2014-11-14 06:00

2015-01-06 22:39

Ohämmat och välregisserat

SCEN: Klungan – på rätt sida om okej

Scalateatern, Karlstad
Publik: ca 300
Manus och regi: Klungan i samarbete med regissör och koreograf Birgitta Egerbladh
Scenografi: Klungan & Frederic Eklöf
Ljuddesign: Jan Alvemark
Kompositör: Christian Gabel
Medverkande: Sven Björklund, Carl Englén, Mattias Fransson, Olof Wretling.
Betyg:

Klungans historier kretsar kring avarterna, det udda som man inte förstår vid första anblicken. Tragikomiska skildringar av karaktärer som annars sällan får synas. Med manusets lod nedsänkt djupt i de existentiella frågorna i kombination med koreografins tillspetsade uttrycksmöjligheter blir Klungans språk både roande och filosofiskt. Både komiskt och bisarrt.


Kulturtanten Agneta vill att hennes emo-dotter ska presentera landsbygdspolitiken i en exotisk dans. Hennes linje i frågan är att Sveriges landsbygd borde bli mer som Provence med höskrindor, hembakt och byfånar. Mer shabby chic helt enkelt. Glesbygdens original möter hela tiden modernitetens uppskruvade entreprenörskap i Klungans monologer. Någon vill starta en fjällbank och gräva ett valv i tjälen. En annan vill utvinna rårakor ur sprit för att bli självförsörjande på favoriträtten. En tredje driver ett åkeri som visar sig reduceras till att fördriva tid i en grop med vatten. Fikadamerna Ann-Katrin och Britt-Marie har aldrig sett träd i skogen respektive hittat fram till sitt eget kök. Det börjar i fniss och slutar i hånskratt.


Klungans berättelser balanserar på gränsen till att balla ur, men balanserar alltid på rätt sida om okej, genom att vara genomtänkta och välregisserade. Publiken skrattar med karaktärerna och kliver för en stund in i deras unika universum. En värld där vi kan ana influenser från Monty Python och revolt mot svensk jantelag. Där disktriktsköterskan uppmanar patienten att fylla det inre tomrummet med glukos, transfetter och helgbilagor. En värld där fasaderna upprätthålls samtidigt som det bakomliggande avslöjas. Det som anses vara okej och det som aldrig är okej existerar i en dynamisk omfamning.


Det eklektiska kollaget av människoöden slutar på en sorgsen not när vi får möta Ove, smörbaronen från Sundsvall. Med en undersköterska beväpnad med tops blir hans djupa stönanden i bakre salongen bilden av äldrevården på fall. Ingen vill fastna i Oves gungande vinsch i livets slutskede. Men många i publiken vill skratta ut i Klungans ohämmade famn för en kväll.

Klungans historier kretsar kring avarterna, det udda som man inte förstår vid första anblicken. Tragikomiska skildringar av karaktärer som annars sällan får synas. Med manusets lod nedsänkt djupt i de existentiella frågorna i kombination med koreografins tillspetsade uttrycksmöjligheter blir Klungans språk både roande och filosofiskt. Både komiskt och bisarrt.


Kulturtanten Agneta vill att hennes emo-dotter ska presentera landsbygdspolitiken i en exotisk dans. Hennes linje i frågan är att Sveriges landsbygd borde bli mer som Provence med höskrindor, hembakt och byfånar. Mer shabby chic helt enkelt. Glesbygdens original möter hela tiden modernitetens uppskruvade entreprenörskap i Klungans monologer. Någon vill starta en fjällbank och gräva ett valv i tjälen. En annan vill utvinna rårakor ur sprit för att bli självförsörjande på favoriträtten. En tredje driver ett åkeri som visar sig reduceras till att fördriva tid i en grop med vatten. Fikadamerna Ann-Katrin och Britt-Marie har aldrig sett träd i skogen respektive hittat fram till sitt eget kök. Det börjar i fniss och slutar i hånskratt.


Klungans berättelser balanserar på gränsen till att balla ur, men balanserar alltid på rätt sida om okej, genom att vara genomtänkta och välregisserade. Publiken skrattar med karaktärerna och kliver för en stund in i deras unika universum. En värld där vi kan ana influenser från Monty Python och revolt mot svensk jantelag. Där disktriktsköterskan uppmanar patienten att fylla det inre tomrummet med glukos, transfetter och helgbilagor. En värld där fasaderna upprätthålls samtidigt som det bakomliggande avslöjas. Det som anses vara okej och det som aldrig är okej existerar i en dynamisk omfamning.


Det eklektiska kollaget av människoöden slutar på en sorgsen not när vi får möta Ove, smörbaronen från Sundsvall. Med en undersköterska beväpnad med tops blir hans djupa stönanden i bakre salongen bilden av äldrevården på fall. Ingen vill fastna i Oves gungande vinsch i livets slutskede. Men många i publiken vill skratta ut i Klungans ohämmade famn för en kväll.

  • Lovisa Lagneryd

? Jag kan inte låta bli att sakna skäggprakten.

! Ljudelementen och rörelsemönstren ger stort register och uppskattad effekt.