2016-01-14 17:45

2016-01-16 16:33

"Jag är förvånad över vad som hänt"

KONST: Värmlandskoloristen Karin Fast Aronsson ställer ut

– Det dröjde länge innan jag vågade visa mina bilder, säger Karin Fast Aronsson.
Det berodde kanske på svag självkänsla.
Men också på en stark vilja att gå sin egen väg och inte måla det som var ”gångbart”.
Självkänslan är starkare nu. Och när hon målar söker hon inte det ”säljbara”.
Karin Fast Aronsson från Karlstad ställer nu ut (15 januari - 30 januari) hos Galleri Bergman på Herrhagen.

När Karin Fast (Aronsson tillkom långt senare) var ung och fylld av framtidsdrömmar, då ville hon bli konstnär.

– Jag hade ju märkt ganska tidigt att jag kunde teckna ganska bra. Det är klart att jag drömde om att få gå på konstskola...

Men föräldrarna tyckte att det var tryggare med ett riktigt jobb.

Och så blev det.

Besviken?

– Ja, det blev jag väl, men jag tillhör ju en generation (född 1955) som kanske inte alltid ifrågasatte det som sades.

Så konstnärsdrömmarna lades åt sidan, Karin bet ihop, skaffade sig ett bra jobb, bildade familj.

Men glömde inte bort det hon drömt om.

Stipendium och utställningar

En dag fanns hon på Karlstads Fria Målarskola, en privat konstskola med elever villiga att satsa fritiden på grundläggande konststudier.

Karin deltog i undervisningen i drygt sex år. Fortsatte därefter på Kyrkeruds konstskola och Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

Nu var det inte längre fråga om hobbyverksamhet på fritiden.

Jobbet, på länsstyrelsen i Karlstad, hade - och har! - hon kvar. Men måleriet tar numera en stor plats i hennes liv.

– Jag har haft tur, tycker hon, och jag är lite förvånad över vad som har hänt mig.

Detta är något av vad som de senaste åren har hänt Karin Fast Aronsson.

Hon har kommit med i Värmlands konstnärsförbund.

Flera gånger har hon medverkat i höstsalongerna. Med Lars-Uno Ericsson har hon fått dela Thor Fagerqviststipendiet.

Och en egen utställning på Rackstadmuseet har det blivit.

Självkänslans växt

I takt med framgångarna har självkänslan stärkts. Hennes övertygelse om att göra de målningar hon själv vill - oberoende av vad andra kanske önskar - den övertygelsen har inte växt.

Den har varit stor och stark under alla år.

Karin Fast Aronsson har i alla år, som konstelev och senare som självständig utövare och utställare, levt efter en klok princip:

– Jag vill söka mig fram, jag vill inte behöva tänka på vad andra tycker om mina målningar...

Tursamt nog så verkar många tycka om hennes målningar.

Målningarna är - om man så vill uttrycka det - relativt spontant tillkomna. Trots att de är föreställande: Blommor, landskap, träd.

– Till att börja med lägger jag upp färgerna på en målarduk eller en skiva. Sedan sitter jag och tittar på färgerna och börjar göra en bild, ofta av sånt som jag har inom mig. Sånt som jag känner och har upplevt.

Ibland händer det att det kan bli för vackert och tjusigt och till och med lite glättigt:

– Då säger jag till mig på skarpen: Skärp dig!

Aldrig sött

Karin Fast Aronsson, under sex landshövdingars chefsskap (Edberg, Norling, Eliasson, Wallin, Eriksson, Johansson) anställd på länsstyrelsen, målar starkt och med starka färger.

Motiven är enkla. Det kan vara en vas med blommor. Eller en ensam fågel på en gren.

Men det är aldrig sött och glättigt.

Aldrig vackert för att det ska vara enbart vackert och tilltalande.

Mats Dahlberg

När Karin Fast (Aronsson tillkom långt senare) var ung och fylld av framtidsdrömmar, då ville hon bli konstnär.

– Jag hade ju märkt ganska tidigt att jag kunde teckna ganska bra. Det är klart att jag drömde om att få gå på konstskola...

Men föräldrarna tyckte att det var tryggare med ett riktigt jobb.

Och så blev det.

Besviken?

– Ja, det blev jag väl, men jag tillhör ju en generation (född 1955) som kanske inte alltid ifrågasatte det som sades.

Så konstnärsdrömmarna lades åt sidan, Karin bet ihop, skaffade sig ett bra jobb, bildade familj.

Men glömde inte bort det hon drömt om.

Stipendium och utställningar

En dag fanns hon på Karlstads Fria Målarskola, en privat konstskola med elever villiga att satsa fritiden på grundläggande konststudier.

Karin deltog i undervisningen i drygt sex år. Fortsatte därefter på Kyrkeruds konstskola och Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

Nu var det inte längre fråga om hobbyverksamhet på fritiden.

Jobbet, på länsstyrelsen i Karlstad, hade - och har! - hon kvar. Men måleriet tar numera en stor plats i hennes liv.

– Jag har haft tur, tycker hon, och jag är lite förvånad över vad som har hänt mig.

Detta är något av vad som de senaste åren har hänt Karin Fast Aronsson.

Hon har kommit med i Värmlands konstnärsförbund.

Flera gånger har hon medverkat i höstsalongerna. Med Lars-Uno Ericsson har hon fått dela Thor Fagerqviststipendiet.

Och en egen utställning på Rackstadmuseet har det blivit.

Självkänslans växt

I takt med framgångarna har självkänslan stärkts. Hennes övertygelse om att göra de målningar hon själv vill - oberoende av vad andra kanske önskar - den övertygelsen har inte växt.

Den har varit stor och stark under alla år.

Karin Fast Aronsson har i alla år, som konstelev och senare som självständig utövare och utställare, levt efter en klok princip:

– Jag vill söka mig fram, jag vill inte behöva tänka på vad andra tycker om mina målningar...

Tursamt nog så verkar många tycka om hennes målningar.

Målningarna är - om man så vill uttrycka det - relativt spontant tillkomna. Trots att de är föreställande: Blommor, landskap, träd.

– Till att börja med lägger jag upp färgerna på en målarduk eller en skiva. Sedan sitter jag och tittar på färgerna och börjar göra en bild, ofta av sånt som jag har inom mig. Sånt som jag känner och har upplevt.

Ibland händer det att det kan bli för vackert och tjusigt och till och med lite glättigt:

– Då säger jag till mig på skarpen: Skärp dig!

Aldrig sött

Karin Fast Aronsson, under sex landshövdingars chefsskap (Edberg, Norling, Eliasson, Wallin, Eriksson, Johansson) anställd på länsstyrelsen, målar starkt och med starka färger.

Motiven är enkla. Det kan vara en vas med blommor. Eller en ensam fågel på en gren.

Men det är aldrig sött och glättigt.

Aldrig vackert för att det ska vara enbart vackert och tilltalande.

Mats Dahlberg