2016-06-17 06:00

2016-06-17 18:12

Något nytt och väldigt bra

LES MISÉRABLES, WERMLANDSOPERAN

Polismästare Javert (Phlip Jalmelid) står på knä i kloakerna i 1800-talets Paris med hela sin mission, allt han levt och andats för sipprande genom fingrarna och sjunger ut sin vanmakt över fånge 24601 som han jagat i årtionden och som denna dag visat honom en godhet så stor att han inte mäktar leva med den.

70 miljoner har sett Les Misérables. Det är antagligen världens mest älskade musikal. Så rätt många som sitter i Wermlands-operans salong kommer att ha sett uppsättningar i London, New York, i några av världens mest välbärgade teaterhus med betydligt större kapacitet på många plan. Den fantastiska filmatiseringen har också satt sina spår av I Dreamed a Dream, Do you Hear the People Sing och Empty Chairs at Empty Tables i mångas hjärtan.

Så det är klart att man jämför. Och det är klart att man saknar. För min del känner jag mig blåst på den storslagna dramatiken när gatpojken Gavroche gör sin hjältemodiga insats. Här skulle ju tårar forsa, stenhjärtan bli strössel. Ingen skugga ska dock falla över den unga sångaren, som liksom de andra barnskådespelarna gör fina insatser.

Men när Philip Jalmelids Javert reser sig upp där i kloakerna, och går för att göra vad vi som varit med förr tror att han ska göra då spelar Broadway och West End ingen roll. För Wermlandsoperan står på egna ben, och mäter sig mot alla eller ingen. Det här är något nytt, och det är väldigt bra

Vad Javert verkligen gör är publikens ensak men Philip Jalmelids sång är fantastisk, och han klär sin Javert med hela det patos och den tjänstemannaanstrukna passion den arme polismannen behöver på sin vandring mot avgrunden.

Lucy Osbornes scenografi är avskalad, gammelindustriellt mörk och metalliskt kall. Gigantiska rundlar utgör publikens tittskåp, mörka hål, tunneln att vandra mot ljuset i. Det anmärkningsvärda scendjupet nyttjas till fullo och med små medel blir fångarnas stenbrott till kvinnornas fabriksgolv, hamnkvarteren, bourgeoisiens boning, revolutionens slagfältoch kloakerna. Oliwer Fenwicks ljusdesign spelar med och mot scenografins mörka värld i ett samspel som blir storartat över Javerts ångest i kloakerna. Lägg Wermlandsoperans orkester och David Whites orkestrering därtill, självsäkert, följsamt, eget, filmiskt.

Christer Nerfont sjunger rollen som Jean Valjean. Det är en ingen lätt uppgift men han gör en fin tolkning av mannen som går från att vara straffånge till att bli borgmästare och fabrikör, från bespottad ensamvarg till hängiven far, och han imponerar som sångare.

Den mest gripande rolltolkningen står Cecilie Nerfont Thorgersen för. I Dreamed a Dream tillhör musikalvärldens mest älskade men också mest sjungna och tilltufsade sånger, men Cecilie Thorgersen gör den till en av kvällens höjdpunkter. I hennes tolkning slipper Fantine också sin vanliga offerroll, och blir en kvinna som kämpar in i döden för sin dotter.

En annan höjdpunkt är Tomma bord och tomma stolar, studenten Marius sång när revolutionen har slagits ner och vännerna är borta. David Alvefjord som spelar Marius är en utmärkt sångare och skådespelare, och här accentueras Wermlandsoperans konstnärliga integritet i regin som James Grieve svarar för.

Björn Eduard, som spelade Jean Valjean när operahuset satte upp les Misérables för 20 år sedan gör några mindre roller, i övrigt är det en ung ensemble som överlag sjunger påfallande bra och med har ett bra driv i den dryga tre timmar långa föreställningen.

Det är lätt att älska Les Misérables och Wermlandsoperans version kommer säkert att älskas av många. Och det är väl inte så dumt att låta våra sinnen bändas upp en aning av tankar runt människor som kämpar för andra, för frihet och jämlikhet, som jagas och tvingas leva med falsk identitet, som måste ge sig av och försöka bygga upp ett nytt liv åt sig och barnen någon annan stans.s

70 miljoner har sett Les Misérables. Det är antagligen världens mest älskade musikal. Så rätt många som sitter i Wermlands-operans salong kommer att ha sett uppsättningar i London, New York, i några av världens mest välbärgade teaterhus med betydligt större kapacitet på många plan. Den fantastiska filmatiseringen har också satt sina spår av I Dreamed a Dream, Do you Hear the People Sing och Empty Chairs at Empty Tables i mångas hjärtan.

