Drömmar, trygghet och värme
BOK: En värmländsk syskonbok
Morfars hus
Norlén & Slottner förlag
Foto: Peter Fernlöf [Förstora]
Nästan ett kvarts århundrade efter att romanen Pojken och älven gavs ut kommer en fortsättning.
Den värmländske författaren Bo Ulfvenstierna kallar Morfars hus för en ”systerbok”.
Mycket riktigt hör den på sin tid (1989) prisvinnande Pojken och älven ihop med Bo Ulfvenstiernas nya.
Bo Ulfvenstierna är en mångsidig person.
Under 70-talet, när han fortfarande hette Bo Isaksson, var han spelman i Ransäter (”Bo i Rannsätt”) och umgicks med Robert Jäppinen, konstnären.
Det var under denna tid som han utgav sin första bok, Folkmusiken i Sverige.
Den andra boken lät vänta på sig, men till slut var den färdig och sändes till en skönlitterär tävling arrangerad av Brombergs förlag.
Pojken och älven vann tävlingen, gavs ut och fick bra kritik.
Sedan hände någonting, kanske detta att författaren ville bli präst, något han också blev.
Han blev präst i Värmland och fick uppleva att det uppdraget kan innebära stora prövningar för dess innehavare.
Till slut lämnade Bo Ulfvenstierna prästtjänsten och återgick till att skriva böcker.
För några år sedan utkom Döden på Hotell Nilsson, och för några månader sedan en spekulativ faktabok om värmländska myter, Friggas dal.
Den nya boken, Morfars hus, visar att författaren borde ha avstått från prästarbetet och i stället ägnat sig åt det han uppenbarligen klarar bra mycket bättre. Det är att skriva och fabulera och därmed verka i en värmländsk berättartradition. Morfars hus är skriven med samma kärlek och känslighet som karakteriserade Pojken och älven.
Persongalleriet är rikt, porträtten är väl tecknade och nyanserade, miljöskildringarna är färgstarka och doftande.
Morfars hus bärs av en berättarglädje och ordrikedom som är Bo Ulfvenstiernas styrka.
Hans svaghet är en viss tendens att romantisera och idealisera verkligheten, den med nostalgiskt färgade glasögon betraktade verkligheten.
Ändå är han tillräckligt klarsynt - här spelar nog prästyrket viss roll - och livserfaren för att inte sentimentalisera.
Det känslosamma blir aldrig sötsliskigt.
Geografiskt befinner vi oss i denna bok i Ransäter. Det är 50-tal och berättaren, bokens huvudperson, är en ung pojke som alldeles säkert kommer att bli spelman, författare och präst.
Morfars hus är en bok som bygger på det självupplevda och det självupplevda var inte alltid så lätt för en känslig arbetarpojke.
Verkligheten var ganska hård och vass, förmodligen fick pojkens själ både skrapmärken och sår.
Men det fanns möjligheter till lindring, till värme i både bokstavlig och mer symbolisk mening.
Värmekällan var morfaderns hus.
Eller mer korrekt uttryckt: Morfar och allt det som morfar stod för.
Bo Ulfvenstiernas barndomsskildring är en berättelse om ett Värmland som känns avlägset.
Författarens beskriver miljöer och vardagliga vanor, sorger och glädjeämnen som känns mycket nära för den som fick uppleva 50-talet, den begynnande avfolkningens och urbaniseringens årtionde.
Men främmande och avlägset känns inte det som är kärnan i Bo Ulfvenstiernas fina återkomst som skönlitterär författare: Kärleken till människorna, till landskapet och till det enkla som fick så stor betydelse för en pojke som blev vuxen man.






























































