2017-02-08 06:00

2017-02-12 13:44

Konstmuseet på höjden i Upperud

KONST: Boken om tio år med konst och museichefen Helen Backlund

När Dalslands Konstmuseum startade år 1995 var det följden av ett mycket engagerat privat initiativ.
Sten Torstensson, antikhandlaren, konstsamlaren, var den drivande kraften. Det är fortfarande hans samling som är museets permanenta basutställning.
Sedan starten har museet i Upperud haft mer än 120 utställningar.
Några av de senaste tio årens mer intressanta beskrivs i boken Museet där konsten möter naturen.

Under våren 2017 byter Dalslands Konstmuseum chef.

Efter flera år i styret avgår Helen Backlund och efterträds av Jörgen Svensson, värmlänningen, konstprofessorn, konstnären.

Den drygt hundrasidiga och synnerligen rikt illustrerade boken är sammanställd av Helen Backlund.

Och de flesta texterna om utställningarna har tidigare varit publicerade i museets nyhetsbrev Konstaktuellt Dalsland.

Journalisten Anna-Stina Lindén Ivarsson i Göteborg har skrivit i stort sett alla texter; sannolikt har detta skett i nära samråd och i samarbete med museichefen.

Boken är mycket läsvärd, och formgivningen - av Sara Lund - är klar, inspirerande och överskådlig.

Vackert läge

Dalslands Konstmuseum i Upperud, dit åker man gärna för att få uppleva det som sägs i bokens titel. Detta att det är här som ”konsten möter naturen”.

Det är för övrigt lätt att hålla med Helen Backlund i det hon i förordet skriver om museets läge.

Museet är, betonar hon, göteborgskan, placerat ”där Dalsland är som vackrast”.

Dalslands Konstmuseum ligger inte i en tätort och har därför aldrig kunnat utnyttja en tätorts övriga dragningskrafter för att få besökare.

Detta har varit och är alltjämt en fördel, menar Helen Backlund. Omgivningarna lockar besökarna till museet, som ligger på en höjd mellan Spången och Höljen, två av landskapets vackra sjöar.

Framtiden

I slutet av Museet där konsten möter naturen - och bokens utgivare är naturligtvis Dalslands Konstmuseum - återges ett samtal mellan Helen Backlund och hennes mångåriga medarbetare Anna-Stina Lindén Ivarsson, Göteborgsjournalisten som skrivit merparten av utställningspresentationerna.

Samtalet innehåller en hel del viktigt. Dels ger det en tillbakablick på flera års chefskap och många fina utställningar.

Dels blickas det också framåt. Ett och annat i samtalet kan till och med ses som diskreta råd till efterträdaren, Jörgen Svensson. Det gäller närmast Helen Backlunds avslutande förhoppningar om framtiden: ”Målet är att museet, ihop med parken, dansbanan, skulpturerna och växtligheten, ska erbjuda ett välkomnande offentligt konstrum för både unga och gamla. En öppen, tillgänglig och inspirerande mötesplats.”

Ingenting tyder på att efterträdaren har andra uppfattningar om museets framtid.

Provocerande

Däremot är det fullt tänkbart att den nye chefen gör det han har visat sig vara bäst på att göra: Skapa utställningar som ibland (inte alltid!) upplevs som provocerande just därför att de är det.

En myckenhet god konst är provocerande i den meningen att konsten leder till en reaktion, positiv eller negativ, från betraktaren.

Och här kan man ju tänka på Jörgen Svenssons viktigaste insats under åren på länsmuseet i Karlstad: Robert Jäppinen-utställningen, underbart provocerande - som Jäppinen själv! - pedagogiskt upplysande (konstnärens mångsidighet), och den sköna enkelheten hos vissa av Jäppinens målningar, i synnerhet porträtten.

Helen Backlund har arbetat på ett delvis annat sätt. I samtalet säger hon klart ifrån: ”Att skapa till exempel provocerande utställningar, för provokationens egen skull, är inget jag prioriterat. Om något provocerar, ja då är det så. Och inte mig emot, men hellre då överraska och sätta ihop oväntade möten.”

