2017-06-16 14:22

2017-06-16 14:23

Kärlek och själsfrid, handfasthet och kyskhet

BOK: Brev från Lars Lerin och den äldre kollegan Carl Larsson

Numera kan ingen mänsklig utveckling beskrivas utan att någon har ”gjort en resa”.
Lars Lerins senaste bok handlar om hans yttre och inre resor.
Boken är Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur (Albert Bonniers förlag, grafisk form: Patric Leo, Lars Lerin, Maritha Frykelid).
I det nästan 300-sidiga verket samspelar Lerins resebrev med resebrev från en äldre kollega, Carl Larsson.

Lars Lerins reserutt är välbekant. Han har själv berättat om den i åtskilliga böcker, filmer, radio- och teveprogram.

Den går från Sunnemo ut i världen, från pol till pol, genom stora delar av Europa, Nordafrika och Asien.

Lerins resa är hela tiden ett sökande efter kärleken, självkänslan och själsfriden. Den passerar bekanta stationer som missbruk, depression, sexuella våndor och kärleken till konstnärskollegan Yngve Henriksen och Nordnorge.

Resan fortsätter till mötet med Manoel och det trygga hemmet på Hammarö där Lerin har funnit det han sökt.

Hans resa är slut.

Suverän berättare

Som reseberättare är han suverän. Vi känner hans akvareller. De var tidigt försedda med texter och vi är många som förgäves försökt tyda dem, ungefär som en palimpsest. När vi får tillfälle att läsa brev och dagboksanteckningar i klartext lyser de klart. Han beskriver sina omgivningar med ett poetiskt språk och även humoristiskt, som i en episod från Dressmann på Bergvik.

Många av breven är till Kerstin Högstrand med vilken han tidigare gett ut brevböcker.

Som artist och resenär till platser där man inte går till närmsta kiosk och köper vykort är det naturligt att måla egna kort. Men Lerin har utvecklat adresskrivandet och frankeringen till en konstform i sig. Frimärken och poststämplar fungerar som tydliga grafiska element och markörer av avstånd och exotism. I Lerinmuseets montrar finns mängder av brev. Har Lars Lerin haft någon utställning på Postmuseet?

”Trutande barnansikten”

”Det här med Carl och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat”, skriver Lerin i förordet. Han tycker inte om Carl Larssons konst med dess ”trutande barnansikten”; den är dekor för Lerin, med vissa undantag som återfinns i boken.

Tyvärr har inte Lerin kommenterat bilderna så att det framgår vilka.

Carl Larssons resor var de vanliga för en konstnär, till Frankrike och Tyskland för konstnärlig utveckling och arbete, i Paris och i kolonin Grèz-sur-Loing. En viktig del var att bevaka att verk blev antagna och belönade på Parissalongen och sålda hos gallerister.

Där Lerins resebrev är poetiska är Larssons nyktra och prosaiska. Han behövde inte länge leta efter det han sökte. Kärleksbreven till fästmön Karin Bergöö är handfasta och ganska kyska. De handlar om hur han ska få ställning och ekonomi för att vördsamt kunna anhålla om hennes hand hos hennes föräldrar.

Han återkommer i breven till sina föräldrar och hustrun med kärleksförklaringar och pengaomsorger. Till barnen skriver han kärleksfullt uppmuntrande och förmanande. Den idyll som Carl Larsson skapade var mera välordnad än bohemisk.

Varför inte Strindberg?

I boken blandas Lerins och Larssons akvareller; de av Lerin mest exteriörer, oftast utan människor, hos Larsson många av de älskade familjebilderna.

Bilderna kontrasterar skarpt - Lerins kalla isfält och glasbjörkar mot Larssons varma vallmoäng - men de kommunicerar inte. De belyser och berikar inte varandra. Det finns ingen tydlig tematisk, geografisk eller annan ordning.

På en sida ställs en bild från 1905 mot en från 2005, men det kan vara slumpen.

Hade det varit mera lyckat med en bok tillsammans med Ivan Aguéli eller Strindberg?

