och engagerande sätt utan att banalisera eller förminska.
Det första kvinnoporträttet i boken ”Pärlor och patroner” är Alexandra Kollontay, en frispråkig kamrat i Sovjetunionen som förespråkade fri kärlek och var med och avskaffade lagarna mot abort och homosexualitet, eftersom de inte var kompatibla med revolutionen enligt henne. Redan innan jag läser Alexandra Kollontay tänker jag att detta kommer att vara en bok med feministiska kvinnoporträtt och att jag kommer att få ta del av kända feminister genom världshistorien. Så är det inte. Detta är en bok med porträtt av historiska kvinnor. Några av dem var och är feminister, vissa har blivit feministiska ikoner, andra levde bara sitt liv utan att bry sig om kvinnofrågan. Varför skulle det vara skulle vara feministisk bara för att det är tecknat av en kvinna? Kanske är det ett tecken på hur mansdominerad historieskrivningen är när det känns feministiskt att berätta om kvinnoöden? Trots av kvinnor i alla tider har utgjort halva befolkningen och dessutom utmärkt sig i många olika sammanhang, men historien är av tradition en manlig domän. Kanarp gör sitt bästa för att bryta det och öppna läsarnas ögon för de som faller utanför traditionell historieskrivning. ”Pärlor och patroner” bygger på att Kanarp i fyra rutor kort och kärnfullt berättar varje persons livsöde. Det är inte en informativ bok men det är en bra ingång till många fascinerade kvinnoöden och inspirerar till vidare läsning.
”Historieboken” kom ut för första gången 1970 på Ordfront Förlag och till 40–års jubileet av förlaget släpptes en nyutgåva. ”Historieboken” är ett barn av 68–rörelsen och skapades av studenter på konstfack som ville använda sin tid och kunskaper för att kommunicera sitt budskap. Boken är en genomgång av kapitalismens framväxt med tonvikt på arbetarhistoria och med ett tydligt kolonialkritiskt perspektiv. Boken kritiserar kapitalismen för dess hänsynslöshet och allt som är fel med världen skyls på kapitalisterna, det finns ingen plats för andra analyser. Men även för den som inte håller med om den världsbilden är boken intressant. Inte minst som historiskt dokument över 68–rörelsen och som en tillbakablick till 70–talets värderingar som lever hos många än idag. Eftersom ”Historieboken” ursprungligen kom ut 1970 har det flutit en hel del vatten under broarna sen dess och det tar skaparna upp i ett nyskrivet efterord där de tänker tillbaka och förklarar sina tankar från tiden när det gjorde boken och hur de arbetade med att lansera den. ”Historieboken” är ett stycke samtidshistoria.
Varken ”Pärlor och patroner” eller ”Historieboken” är objektiva skildringar av historien, båda har tydliga perspektiv och rör sig fram i rasande fart, men de hör hemma på varje historieintresserades nattduksbord. ”Pärlor och patroner” ger inspiration och nya uppslag att följa upp och man hittar flera spännande öden som oftast glöms bort i vanliga historieböcker. ”Historieboken” är ett stycke samtidshistoria över 70–tals rörelsens ideal och idéer men den är inte bara propaganda, det finns även ett försök till folkbildning i boken. Skaparna har ett budskap och en historiesyn som de vill nå ut med. Även om man inte håller med är det spännande att utmanas och tänka utanför sin egen bubbla.
– 
