2017-02-23 17:04

2017-02-26 16:08

Skogens musik på Galleri Bergman

KARLSTAD: Glaskonstnären Lotta Söder om trakten hon förkastade

”Det finns en närvaro, en kännedom från födelseorten, så oförneklig som den egna huden”
En dröm skickade konstnären Lotta Söder mot norr. I Umeå läste hon författaren Sara Lidmans ord på väggen i en gångtunnel, och visste med ens att hon måste utforska det hon förkastat.

Två stora bilder står lutade mot väggen på Galleri Bergman i Karlstad, där Lotta Söder hänger sin utställning Spår. En vit som snö, och en mörkare men med samma klirr och glitter.

Hon fann motivet en vinterdag i Västerbotten.

– Det var 29 minusgrader. Jag gick rakt ut i skogen och hamnade vid en å, som inte var helt frusen. Det var som musik ute i skogen. Det klirrade och klingade där det var öppet i isen.

Lotta Söder har rest och levt i flera världsdelar, och gjort Göteborg till sitt. Hon började med textilkonst, men har sedan 1990-talet skapat i glas och utvecklat nya egna tekniker. Hon har belönats med stipendier och utmärkelser, och gjort stora offentliga utsmyckningar.

Sara Lidman

Utställningen på Galleri Bergman började som en dröm. Lotta Söder drömde om ett vinterlandskap, barn som lekte på en smal isig väg, och om en björn och en räv som kom och drog henne på kälken uppför en brant backe. Hon vaknade tröstad i sorgen efter en anhörigs död, inspirerad och fylld av minnen från barndomen i Västerbotten.

Lotta Söder åkte till Umeå, bodde där ett år och läste Sara Lidmans ord i gångtunneln. Där, i drömmen och citatet, finns utställningens kärna.

– När jag var ung tog jag för givet att om man kliver ur sitt liv och tar på sig en annan kappa så är man en annan människa. Nu vet jag att det inte är så enkelt.

Skört och hårt

Lotta Söder for på en forskningsresa i sitt förflutna. Hon reste runt i Västerbotten, åkte skidor, fiskade, plockade bär och skapade i det sköra hårda glaset.

– Vad är kappan? Vad är det som finns i mig, som jag inte känts vid eller utforskat?

Lotta Söder hittade språkmelodin, upplevde klimatet, ljusa nätter och kyla. Hon utforskade trakten hon lämnat som 20-åring utan att se sig om.

– Det var väldigt uppmuntrande, spännande och positivt. Dofterna, som när snön smälter och tjälen går ur marken, och ljuden, när det är jättekallt och knarrar när man går. Det sitter så djupt.

– På nåt vis bär man med sig landskap. Det är en klangbotten, språkmelodin och sättet att uttrycka sig. Landskapets ton.

Sara Lidman är från samma trakt som Lotta Söder, och hon förnimmer den där tonen i hennes böcker.

Lotta Söder nickar mot de stora bilderna. Där, i skogens musik, finns en storslagenhet i det karga som hon känner igen i Sara Lidmans sätt att skriva.

”...en närvaro, en kännedom från födelseorten, så oförneklig som den egna huden”.

Två stora bilder står lutade mot väggen på Galleri Bergman i Karlstad, där Lotta Söder hänger sin utställning Spår. En vit som snö, och en mörkare men med samma klirr och glitter.

Hon fann motivet en vinterdag i Västerbotten.

– Det var 29 minusgrader. Jag gick rakt ut i skogen och hamnade vid en å, som inte var helt frusen. Det var som musik ute i skogen. Det klirrade och klingade där det var öppet i isen.

Lotta Söder har rest och levt i flera världsdelar, och gjort Göteborg till sitt. Hon började med textilkonst, men har sedan 1990-talet skapat i glas och utvecklat nya egna tekniker. Hon har belönats med stipendier och utmärkelser, och gjort stora offentliga utsmyckningar.

Sara Lidman

Utställningen på Galleri Bergman började som en dröm. Lotta Söder drömde om ett vinterlandskap, barn som lekte på en smal isig väg, och om en björn och en räv som kom och drog henne på kälken uppför en brant backe. Hon vaknade tröstad i sorgen efter en anhörigs död, inspirerad och fylld av minnen från barndomen i Västerbotten.

Lotta Söder åkte till Umeå, bodde där ett år och läste Sara Lidmans ord i gångtunneln. Där, i drömmen och citatet, finns utställningens kärna.

– När jag var ung tog jag för givet att om man kliver ur sitt liv och tar på sig en annan kappa så är man en annan människa. Nu vet jag att det inte är så enkelt.

Skört och hårt

Lotta Söder for på en forskningsresa i sitt förflutna. Hon reste runt i Västerbotten, åkte skidor, fiskade, plockade bär och skapade i det sköra hårda glaset.

– Vad är kappan? Vad är det som finns i mig, som jag inte känts vid eller utforskat?

Lotta Söder hittade språkmelodin, upplevde klimatet, ljusa nätter och kyla. Hon utforskade trakten hon lämnat som 20-åring utan att se sig om.

– Det var väldigt uppmuntrande, spännande och positivt. Dofterna, som när snön smälter och tjälen går ur marken, och ljuden, när det är jättekallt och knarrar när man går. Det sitter så djupt.

– På nåt vis bär man med sig landskap. Det är en klangbotten, språkmelodin och sättet att uttrycka sig. Landskapets ton.

Sara Lidman är från samma trakt som Lotta Söder, och hon förnimmer den där tonen i hennes böcker.

Lotta Söder nickar mot de stora bilderna. Där, i skogens musik, finns en storslagenhet i det karga som hon känner igen i Sara Lidmans sätt att skriva.

”...en närvaro, en kännedom från födelseorten, så oförneklig som den egna huden”.