2017-07-02 16:27

2017-07-02 16:27

Whitman och Dickinson analyseras i bok om varför "alla" hatar poesi

BOK: Ben Lerners essä om läsares motstånd

Ben Lerner
Varför alla hatar poesi
Översättning: Alva Dahl
Natur & Kultur

Den motvilja ”alla” känner mot poesi hänger samman med dess enorma anspråk, försäkrar Ben Lerner i sin lilla essä Varför alla hatar poesi.

Egentligen vill poeterna skapa ett stycke gudomligt material, menar han, och det är de där förfärliga anspråken som får poesin att haverera. Själva uppdraget är helt enkelt omöjligt.

Det som förblir intakt är bara det poetiska rummet, scenen, det sammanhang där det stora miraklet ska inträffa.

Rätt och fel

Ben Lerner har väl både rätt och fel. Jag har läst åtskilliga dikter som uppfyllt den där våldsamma ambitionen, som kort sagt kunde skrivits av gudar. Samtidigt är poesin, ungefär som Lerner hävdar, besvärad av att dess anseende och nimbus är större än poeterna och läsarna riktigt kan hantera.

Poeten är en albatross som släpar vingarna efter sig på marken, kom Baudelaire fram till i en vacker dikt, slår det mig. På jorden är fågeln enbart komisk men ”denna vilsna gäst ifrån en högre värld” blir oemotståndlig i lufthavet.

Lerners tes är alltså att både poeter och läsare måste misslyckas och just detta skapar vrede och ett allmänt hat mot poesin. Jag tror att han överdriver på den punkten. De flesta är nog snarare likgiltiga. Och det beror på att poesin uppfattas som alltför svår eller obegriplig, i varje fall den modernaste.

Emily granskas

Det hat Lerner spårar är i så fall ett rätt nytt fenomen. Förr var ju många dikter på var mans läppar. De var lätta att lägga på minnet och i själva verket byggda för det syftet. Nu är det snarast tvärtom, poeterna undviker metriska regler och experimenterar ständigt med form, stil och grafik.

Lerner utdelar, som i en pamflett, en rad klacksparkar mot andra essäister. Den diskussion om poesin han ger sig in i hör hemma på hans egen nordamerikanska kontinent och så gott som alla hans exempel är också hämtade därifrån.

Författaren är trogen sitt ämne så till vida att han själv brukar poetiska medel i essän. Det vimlar av färgstarka bilder och skarpt lysande formuleringar i boken.

Vi får, rätt som det är, en lärd genomgång av poesins status, från antiken, över renässansen och romantiken med ett sidohopp in på riktigt dåliga dikter.

Lerner granskar sedan en av Emily Dickinson dikter. Varje vokalljud och stavelse tillmäts stor betydelse i hans analys.

Den sortens närsynta eller skelögda tolkningar minskar nog inte hatet mot poesin.

Oavbrutet skarp

Bättre går det när han skriver om Walt Whitmans lyrik och höjer blicken från den enskilda bokstaven. Whitmans ville ju sjunga samman nationens människor och nå alla, oavsett skillnader i ras, kön, status och bildning men egentligen finns det inga sådana universella dikter, slår Lerner fast. Också det är tydligen en trätofråga i den amerikanska poesidebatten.

Essäister brukar ju gärna söka sig fram i obanad terräng, trampa upp nya stigar, skumpa in på oländiga vägar osv. Men här blir den alldeles oindelade framställningen svår att överblicka, trots att jag försöker skumpa med efter bästa förmåga. De stödord som finns i marginalen är ofta så besynnerliga att de inte är till mycket hjälp.

Jag har heller aldrig sett så många appositioner i en text - inskjutna förklaringar alltså (som denna) - och sällan så hårt flätade satser. Rak är Lerner nästan aldrig men oavbrutet skarp, ja frän mot dem som tänker i andra banor eller ger sina ord en innebörd han inte kan godkänna.

Själv tycker jag illa om (men hatar inte) hans i överkant sofistikerade hållning.

