Försvar för humanismen
BOKRECENSION: Två seriemördare
Hela havet stormar
Albert Bonniers Förlag
Foto: LEIF R JANSSON / SCANPIX [Förstora]
Andra delen i Arne Dahls planerade kvartett om Opcop-gruppen är här. Där fortsätter svensken Paul Hjelm att leda sin internationella grupp mot global brottslighet. Också nu namnges boken efter en lek, nämligen Hela havet stormar. Första delen heter Viskleken.
Hela havet stormar är detsamma som engelskans Musical Chairs och går ut på att man placerar ut stolar, som till antalet är en färre än deltagarna. Så spelas en melodi, varvid alla försöker få tag i en stol. Den som misslyckas är ute ur leken, som pågår tills bara en stol återstår. På samma sätt slås person efter person ut i Dahls kriminalroman.
Två seriemördare korsar varandras väg. Bägge har direkt eller indirekt blivit offer för ondskan och tar hämnd.
Handlingen börjar på en rysk fängelseö, där hundratals människor vräks iland i bister kyla och utan en matbit. Bland dem finns en tioårig pojke, som får uppleva hur medfångar sätter tänderna i honom. Händelsen har en förlaga i den så kallade Nazino-affären 1933, då kommunisterna i Sovjet skeppade nästan femtusen misshagliga till den öde ön Nazino i Ob och svälten drev fram kannibalism. I Arne Dahls roman triggar tioåringens upplevelser hans framtida barnbarn till mord på mord.
Genetiska experiment utlöser en parallell mordserie. Den riktar sig mot spetsforskare inom genetik, neurologi och plastikkirurgi som under terrorbalansens årtionden i Natos regi försökte skapa den perfekte ledaren, vacker, intelligent och känslokall nog att kunna trampa ner allt i sin väg.
Fängelseön i Dumas Greven av Monte Cristo är en av de litterära referenser Arne Dahl använder sig av. Och på fängelseöar världen runt skipar en av seriemördarna sin typ av rättvisa.
Att påpeka romanens njutbara språk, distinkt och genomlyst, är närmast löjligt. Det är väl klart att Arne Dahl kan skriva. Han är ju en och densamme som författaren Jan Arnald, en av våra ordkonstnärer.
Liksom i Viskleken är Hela havet stormar så komplex att den stundtals blir ogenomtränglig. Under läsningen förbannar jag gång på gång Dahl för att han handskas med för många trådar och för många krångliga namn, svåra att ha i minnet. Ibland blir jag helt blockerad. Men så öppnas berättelsen och jag störtar huvudstupa in i högspänning eller resonemang om väsentligheter. Då glömmer jag stötestenarna och bara njuter.
Stjärna denna gång är Arto Söderstedt, liksom Paul Hjelm välkänd ända från Dahls första kriminalsvit, den om A-gruppen. Artos klarsyn och kreativa tänkande blir förutsättningen för att Opcop-gruppen kommer någon vart.
Arne Dahls Hela havet stormar är mer än en kriminalroman. Den är ett försvar för humanismen även om våldet flödar. Författaren vänder sig framför allt mot den ledartyp som kan trampa på de svagaste utan att känna det allra minsta och han hävdar att girighet inte fungerar långsiktigt. Beslut måste vara humanitärt hållbara för att segra på sikt, det är den tes han förfäktar.































































