2017-05-22 06:00

2017-05-22 06:00

En arbetskritisk akademiker

BOK: Roland Paulsons "Arbetssamhället" ges ut på nytt

Roland Paulsen
Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin
Atlas förlag

Aristoteles menade att meningen med det goda livet, som han kallade eudaimonia, var att utveckla kropp och själ.

En förutsättning för att lyckas med detta var tillgången på fri tid, arbetet distraherade från det som var viktigt.

Skillnaden mot dagens syn där arbete betraktas som en plikt, eller till och med en rättighet, kunde knappast vara större.

Nyutgåva

Arbetet har vuxit till en mirakelbrygd som anses ha förmåga till allt från att göra oss friskare, till att integrera nyanlända. Att många sjukskrivs på grund av sjukdomar som orsakats av arbetslivet och att många människor med annan bakgrund hamnar i osäkra anställningar som leder just till utanförskap glöms ofta bort.

Vi lever kort sagt i ett ”Arbetssamhälle”, vilket också är titeln på Roland Paulsens bok som nu släpps i en uppdaterad nyutgåva.

Den första versionen kom 2010 och sen dess har Paulsen fått ett medialt genomslag som är få akademiker förunnade. I ”Vi bara lyder” från 2015 gick han till frontalangrepp på Arbetsförmedlingen, som han menade gått från uppgiften att förmedla jobb till att bli en ren kontrollinstans.

Mer jobb

Han företräder ett arbetskritiskt perspektiv och är överlag vass i sina formuleringar. Redan i inledningen på ”Arbetssamhället” förklarar han att han tycker att viljan att skapa arbete är ”underlig, för att inte säga absurd”. Till en början är det lätt att studsa men snart blir hans hållning mer logisk.

Den senaste arbetstidsförkortningen i Sverige skedde 1978 i och med införandet av den femte semesterveckan. Sen dess har arbetstiden i Sverige istället utökats trots att produktiviteten under samma tid fördubblats.

Den tekniska utvecklingen, som bevisligen gör att färre behövs för att utföra samma uppgift, tycks inte leda till att vi tillåts arbeta mindre. Tvärtom jobbar vi mer än vi gjort under större delen av vår historia.

Självändamål

Vad kan då detta bero på? Paulsen svar handlar om flera saker. Arbetet har blivit ett självändamål. Ju mer produktiviteten stigit desto mer inriktade har vi blivit på att skapa nya arbeten. I jakten på dessa uppfinns nya behov och produkter, många av dem ganska onödiga. Företagens reklam vill sälja på oss allt från bantningsmedel till smartphones som är gjorda för att inte hålla längre än att vi snart måste köpa nya.

Dessutom saknar vissa som har jobb tillräckligt med arbetsuppgifter och får fylla sin tid med något annat, som att surfa på nätet.

Paulsen talar om ”tomt arbete.”

Arbetstiden

Allt detta handlar om hur det går till att hålla oss sysselsatta. Frågan kvarstår var produktivitetsvinsterna tar vägen. Svaret är, åtminstone delvis, hos de framgångsrika företagen och hos kapitalägarna.

Istället för att friställa människor vore det fullt möjligt att korta arbetstiden, så skedde under 1900-talet. Men dagens politiska diskussion handlar om att vi ska arbeta längre upp i åren, bland annat utifrån argument som att medellivslängden ökar. Som om den inte skulle gjort det tidigare och som om produktivitetsökningen inte vore långt större.

Roland Paulsen lutar åt arbetstidsförkortning och basinkomst. Ännu så länge känns detta säkert främmande för många, och det är osäkert om några sådana förslag kommer genomföras inom en nära framtid. Däremot kommer troligen teknikutvecklingen att leda till en intensifierad debatt om hur vi ska förhålla oss till de nya förutsättningar som den skapar.

Fredrik Borneskans

Aristoteles menade att meningen med det goda livet, som han kallade eudaimonia, var att utveckla kropp och själ.

En förutsättning för att lyckas med detta var tillgången på fri tid, arbetet distraherade från det som var viktigt.

Skillnaden mot dagens syn där arbete betraktas som en plikt, eller till och med en rättighet, kunde knappast vara större.

Nyutgåva

Arbetet har vuxit till en mirakelbrygd som anses ha förmåga till allt från att göra oss friskare, till att integrera nyanlända. Att många sjukskrivs på grund av sjukdomar som orsakats av arbetslivet och att många människor med annan bakgrund hamnar i osäkra anställningar som leder just till utanförskap glöms ofta bort.

Vi lever kort sagt i ett ”Arbetssamhälle”, vilket också är titeln på Roland Paulsens bok som nu släpps i en uppdaterad nyutgåva.

Den första versionen kom 2010 och sen dess har Paulsen fått ett medialt genomslag som är få akademiker förunnade. I ”Vi bara lyder” från 2015 gick han till frontalangrepp på Arbetsförmedlingen, som han menade gått från uppgiften att förmedla jobb till att bli en ren kontrollinstans.

Mer jobb

Han företräder ett arbetskritiskt perspektiv och är överlag vass i sina formuleringar. Redan i inledningen på ”Arbetssamhället” förklarar han att han tycker att viljan att skapa arbete är ”underlig, för att inte säga absurd”. Till en början är det lätt att studsa men snart blir hans hållning mer logisk.

Den senaste arbetstidsförkortningen i Sverige skedde 1978 i och med införandet av den femte semesterveckan. Sen dess har arbetstiden i Sverige istället utökats trots att produktiviteten under samma tid fördubblats.

Den tekniska utvecklingen, som bevisligen gör att färre behövs för att utföra samma uppgift, tycks inte leda till att vi tillåts arbeta mindre. Tvärtom jobbar vi mer än vi gjort under större delen av vår historia.

Självändamål

Vad kan då detta bero på? Paulsen svar handlar om flera saker. Arbetet har blivit ett självändamål. Ju mer produktiviteten stigit desto mer inriktade har vi blivit på att skapa nya arbeten. I jakten på dessa uppfinns nya behov och produkter, många av dem ganska onödiga. Företagens reklam vill sälja på oss allt från bantningsmedel till smartphones som är gjorda för att inte hålla längre än att vi snart måste köpa nya.

Dessutom saknar vissa som har jobb tillräckligt med arbetsuppgifter och får fylla sin tid med något annat, som att surfa på nätet.

Paulsen talar om ”tomt arbete.”

Arbetstiden

Allt detta handlar om hur det går till att hålla oss sysselsatta. Frågan kvarstår var produktivitetsvinsterna tar vägen. Svaret är, åtminstone delvis, hos de framgångsrika företagen och hos kapitalägarna.

Istället för att friställa människor vore det fullt möjligt att korta arbetstiden, så skedde under 1900-talet. Men dagens politiska diskussion handlar om att vi ska arbeta längre upp i åren, bland annat utifrån argument som att medellivslängden ökar. Som om den inte skulle gjort det tidigare och som om produktivitetsökningen inte vore långt större.

Roland Paulsen lutar åt arbetstidsförkortning och basinkomst. Ännu så länge känns detta säkert främmande för många, och det är osäkert om några sådana förslag kommer genomföras inom en nära framtid. Däremot kommer troligen teknikutvecklingen att leda till en intensifierad debatt om hur vi ska förhålla oss till de nya förutsättningar som den skapar.

Fredrik Borneskans