Fast briljant är han ju - även om hans finlir nog egentligen inte minskar hatet mot poesin.

Den motvilja ”alla” känner mot poesi hänger samman med dess enorma anspråk, försäkrar Ben Lerner i sin lilla essä Varför alla hatar poesi.

Egentligen vill poeterna skapa ett stycke gudomligt material, menar han, och det är de där förfärliga anspråken som får poesin att haverera. Själva uppdraget är helt enkelt omöjligt.

Det som förblir intakt är bara det poetiska rummet, scenen, det sammanhang där det stora miraklet ska inträffa.

Rätt och fel

Ben Lerner har väl både rätt och fel. Jag har läst åtskilliga dikter som uppfyllt den där våldsamma ambitionen, som kort sagt kunde skrivits av gudar. Samtidigt är poesin, ungefär som Lerner hävdar, besvärad av att dess anseende och nimbus är större än poeterna och läsarna riktigt kan hantera.

Poeten är en albatross som släpar vingarna efter sig på marken, kom Baudelaire fram till i en vacker dikt, slår det mig. På jorden är fågeln enbart komisk men ”denna vilsna gäst ifrån en högre värld” blir oemotståndlig i lufthavet.

Lerners tes är alltså att både poeter och läsare måste misslyckas och just detta skapar vrede och ett allmänt hat mot poesin. Jag tror att han överdriver på den punkten. De flesta är nog snarare likgiltiga. Och det beror på att poesin uppfattas som alltför svår eller obegriplig, i varje fall den modernaste.

Emily granskas

Det hat Lerner spårar är i så fall ett rätt nytt fenomen. Förr var ju många dikter på var mans läppar. De var lätta att lägga på minnet och i själva verket byggda för det syftet. Nu är det snarast tvärtom, poeterna undviker metriska regler och experimenterar ständigt med form, stil och grafik.

Lerner utdelar, som i en pamflett, en rad klacksparkar mot andra essäister. Den diskussion om poesin han ger sig in i hör hemma på hans egen nordamerikanska kontinent och så gott som alla hans exempel är också hämtade därifrån.

Författaren är trogen sitt ämne så till vida att han själv brukar poetiska medel i essän. Det vimlar av färgstarka bilder och skarpt lysande formuleringar i boken.

Vi får, rätt som det är, en lärd genomgång av poesins status, från antiken, över renässansen och romantiken med ett sidohopp in på riktigt dåliga dikter.

Lerner granskar sedan en av Emily Dickinson dikter. Varje vokalljud och stavelse tillmäts stor betydelse i hans analys.

Den sortens närsynta eller skelögda tolkningar minskar nog inte hatet mot poesin.

Oavbrutet skarp

Bättre går det när han skriver om Walt Whitmans lyrik och höjer blicken från den enskilda bokstaven. Whitmans ville ju sjunga samman nationens människor och nå alla, oavsett skillnader i ras, kön, status och bildning men egentligen finns det inga sådana universella dikter, slår Lerner fast. Också det är tydligen en trätofråga i den amerikanska poesidebatten.

Essäister brukar ju gärna söka sig fram i obanad terräng, trampa upp nya stigar, skumpa in på oländiga vägar osv. Men här blir den alldeles oindelade framställningen svår att överblicka, trots att jag försöker skumpa med efter bästa förmåga. De stödord som finns i marginalen är ofta så besynnerliga att de inte är till mycket hjälp.

Jag har heller aldrig sett så många appositioner i en text - inskjutna förklaringar alltså (som denna) - och sällan så hårt flätade satser. Rak är Lerner nästan aldrig men oavbrutet skarp, ja frän mot dem som tänker i andra banor eller ger sina ord en innebörd han inte kan godkänna.

Själv tycker jag illa om (men hatar inte) hans i överkant sofistikerade hållning.

Fast briljant är han ju - även om hans finlir nog egentligen inte minskar hatet mot poesin.

  • Dan Sjögren