2015-02-28 13:12

2015-02-28 13:20

Dag-Otto bär showen

NÖJE

En ny sorts brännvin ska smakas varje år när Vallarna-gänget sätter upp en ny buskis.
Betyg:

Den här gången ligger spriten i kikarn, och i princip stannar den faktiskt där. Kanske är det jag som är fördomsfull mot buskisteater, men fylla, könsliv och tjofaderittan utgör faktiskt en förvånansvärt liten del av föreställningen. I stället är det ett sådant vanligtvis torrt och tråkigt ämne som förskingring som är grundstommen i manuset.

Året är 1935

Året är 1953 och bröderna Holger och Bert ska sälja sin avlidne fars hem. Vad Holger inte vet är att Bert tänker se till att han själv får alla pengarna, genom att utpressa Holgers fru Stina. Vad ingen av dem vet är att huset är bebott av den gamla sjöbjörnen Våge och hans vuxna dotter Wilma, som inte har någon annanstans att ta vägen. Och mitt i alltihop dyker en mäklare med John Cleese-komplex upp. Som har en enäggstvilling som också dyker upp från ingenstans. Och så... ja, ni fattar.

Invecklad intrig

Det är naturligtvis upplagt för förvirringar, sedvanligt ackompanjerade av smäll i dörrar och snubbliga steg. Men det faller ganska platt när det inte bara är karaktärernas medvetande som spökar, utan även åskådarna sitter som frågetecken.

Intrigen är invecklad och har stora luckor som aldrig fylls igen. Det känns som att man medveten gjort så för att aktörerna ska ha en ursäkt att flippa ut och överspela så mycket som möjligt, men farsen hade helt klart blivit en bättre helhetsupplevelse om man vågat tagga ner på överdrivna gester och grimascher och lagt extra krut på en mer helgjuten story.

Svårt hänga med

Jag undrar om det är jag som är trög alternativt för ovan vid den här sortens komik, eller om det är fler på det fullsatta CCC som också kämpar för att hänga med - speciellt i första akten som är en väldigt lång och seg transportsträcka mot den betydligt rappare och roligare andra akten. 

Är det det sistnämnda som gäller, verkar det inte spela någon större roll för publiken: Dag-Otto är ju med. Jojje Jönsson gör verkligen sin paradroll, med sorktänder och oefterhärmligt tal, med imponerande komisk tajming.

Och lyser i sin roll gör även buskisens grand old lady, Siw Carlsson, som den godmodiga gamla Florence. Med sitt lugn och väldigt behagliga röst blir hon publikens återspegling i den knasiga härvan.

Men varför hon hänger med Dag-Otto på hans postrunda, och därför överhuvudtaget kommer in i handlingen, framgår aldrig. Ett av många frågetecken som förblir olösta och som stör en även efter att allt blivit rosenskimrande gott på slutet.

 

Den här gången ligger spriten i kikarn, och i princip stannar den faktiskt där. Kanske är det jag som är fördomsfull mot buskisteater, men fylla, könsliv och tjofaderittan utgör faktiskt en förvånansvärt liten del av föreställningen. I stället är det ett sådant vanligtvis torrt och tråkigt ämne som förskingring som är grundstommen i manuset.

Året är 1935

Året är 1953 och bröderna Holger och Bert ska sälja sin avlidne fars hem. Vad Holger inte vet är att Bert tänker se till att han själv får alla pengarna, genom att utpressa Holgers fru Stina. Vad ingen av dem vet är att huset är bebott av den gamla sjöbjörnen Våge och hans vuxna dotter Wilma, som inte har någon annanstans att ta vägen. Och mitt i alltihop dyker en mäklare med John Cleese-komplex upp. Som har en enäggstvilling som också dyker upp från ingenstans. Och så... ja, ni fattar.

Invecklad intrig

Det är naturligtvis upplagt för förvirringar, sedvanligt ackompanjerade av smäll i dörrar och snubbliga steg. Men det faller ganska platt när det inte bara är karaktärernas medvetande som spökar, utan även åskådarna sitter som frågetecken.

Intrigen är invecklad och har stora luckor som aldrig fylls igen. Det känns som att man medveten gjort så för att aktörerna ska ha en ursäkt att flippa ut och överspela så mycket som möjligt, men farsen hade helt klart blivit en bättre helhetsupplevelse om man vågat tagga ner på överdrivna gester och grimascher och lagt extra krut på en mer helgjuten story.

Svårt hänga med

Jag undrar om det är jag som är trög alternativt för ovan vid den här sortens komik, eller om det är fler på det fullsatta CCC som också kämpar för att hänga med - speciellt i första akten som är en väldigt lång och seg transportsträcka mot den betydligt rappare och roligare andra akten. 

Är det det sistnämnda som gäller, verkar det inte spela någon större roll för publiken: Dag-Otto är ju med. Jojje Jönsson gör verkligen sin paradroll, med sorktänder och oefterhärmligt tal, med imponerande komisk tajming.

Och lyser i sin roll gör även buskisens grand old lady, Siw Carlsson, som den godmodiga gamla Florence. Med sitt lugn och väldigt behagliga röst blir hon publikens återspegling i den knasiga härvan.

Men varför hon hänger med Dag-Otto på hans postrunda, och därför överhuvudtaget kommer in i handlingen, framgår aldrig. Ett av många frågetecken som förblir olösta och som stör en även efter att allt blivit rosenskimrande gott på slutet.

 

Vad: Brännvin i kikar'n

Var: Karlstad CCC

När: Fredag 27/2

Längd: 2,5 timmar inklusive paus

Publik: Fullsatt

! Jag är både gädda och tvilling!

? Sa man "peeling" på femtiotalet?