Kaffebordet

Lars Lerin är rädd för att bli lika ”julklappspapper- och kaffeburksexponerad” som Carl Larsson.

Denna bok bidrar säkert, tillsammans med hans föregående Augustprisade bok, till att han åtminstone blir kaffebordsexponerad.

Lars Lerins reserutt är välbekant. Han har själv berättat om den i åtskilliga böcker, filmer, radio- och teveprogram.

Den går från Sunnemo ut i världen, från pol till pol, genom stora delar av Europa, Nordafrika och Asien.

Lerins resa är hela tiden ett sökande efter kärleken, självkänslan och själsfriden. Den passerar bekanta stationer som missbruk, depression, sexuella våndor och kärleken till konstnärskollegan Yngve Henriksen och Nordnorge.

Resan fortsätter till mötet med Manoel och det trygga hemmet på Hammarö där Lerin har funnit det han sökt.

Hans resa är slut.

Suverän berättare

Som reseberättare är han suverän. Vi känner hans akvareller. De var tidigt försedda med texter och vi är många som förgäves försökt tyda dem, ungefär som en palimpsest. När vi får tillfälle att läsa brev och dagboksanteckningar i klartext lyser de klart. Han beskriver sina omgivningar med ett poetiskt språk och även humoristiskt, som i en episod från Dressmann på Bergvik.

Många av breven är till Kerstin Högstrand med vilken han tidigare gett ut brevböcker.

Som artist och resenär till platser där man inte går till närmsta kiosk och köper vykort är det naturligt att måla egna kort. Men Lerin har utvecklat adresskrivandet och frankeringen till en konstform i sig. Frimärken och poststämplar fungerar som tydliga grafiska element och markörer av avstånd och exotism. I Lerinmuseets montrar finns mängder av brev. Har Lars Lerin haft någon utställning på Postmuseet?

”Trutande barnansikten”

”Det här med Carl och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat”, skriver Lerin i förordet. Han tycker inte om Carl Larssons konst med dess ”trutande barnansikten”; den är dekor för Lerin, med vissa undantag som återfinns i boken.

Tyvärr har inte Lerin kommenterat bilderna så att det framgår vilka.

Carl Larssons resor var de vanliga för en konstnär, till Frankrike och Tyskland för konstnärlig utveckling och arbete, i Paris och i kolonin Grèz-sur-Loing. En viktig del var att bevaka att verk blev antagna och belönade på Parissalongen och sålda hos gallerister.

Där Lerins resebrev är poetiska är Larssons nyktra och prosaiska. Han behövde inte länge leta efter det han sökte. Kärleksbreven till fästmön Karin Bergöö är handfasta och ganska kyska. De handlar om hur han ska få ställning och ekonomi för att vördsamt kunna anhålla om hennes hand hos hennes föräldrar.

Han återkommer i breven till sina föräldrar och hustrun med kärleksförklaringar och pengaomsorger. Till barnen skriver han kärleksfullt uppmuntrande och förmanande. Den idyll som Carl Larsson skapade var mera välordnad än bohemisk.

Varför inte Strindberg?

I boken blandas Lerins och Larssons akvareller; de av Lerin mest exteriörer, oftast utan människor, hos Larsson många av de älskade familjebilderna.

Bilderna kontrasterar skarpt - Lerins kalla isfält och glasbjörkar mot Larssons varma vallmoäng - men de kommunicerar inte. De belyser och berikar inte varandra. Det finns ingen tydlig tematisk, geografisk eller annan ordning.

På en sida ställs en bild från 1905 mot en från 2005, men det kan vara slumpen.

Hade det varit mera lyckat med en bok tillsammans med Ivan Aguéli eller Strindberg?

Kaffebordet

Lars Lerin är rädd för att bli lika ”julklappspapper- och kaffeburksexponerad” som Carl Larsson.

Denna bok bidrar säkert, tillsammans med hans föregående Augustprisade bok, till att han åtminstone blir kaffebordsexponerad.

  • Rolf Hörnqvist