Textil konst

Detta att överraska och ”sätta ihop oväntade möten” har varit den avgående museichefens mest intressanta egenskap. Och boken Museet där konsten möter naturen berättar om flera utställningar, där Helen Backlund har lyckats med denna målsättning. Framför allt handlar det överraskande då om museets verkligt betydande utställningar om textil konst och övrigt hantverk.

Att museet under Helen Backlunds tid satsat på textil är i sig inte överraskande; hon var ju under flera år konstnärlig ledare för Textil på HDK Steneby.

Det verkligt överraskande och mycket fantasieggande har varit vad som har ställts och hur utställningarna har byggts upp.

En sådan utställning var Kazuyo Nomura egenartat sköna Landskap (2015) och, tre år tidigare, Jonathan Josefssons textila graffitikonst. Elsa Agéllis fria broderi-utställning är ytterligare ett exempel, och Annika Ekdahls vackra gobelängvävnader bör också nämnas.

Borg och Suttner

Men Dalslands Konstmuseum har under Helen Backlunds tid självfallet vidareutvecklat arbetet med att presentera måleri, grafik, teckning. Det vill säga den sortens bildkonst som fick stort utrymme redan i och med skapandet av museet i Upperud.

Bland de mer minnesvärda utställningarna är en om Carl Oscar Borg, dalslänningen som blev berömd ”indianmålare” i USA. Just den utställningen var närmast sensationell; Borg lämnade Dalsland, kom till USA och utvecklade ett mycket spännande landskapsmåleri i kombination med bilder som - enkelt uttryckt - visade ”vilda västern”.

Föga överraskande har museet i Upperud också visat konst av en av de mest betydelsefulla målarna, därtill en av många årtiondens viktigaste konstlärare: Georg Suttner.

Suttner var en av många högintressanta äldre bildkonstnärer från Dalsland.

Han inspirerade yngre generationer konstnärer, hans inflytande är stort, och Helen Backlunds efterträdare behöver inte spana med ljus och lykta efter i dag verksamma dalsländska bildkonstnärer av hög klass.

Det ska bli intressant att se ur Jörgen Svensson förvaltar det som Helen Backlund lämnar.

Det blir en stor och svår uppgift. Boken Museet där konsten möter naturen visar varför det är så.

Under våren 2017 byter Dalslands Konstmuseum chef.

Efter flera år i styret avgår Helen Backlund och efterträds av Jörgen Svensson, värmlänningen, konstprofessorn, konstnären.

Den drygt hundrasidiga och synnerligen rikt illustrerade boken är sammanställd av Helen Backlund.

Och de flesta texterna om utställningarna har tidigare varit publicerade i museets nyhetsbrev Konstaktuellt Dalsland.

Journalisten Anna-Stina Lindén Ivarsson i Göteborg har skrivit i stort sett alla texter; sannolikt har detta skett i nära samråd och i samarbete med museichefen.

Boken är mycket läsvärd, och formgivningen - av Sara Lund - är klar, inspirerande och överskådlig.

Vackert läge

Dalslands Konstmuseum i Upperud, dit åker man gärna för att få uppleva det som sägs i bokens titel. Detta att det är här som ”konsten möter naturen”.

Det är för övrigt lätt att hålla med Helen Backlund i det hon i förordet skriver om museets läge.

Museet är, betonar hon, göteborgskan, placerat ”där Dalsland är som vackrast”.

Dalslands Konstmuseum ligger inte i en tätort och har därför aldrig kunnat utnyttja en tätorts övriga dragningskrafter för att få besökare.

Detta har varit och är alltjämt en fördel, menar Helen Backlund. Omgivningarna lockar besökarna till museet, som ligger på en höjd mellan Spången och Höljen, två av landskapets vackra sjöar.

Framtiden

I slutet av Museet där konsten möter naturen - och bokens utgivare är naturligtvis Dalslands Konstmuseum - återges ett samtal mellan Helen Backlund och hennes mångåriga medarbetare Anna-Stina Lindén Ivarsson, Göteborgsjournalisten som skrivit merparten av utställningspresentationerna.

