En munkarnas ättling på Runmarö?
Dit tar man sig med buss från Slussen i Stockholm. <br/>Varefter väntar en kort överfart med skärgårdsbåt från Stavsnäs.<br/>Efter fem minuter kan man gå i land i Styrsvik. Journalisten och författaren Lars Westman gjorde det i somras.<br/>I tidskriften Vi läser berättar han varför han gjorde det.<br/>
<br/>Runmarö är Nobelpristagaren Tomas Tranströmers sommarö. En stor del av hans poesi har sitt urpsrung på ön. De viktiogaste exemplet på det är diktsviten Östersjöar (1974), tydligt självbiografisk.
Tranströmers morfar var nämligen lots i dessa skärgårdstrakter. Dottersonen tillbringade en betydande del av barndomen där.<br/>Men Lars Westman berättar också om Strindberg. När han, efter publicerandet av romanen Hemsöborna, blev avvisad från Kymmendö (verklighetens Hemsö) flyttade han sommartid till Runmarö.<br/>På Runmarö skrev han romanen I havsbandet.<br/>
Och på ön umgicks han med författaren Gustaf Janson, en stor och lokalt illa tåld skildrare av ön.<br/>Gustaf Janson var kontroversiell i öbornas ögon.<br/>Men han var också en populär författare, numera lika glömd som sin mycket framgångsrike son, författare Gösta Gustaf-Janson. <br/>Idag bor - tidvis - bland andra akademiledamoten Horace Engdahl på ön. Fastboende är essäisten Fredrik Sjöberg.<br/>En gång var Runmarö även tillflykt från storstaden för Lars Forssell.<br/>Ön är alltså mycket litterär. Och en gång viktig för byggandet av Stockholm. Kung Magnus tog franska munkar till ön.
De kunde det där med kalkbrytning. De bröt och brände och kalken fraktades inåt land för att bidra till byggandet av det vi ser i dag: Gamla stan. <br/>Men i och med att Gustav Vasa kom och stängde klostren tog livet en vändning för munkarna.<br/>Dock blev de kvar i skärgården. De skaffade sig - kanske inte alla - familj och Lars Westman driver, med viss försiktighet och elegans, teorin: Tomas Tranströmer är ättling till dessa franciskanermunkar.<br/>Det är en intressant teori. Något för framtida biografiskrivare att följa upp. <br/> <br/>
