Drömmen om sanning i en tid av smicker och lögn
SCEN: Mycket ärlighet skapar fiendskap
Stora partier av texten (i Hans Alfredsons översättning) är ren talteater.
Skådespelarna dansar inte fram replikerna, ett tidigare oftast använt stilgrepp.
Och Magnus Stinnerbom har till vissa viktiga scener skrivit ny musik, som inte är den folkmusikrock man förknippar med Västanå Teater.
;)
Foto: Hakan Larsson [Förstora]
;)
Foto: Hakan Larsson [Förstora]
;)
Foto: Hakan Larsson [Förstora]
;)
Foto: Hakan Larsson [Förstora]
Misantropen utspelas i Ludvig XIV:s Frankrike, under 1600-talet, och det är en tid och ett land där smicker, förljugenhet, fjäsk och falska leenden är liktydigt med social kompetens.
Den som vägrar att vifta med svansen och buga och bocka blir betraktad som en outsider och en farlig person.
Alceste, lysande och kraftfullt övertygande spelad av Jakob Hultcrantz Hansson, är en sådan person.
Redan i inledningen visar han vem han är. Kungen, ett barn, bärs in i en lackröd bärstol. Alla svassar för monarken, alla utom en: Alceste.
Alceste vill leva med sanning även om sanningen är obekväm för dem som tvingas lyssna.
När Oronte (Per Sörberg) vill ha Alcestes ärliga uppfattning om en dikt så får han det.
Och stämmer Alceste!
Öm punkt
Huvudpersonens ömma punkt är kärleken till den gäckande och spefulla Célimène (Julia Högberg), men om hennes hjärta tävlar fler: Clitandre (Björn Söderbäck), Acaste (Tobias Hjelm) och just Oronte, ”diktaren”.
Vem av de fyra som Célimène vill ha är en öppen fråga, som besvaras först i slutscenerna.
Spelet om sanning och förljugenhet, ett karaktärsdrag för alla tider, även vår tid, pågår i ett av Bo Jonzon vackert komponerat scenrum. Sex trappar upp från scengolvet sitter den åtta personer stora orkestern, jämförelsevis lite aktiv i denna uppsättning. Skådespelarna är klädda i Inger Stinnerboms 1500-talsinspirerade dräkter; de påminner mer om Erik XIV:s hov än om Ludvig XIV:s ett hundra år senare.
Men det är fortfarande stor dräktkonst!
Ny musik
Musiken är delvis mycket annorlunda vad Västanå Teaters publik är van. Magnus Stinnerbom har sneglat både mot renässansmusik och Vivaldi. Det är överraskande, överraskande vackert.
Per Sörberg har två roller, Oronte och Du Bois, den senare är Alcestes betjänt. I betjäntrollen exploderar Sörberg i en komisk monolog som något påminner om clownernas inhopp i En midsommarnattsdröm, Västanå Teaters succé för två år sedan.
Acastes självgodhet tolkas övertygande av Tobias Hjelm, Arsinoés (Adriana Savin) ytliga gudfruktighet spricker när hon och Célimène fäktas med ord: Inga värjor är så vässade och slipade som de två kvinnornas elakheter.
Tomas Åhnstrand som Philinte och Eleanora DeLoughery Nordin som Éliante, det är två personer som verkar ha undgått att bli vad de flesta är: Falskspelare, förljugnare svansviftare.
Högaktuell
Misantropen med Västanå Teater är en mycket intelligent uppsättning, välspelad, vacker och högaktuell.
Smicker och grymt falsk leenden är ett djupt mänskligt drag.
Att varje tid och varje sammanhang har en Alceste som anser att förljugenhet är ”ett oförlåtligt svek” förändrar inte det.
Översättning av Hans Alfredson
Bearbetning av Susanne Marko och Leif Stinnerbom
Musik av Magnus Stinnerbom
Regi: Leif Stinnerbom
Scenografi: Bo Jonzon
Kostym: Inger Hallström Stinnerbom
Koreografi: Jimmy Meurling
Dramaturgi: Susanne Marko
Ljusdesign: Daniel Kullman
Ljuddesign: Christian Svensson
Masker: Torbjörn Alström
Hår - och sminkdesign: Cais-Marie Björnlod
Körpedagog: Maria Johansson
Roller och skådespelare
Alceste – Jakob Hultcrantz Hansson
Célimène – Julia Högberg
Philinte – Tomas Åhnstrand
Oronte, Du Bois – Per Sörberg
Éliante – Eleanore DeLoughery Nordin
Arsinoé – Adriana Savin
Acaste – Tobias Hjelm
Clitandre – Björn Söderbäck
Barnskådespelare: Loke Hansson och Ivan Gårdeler-Tjelder
Övriga: Hanna Davidsson, Vanilla Karlsvärd, Rebecca Kaneld, Adam Knapasjö, Hanna Myrehed, Kajsa Öhman
Musiker
Jonas Brandin, Nils Andersson, Niklas Bertilsson, Klas-Anders Haglund, Adam Johansson, Kristoffer Pettersson, Edward Olsson, Lars Warnstad