Samtalet innehåller en hel del viktigt. Dels ger det en tillbakablick på flera års chefskap och många fina utställningar.

Dels blickas det också framåt. Ett och annat i samtalet kan till och med ses som diskreta råd till efterträdaren, Jörgen Svensson. Det gäller närmast Helen Backlunds avslutande förhoppningar om framtiden: ”Målet är att museet, ihop med parken, dansbanan, skulpturerna och växtligheten, ska erbjuda ett välkomnande offentligt konstrum för både unga och gamla. En öppen, tillgänglig och inspirerande mötesplats.”

Ingenting tyder på att efterträdaren har andra uppfattningar om museets framtid.

Provocerande

Däremot är det fullt tänkbart att den nye chefen gör det han har visat sig vara bäst på att göra: Skapa utställningar som ibland (inte alltid!) upplevs som provocerande just därför att de är det.

En myckenhet god konst är provocerande i den meningen att konsten leder till en reaktion, positiv eller negativ, från betraktaren.

Och här kan man ju tänka på Jörgen Svenssons viktigaste insats under åren på länsmuseet i Karlstad: Robert Jäppinen-utställningen, underbart provocerande - som Jäppinen själv! - pedagogiskt upplysande (konstnärens mångsidighet), och den sköna enkelheten hos vissa av Jäppinens målningar, i synnerhet porträtten.

Helen Backlund har arbetat på ett delvis annat sätt. I samtalet säger hon klart ifrån: ”Att skapa till exempel provocerande utställningar, för provokationens egen skull, är inget jag prioriterat. Om något provocerar, ja då är det så. Och inte mig emot, men hellre då överraska och sätta ihop oväntade möten.”

Textil konst

Detta att överraska och ”sätta ihop oväntade möten” har varit den avgående museichefens mest intressanta egenskap. Och boken Museet där konsten möter naturen berättar om flera utställningar, där Helen Backlund har lyckats med denna målsättning. Framför allt handlar det överraskande då om museets verkligt betydande utställningar om textil konst och övrigt hantverk.

Att museet under Helen Backlunds tid satsat på textil är i sig inte överraskande; hon var ju under flera år konstnärlig ledare för Textil på HDK Steneby.

Det verkligt överraskande och mycket fantasieggande har varit vad som har ställts och hur utställningarna har byggts upp.

En sådan utställning var Kazuyo Nomura egenartat sköna Landskap (2015) och, tre år tidigare, Jonathan Josefssons textila graffitikonst. Elsa Agéllis fria broderi-utställning är ytterligare ett exempel, och Annika Ekdahls vackra gobelängvävnader bör också nämnas.

Borg och Suttner

Men Dalslands Konstmuseum har under Helen Backlunds tid självfallet vidareutvecklat arbetet med att presentera måleri, grafik, teckning. Det vill säga den sortens bildkonst som fick stort utrymme redan i och med skapandet av museet i Upperud.

Bland de mer minnesvärda utställningarna är en om Carl Oscar Borg, dalslänningen som blev berömd ”indianmålare” i USA. Just den utställningen var närmast sensationell; Borg lämnade Dalsland, kom till USA och utvecklade ett mycket spännande landskapsmåleri i kombination med bilder som - enkelt uttryckt - visade ”vilda västern”.

Föga överraskande har museet i Upperud också visat konst av en av de mest betydelsefulla målarna, därtill en av många årtiondens viktigaste konstlärare: Georg Suttner.

Suttner var en av många högintressanta äldre bildkonstnärer från Dalsland.

Han inspirerade yngre generationer konstnärer, hans inflytande är stort, och Helen Backlunds efterträdare behöver inte spana med ljus och lykta efter i dag verksamma dalsländska bildkonstnärer av hög klass.

Det ska bli intressant att se ur Jörgen Svensson förvaltar det som Helen Backlund lämnar.

Det blir en stor och svår uppgift. Boken Museet där konsten möter naturen visar varför det är så.