Gardell slår genom rutan av fördomar
BOK: En romantrilogi
Torka aldrig tårar utan handskar 1.Kärleken
Norstedts
Redan en liten bit in i första delen av Jonas Gardells ambitiösa romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar kommer den första anspelningen på titeln. En yngre sköterska på Roslagstulls infektionssjukhus torkar bort tårarna från en man som ligger döende i det som på den tiden kallades Kaposis sarkom, det som senare ska kallas homosexsjukan och så småningom Aids. Genast blir hon avsnäst av en äldre kollega som meddelar att om hon ska hon ta i patienter som de här får hon för fasen se till att använda skyddshandskar.
Föraktet
Det här är ett av alla sätt Gardell använder för att beskriva det förakt, det avståndstagande och de fördomar som länge följt homosexuella. Allt det som briserade på nytt i parialiknande former när Aids dök upp i början av 1980-talet, just som den gryende rörelsen och kampen för acceptans hade börjat, när homosexuella börjat komma ut och visa vilka de var offentligt istället för att gömma sig i dunkla sovrum eller på offentliga toaletter.
Förtrycket
Förvånansvärt lite har skrivits på svenska om Aids. Förutom Gardells egen pjäs Ömheten där två av den här romanens gestalter finns med Rasmus och Benjamin så finns bara en bok av PC Jersild och en antologi där bland andra Kajsa Grytt medverkar. Gardells projekt är angeläget, inte minst som tidsdokument och som debattbok. Det är också främst som sådant det har sin styrka.
Bokens två huvudkaraktärer Rasmus och Benjamin är på ytan olika. Rasmus kommer från Koppom i Värmland där det är lika självklart att man gifter sig och skaffar barn som att man läser NWT. Han är tillbakadragen, blir aldrig accepterad av skolkamraterna och flyttar som nittonåring till Stockholm, efter att på sin studentdag fått ett äpple och ett bögjävel! kastas i bröstet. Han känner det som om han kommit undan, att han trots allt klarat sig, att han nu ska hitta sin flock. Men riktigt så enkelt är det inte, ska han snart märka. Även den stora staden är fylld av förtryck, inte minst är äldre män snabba på att utnyttja yngre.
Glasrutan
Den mer handlingskraftige Benjamin växer upp i en familj som är medlemmar i Jehovas vittnen. Pappan är en given auktoritet, mamman och barnen lyder. De får välja själva så länge de bara väljer det rätta. Benjamin står som liten framför en glasruta och tänker att han för första gången ser sig själv. I rutans spegelbild blir han medveten om sin egen existens och person, men bilden ska krocka mot den som ges av Jehovas vittnen och av Bibeln, där felaktiga begär måste hållas i schack.
De två killarna möts så småningom, de är inte riktigt så olika som de först verkar. Även Rasmus har stått framför en glasruta, genom den har han sett ut över Stockholm från sin mosters lägenhet där han får bo. Det är också rutan som skiljer honom från världen, från de andra. När han vill krossa den, förstår man att den inte bara är gjord av glas, utan också av fördomar och rädsla.
Karikatyrartad
Invävt i denna huvudberättelse finns också essäliknande partier där Gardell diskuterar synen på homosexuella. Hur de avkriminaliserades först 1944 och fortsatte att klassas som sjuka ända fram till 1979. Att homosexuella i dagens Prideparader fortfarande kämpar för att bli sedda som människor med lika stort värde som alla andra. De här partierna glider ihop med den skönlitterära berättelsen, Gardell vill visa att fiktionen är verklig, att den är sann, inte påhittad. Ändå kolliderar debattboken och tidsdokumentet med boken som roman betraktad. Skildringen blir övertydlig, Gardell kan inte låts bli att skriva ut sådant som borde fått ligga mellan raderna och vissa karaktärer Rasmus oroliga mamma, Benjamins auktoritära pappa känns förenklade, nästan karikatyrartade.
Trots detta berör boken och man känner frustrationen bulta i varje textrad, inte minst över inskränktheten hos alla de som tycker sig leva rätt, ivriga att fördöma de som de själva anser har fel. Det går inte att ta miste på Gardells ilska över det som borde vara självklart men som inte är det: Att både kärnan i den kristna tron och i att vara en anständig människa är kärlek och tolerans, inte hat och fördömande. Det här är förhoppningsvis något Gardell kommer att få åtskilliga läsare att förstå.
