2017-08-01 13:18

2017-08-01 13:18

En ståupp-komikers berättelse

BOKRECENSION: Ny bok på svenska av israelen David Grossman

David Grossman
En häst går in på en bar
Översättning: Natalie Lantz
Bonniers

Israelen David Grossmans nya roman, En häst går in på en bar, handlar om standup-komikern Dovaleh Greenstein som framträder på en krog en kväll norr om Tel Aviv.

Det är förstås en svår uppgift att i text återskapa eller uppfinna situationer som i så hög grad bygger på samspelet mellan publik och artist. Det är ju fråga om en konstform där de i lokalen spelar med, käftar emot, hånar och blir skändade som i ett rått, teatralt gästabud.

Vi deltar ju i detta gästabud och måste i varje ögonblick vara med på noterna samtidigt som alldeles nya, oväntade noter ständigt plockas fram.

David Grossman klarar alla dessa svårigheter galant. Vi är verkligen där, i lokalen, vi sitter inte och läser en roman om nu någon trodde det.

Hänsynslös

Dovaleh är hänsynslös mot sin publik, som när han ger sig till att räkna hakor på folk, men också skoningslös mot sig själv, ja hatisk. Han river upp alla inre flanker och blottar tusen sår och brister.

Också litterärt är formen svår. En och samma röst dominerar ju hela tiden. Och helst ska också vi reagera med skratt när publiken skrattar, annars kan det bli lätt tramsigt.

Men Grossman använder en berättare som sitter i publiken, en ungdomsvän som inte sett Dovaleh på fyrtio år. Därmed kan författaren varva repliker med porträtt och referat, översiktligt bryta in det som händer i lokalen och öppna historien åt flera håll. Och vi får också berättarens egna tankar och minnen. Det blir en annan, parallell livshistoria vid sidan av komikerns.

Efter en stund gör sig berättaren likväl beredd att gå. När man hånskrattar åt allt och alla är det inte längre fråga om humor, tycker han. Men då börjar Dovaleh bit för bit förvandla sitt framträdande till en plågsam berättelse om en traumatisk händelse i sin ungdom och berättaren stannar.

Tillbommad far

Pappan var känslomässigt tillbommad, mamman överlevde ett läger där hennes anhöriga mördades. Dovaleh mobbades svårt som barn och gick ständigt på händer för att roa och blidka sina plågoandar.

En del i publiken börjar knorra, de är inte där för att lyssna på hans livshistoria. De kan inte gärna gapskratta åt att han fick kopiösa mängder stryk som barn eller att mamman blev tokig av sorg. Berättaren anade ingenting av allt detta.

När folk börjar kräva pengarna tillbaka räddar Dovaleh situationen med sin mimiska förmåga. Men vi som läser kan ju inte se honom eller uppfatta hans fenomenala agerande. Där går en gräns och man känner att det rör sig om två olika konstformer.

Uppskruvad text

David Grossmans förra bok handlade om en kvinna som flydde från ett dödsbud, en fantastisk roman.

Den nya boken har ett likartat tema. Också här finns ett dödsbud med förhinder. Det val Dovaleh då gjorde bestämde hans liv, påstår han.

Publiken är ju med om en hel föreställning, en enda lång sittning och egentligen borde man väl av det skälet försöka läsa de dryga två hundra sidorna i ett enda svep. Men texten är bitvis så våldsamt uppskruvad och tät, så stark och hemsk att jag måste lägga den åt sidan emellanåt och vila mig.

Israelen David Grossmans nya roman, En häst går in på en bar, handlar om standup-komikern Dovaleh Greenstein som framträder på en krog en kväll norr om Tel Aviv.

Det är förstås en svår uppgift att i text återskapa eller uppfinna situationer som i så hög grad bygger på samspelet mellan publik och artist. Det är ju fråga om en konstform där de i lokalen spelar med, käftar emot, hånar och blir skändade som i ett rått, teatralt gästabud.

Vi deltar ju i detta gästabud och måste i varje ögonblick vara med på noterna samtidigt som alldeles nya, oväntade noter ständigt plockas fram.

David Grossman klarar alla dessa svårigheter galant. Vi är verkligen där, i lokalen, vi sitter inte och läser en roman om nu någon trodde det.

Hänsynslös

Dovaleh är hänsynslös mot sin publik, som när han ger sig till att räkna hakor på folk, men också skoningslös mot sig själv, ja hatisk. Han river upp alla inre flanker och blottar tusen sår och brister.

Också litterärt är formen svår. En och samma röst dominerar ju hela tiden. Och helst ska också vi reagera med skratt när publiken skrattar, annars kan det bli lätt tramsigt.

Men Grossman använder en berättare som sitter i publiken, en ungdomsvän som inte sett Dovaleh på fyrtio år. Därmed kan författaren varva repliker med porträtt och referat, översiktligt bryta in det som händer i lokalen och öppna historien åt flera håll. Och vi får också berättarens egna tankar och minnen. Det blir en annan, parallell livshistoria vid sidan av komikerns.

Efter en stund gör sig berättaren likväl beredd att gå. När man hånskrattar åt allt och alla är det inte längre fråga om humor, tycker han. Men då börjar Dovaleh bit för bit förvandla sitt framträdande till en plågsam berättelse om en traumatisk händelse i sin ungdom och berättaren stannar.

Tillbommad far

Pappan var känslomässigt tillbommad, mamman överlevde ett läger där hennes anhöriga mördades. Dovaleh mobbades svårt som barn och gick ständigt på händer för att roa och blidka sina plågoandar.

En del i publiken börjar knorra, de är inte där för att lyssna på hans livshistoria. De kan inte gärna gapskratta åt att han fick kopiösa mängder stryk som barn eller att mamman blev tokig av sorg. Berättaren anade ingenting av allt detta.

När folk börjar kräva pengarna tillbaka räddar Dovaleh situationen med sin mimiska förmåga. Men vi som läser kan ju inte se honom eller uppfatta hans fenomenala agerande. Där går en gräns och man känner att det rör sig om två olika konstformer.

Uppskruvad text

David Grossmans förra bok handlade om en kvinna som flydde från ett dödsbud, en fantastisk roman.

Den nya boken har ett likartat tema. Också här finns ett dödsbud med förhinder. Det val Dovaleh då gjorde bestämde hans liv, påstår han.

Publiken är ju med om en hel föreställning, en enda lång sittning och egentligen borde man väl av det skälet försöka läsa de dryga två hundra sidorna i ett enda svep. Men texten är bitvis så våldsamt uppskruvad och tät, så stark och hemsk att jag måste lägga den åt sidan emellanåt och vila mig.

  • Dan Sjögren