2017-09-21 11:05

2017-09-21 12:57

Livets flyktighet,alltings återkomst

BOK

Jonas Ellerström
Genom spegeln
Ellerströms förlag

Den lätta men varsamma tonträffen kännetecknar Jonas Ellerströms poesi, här närmast i Genom spegeln (på vars omslag man skymtar Edith Södergran i en spöklik dubbelexponering).

Oftast korta, grafiskt sammanhängande dikter; personliga men utan att jaget tränger sig på; förankrade i skenbart enkla scener.

Men gärna apterade med öppna eller mer förstulna filosofiska frågor, på ett vis som någon gång kan erinra om Lars Gustafsson.

Det kan se ut som snabba iakttagelser, men snarare handlar det om över lång tid ackumulerade och sammanfogade observationer, som emellertid presenteras i koncis form, i ett slags lugna sekunder. Tingens och livets flyktighet är ett tema, men det balanseras av alltings återkomst, tröghet, beständighet. Kompositionen är transparent men i slutändan finns ändå något ouppklarat i dikten – och kanske kan det sägas vara Ellerströms viktigaste motiv: det ouppklarade som ändå föreligger i tveklös, sinnlig form.

Främmande platser

En hel avdelning i den nya boken, ”Antipoderna” frammanar främmande platsers atmosfär, flora och fauna (gärna fåglar; Ellerström är fågelskådare). I avdelningen ”Nattljus” följer mer oroande stämningar, kanske härrörande från drömmar: en hare böjd över en mortel med ris; på ett spinkigt 1800-talsbord ett ensamt glas i en pöl av blod. Men för det mesta är atmosfären ganska ljus och lätt.

Var och en för sig kan vissa dikter te sig nästan i överkant diskreta, men tillsammans stöder de varandra och ger varandra resonans.

Djupseende

För att nå djupseende, skriver Ellerström i en dikt om regnskogen, bör man ”fokusera på / det ena skiktet / efter det andra”, annars blir skogen en enda ”stum grön vägg / istället för värld.” Lite samma sak med bokens dikter: lyft och beskåda en i taget, lägg sedan ned dem intill varandra.

I flera dikter anar man berättelser bakom texten, livsöden, förlopp, men Ellerström är noga med att inte säga för mycket; snarast introducerar han och tecknar fram ett ämne i en summarisk stil, som om vi redan vore införstådda med bakgrunden. Och det är där läsarens inlevelse börjar verka. Ibland emellertid knappast alls någon berättelse i utkanten, utan bara ett utdraget, förunderligt nu:

 

Blekt, sent novembersolsken

utmed den grå gatan. Bussar

och grävskopor. Människor

på väg till sina jobb, föräldrar

med barn som går till förskolan,

jag som ska köpa tomater

och filmjölk i affären. Allt

är dämpat, konturerna mjuka

och färgerna nedtonade

i det låga ljuset. Ilska,

avund, kärlek, längtan, den

tunga ledan och den nervösa

oron: allt ligger under ytan, har

tillfälligt sjunkit ned under

ett skal av rutiner och plikter.

Vi vilar utan att veta om det.

Den lätta men varsamma tonträffen kännetecknar Jonas Ellerströms poesi, här närmast i Genom spegeln (på vars omslag man skymtar Edith Södergran i en spöklik dubbelexponering).

Oftast korta, grafiskt sammanhängande dikter; personliga men utan att jaget tränger sig på; förankrade i skenbart enkla scener.

Men gärna apterade med öppna eller mer förstulna filosofiska frågor, på ett vis som någon gång kan erinra om Lars Gustafsson.

Det kan se ut som snabba iakttagelser, men snarare handlar det om över lång tid ackumulerade och sammanfogade observationer, som emellertid presenteras i koncis form, i ett slags lugna sekunder. Tingens och livets flyktighet är ett tema, men det balanseras av alltings återkomst, tröghet, beständighet. Kompositionen är transparent men i slutändan finns ändå något ouppklarat i dikten – och kanske kan det sägas vara Ellerströms viktigaste motiv: det ouppklarade som ändå föreligger i tveklös, sinnlig form.

Främmande platser

En hel avdelning i den nya boken, ”Antipoderna” frammanar främmande platsers atmosfär, flora och fauna (gärna fåglar; Ellerström är fågelskådare). I avdelningen ”Nattljus” följer mer oroande stämningar, kanske härrörande från drömmar: en hare böjd över en mortel med ris; på ett spinkigt 1800-talsbord ett ensamt glas i en pöl av blod. Men för det mesta är atmosfären ganska ljus och lätt.

Var och en för sig kan vissa dikter te sig nästan i överkant diskreta, men tillsammans stöder de varandra och ger varandra resonans.

Djupseende

För att nå djupseende, skriver Ellerström i en dikt om regnskogen, bör man ”fokusera på / det ena skiktet / efter det andra”, annars blir skogen en enda ”stum grön vägg / istället för värld.” Lite samma sak med bokens dikter: lyft och beskåda en i taget, lägg sedan ned dem intill varandra.

I flera dikter anar man berättelser bakom texten, livsöden, förlopp, men Ellerström är noga med att inte säga för mycket; snarast introducerar han och tecknar fram ett ämne i en summarisk stil, som om vi redan vore införstådda med bakgrunden. Och det är där läsarens inlevelse börjar verka. Ibland emellertid knappast alls någon berättelse i utkanten, utan bara ett utdraget, förunderligt nu:

 

Blekt, sent novembersolsken

utmed den grå gatan. Bussar

och grävskopor. Människor

på väg till sina jobb, föräldrar

med barn som går till förskolan,

jag som ska köpa tomater

och filmjölk i affären. Allt

är dämpat, konturerna mjuka

och färgerna nedtonade

i det låga ljuset. Ilska,

avund, kärlek, längtan, den

tunga ledan och den nervösa

oron: allt ligger under ytan, har

tillfälligt sjunkit ned under

ett skal av rutiner och plikter.

Vi vilar utan att veta om det.

  • Erik Bergqvist