Så det är klart att man jämför. Och det är klart att man saknar. För min del känner jag mig blåst på den storslagna dramatiken när gatpojken Gavroche gör sin hjältemodiga insats. Här skulle ju tårar forsa, stenhjärtan bli strössel. Ingen skugga ska dock falla över den unga sångaren, som liksom de andra barnskådespelarna gör fina insatser.

Men när Philip Jalmelids Javert reser sig upp där i kloakerna, och går för att göra vad vi som varit med förr tror att han ska göra då spelar Broadway och West End ingen roll. För Wermlandsoperan står på egna ben, och mäter sig mot alla eller ingen. Det här är något nytt, och det är väldigt bra

Vad Javert verkligen gör är publikens ensak men Philip Jalmelids sång är fantastisk, och han klär sin Javert med hela det patos och den tjänstemannaanstrukna passion den arme polismannen behöver på sin vandring mot avgrunden.

Lucy Osbornes scenografi är avskalad, gammelindustriellt mörk och metalliskt kall. Gigantiska rundlar utgör publikens tittskåp, mörka hål, tunneln att vandra mot ljuset i. Det anmärkningsvärda scendjupet nyttjas till fullo och med små medel blir fångarnas stenbrott till kvinnornas fabriksgolv, hamnkvarteren, bourgeoisiens boning, revolutionens slagfältoch kloakerna. Oliwer Fenwicks ljusdesign spelar med och mot scenografins mörka värld i ett samspel som blir storartat över Javerts ångest i kloakerna. Lägg Wermlandsoperans orkester och David Whites orkestrering därtill, självsäkert, följsamt, eget, filmiskt.

Christer Nerfont sjunger rollen som Jean Valjean. Det är en ingen lätt uppgift men han gör en fin tolkning av mannen som går från att vara straffånge till att bli borgmästare och fabrikör, från bespottad ensamvarg till hängiven far, och han imponerar som sångare.

Den mest gripande rolltolkningen står Cecilie Nerfont Thorgersen för. I Dreamed a Dream tillhör musikalvärldens mest älskade men också mest sjungna och tilltufsade sånger, men Cecilie Thorgersen gör den till en av kvällens höjdpunkter. I hennes tolkning slipper Fantine också sin vanliga offerroll, och blir en kvinna som kämpar in i döden för sin dotter.

En annan höjdpunkt är Tomma bord och tomma stolar, studenten Marius sång när revolutionen har slagits ner och vännerna är borta. David Alvefjord som spelar Marius är en utmärkt sångare och skådespelare, och här accentueras Wermlandsoperans konstnärliga integritet i regin som James Grieve svarar för.

Björn Eduard, som spelade Jean Valjean när operahuset satte upp les Misérables för 20 år sedan gör några mindre roller, i övrigt är det en ung ensemble som överlag sjunger påfallande bra och med har ett bra driv i den dryga tre timmar långa föreställningen.

Det är lätt att älska Les Misérables och Wermlandsoperans version kommer säkert att älskas av många. Och det är väl inte så dumt att låta våra sinnen bändas upp en aning av tankar runt människor som kämpar för andra, för frihet och jämlikhet, som jagas och tvingas leva med falsk identitet, som måste ge sig av och försöka bygga upp ett nytt liv åt sig och barnen någon annan stans.s

Handlingen

Les Misérables skriven av Alain Boublil och Claude-Michel Shönberg och baseras på romanen av Victor Hugo. Handlingen utspelas Frankrike under tidigt 1800-talet och kretsar runt den tidigare fången Jean Valjean och hans kamp för återupprättelse. Valjean blir borgmästare och fabrikör, men hans före detta fångvaktare Javert följer i hans spår.

Jean Valjean lovar den döende kvinnan Fantine att ta hand om hennes lilla dotter, och tillsammans med henne flyr han till Paris och bygger en ny tillvaro åt sig. När Cosette växt upp förälskar hon sig i studenten Marius. Marius står på barrikaderna. Javert dyker upp igen.