2017-05-10 15:25

2017-05-11 13:49

En offermosse med övernaturlig kraft

BOK: Susanne Jansson debuterar med roman från gränsen mellan Värmland och Dalsland

När det skymmer och kvällsdimman sakta rör sig bland en gammal torvmosses småväxta tallar och torra tuvor:
Kanske är det då lätt att känna närvaron av någonting övernaturligt ?
I synnerhet om dimstråken slingrande tycks komma allt närmare och närmare och intressera sig för dig, du ensamme vandrare därute på mossen...

I gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland finns en sådan mosse, en högmosse, en gång platsen för brytning av torv.

Men hur är det nu? Torvutvinningen har upphört och den förr i tiden mycket levande mossen har förvandlats.

Nu är den ett stycke ödslig och vidsträckt gränstrakt. Dit beger sig den unga biologen Nathalie för att mäta kvävgas, lustgas och metan.

Snart nog upptäcker hon att mossen i hennes gamla hemtrakter innehåller också annat än mätbara gaser och till torv förvandlad uråldrig växtlighet.

Verklighet

Biologen Nathalies upptäckter är det bokstavligen gastkramande temat i Susanne Janssons debutroman Offermossen.

Mycket i romanen har verkliga förebilder.

Romanens Fengerskog och denna gamla bruksorts konstcentrum har förebilder. I verkligheten heter konst - och kulturcentrat Not Quite och ligger i Fengersfors.

Stora delar av handlingen i Susanne Janssons roman utspelas i lätt identifierbara trakter.

Delvis beror det på att hon själv är dalsländska, numera verksam som fotograf och skribent och bosatt utanför Göteborg.

Susanne Jansson känner förmodligen väl till romanens platser, kanske till och med mossen som givit romanen dess titel: Offermossen.

Mossens kraft

Att mossen och romanen heter som den gör beror på vad skrönor, myter och legender säger om romanens mosse:

Här offrades en gång för längesedan till gudarna.

Och då talar vi alltså om en förkristen tid, när människors liv styrdes av ett koppel mer eller mindre ondsinta gudar.

Kanske styrdes människorna på den tiden också av mossens inneboende krafter.

I så fall har dessa övernaturliga krafter inte förlorat sin styrka. Mossen kräver fortfarande offer, människooffer, och det är om detta som Susanne Janssons spänningsroman handlar.

Antalet döda kroppar i romanen är för övrigt inte så litet.

Övernaturligt och minnen

Kanske handlar hennes debutroman också om någonting annat? Jodå, det gör den, romanen handlar också om det rent övernaturliga.

Men lika mycket om djupt personliga och traumatiska minnen, minnen som ”grävs” upp och hamnar på ”ytan”. Ungefär som de mosslik som upptäcks efter långa tider därnere i djupet.

Romanen handlar också om kärlek, om gott polisarbete (sådant behövs, det märker läsaren efterhand), originella personer, och engagerade experter på ”Kulturhistoriska museet” i Karlstad.

Det råder ingen tvekan om att det senare - museet - har sin förebild i Värmlands museum. Museets läge beskrivs mycket noga och ligger alldeles intill Lars Lerins eget konstmuseum.

Tydligare än så kan det inte bli.

Men till skillnad från romanens ”Kulturhistoriska museet” i Karlstad har förebilden inget utställt mosslik.

Kalla kårar

Susanne Janssons första roman är spännande, ibland både ryslig och skrämmande - orden bör uppfattas positivt - och påfallande sakkunnig om både mossar och polisarbete.

Handlingen utspelas till stor del i gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

Avstickare görs till Åmål och till Karlstad, ett Karlstad som inte bara har ett ”kulturhistoriskt museum” med ett utställt mosslik utan också en stor polisstation med en deltidsarbetande polisfotograf, Maya.

Hon är för övrigt känd som konstnärlig fotograf och utnyttjar den rollen för att hjälpa till med utredningen av romanens dödsfall.

För det utreds, av poliser och teknisk personal, yrkeskategorier där man mer sällan hittar personer som tror på spöken och andra övernaturliga krafter.

Efterhand börjar det gå upp för både poliser och många andra vad det är som är så speciellt med offermossen.

Och det som är speciellt med själva boken med samma namn - Offermossen (Wahlström och Widstrands förlag) är:

Den ger ibland kalla kårar längs ryggraden.

 

 

 

 

I gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland finns en sådan mosse, en högmosse, en gång platsen för brytning av torv.

Men hur är det nu? Torvutvinningen har upphört och den förr i tiden mycket levande mossen har förvandlats.

Nu är den ett stycke ödslig och vidsträckt gränstrakt. Dit beger sig den unga biologen Nathalie för att mäta kvävgas, lustgas och metan.

Snart nog upptäcker hon att mossen i hennes gamla hemtrakter innehåller också annat än mätbara gaser och till torv förvandlad uråldrig växtlighet.

Verklighet

Biologen Nathalies upptäckter är det bokstavligen gastkramande temat i Susanne Janssons debutroman Offermossen.

Mycket i romanen har verkliga förebilder.

Romanens Fengerskog och denna gamla bruksorts konstcentrum har förebilder. I verkligheten heter konst - och kulturcentrat Not Quite och ligger i Fengersfors.

Stora delar av handlingen i Susanne Janssons roman utspelas i lätt identifierbara trakter.

Delvis beror det på att hon själv är dalsländska, numera verksam som fotograf och skribent och bosatt utanför Göteborg.

Susanne Jansson känner förmodligen väl till romanens platser, kanske till och med mossen som givit romanen dess titel: Offermossen.

Mossens kraft

Att mossen och romanen heter som den gör beror på vad skrönor, myter och legender säger om romanens mosse:

Här offrades en gång för längesedan till gudarna.

Och då talar vi alltså om en förkristen tid, när människors liv styrdes av ett koppel mer eller mindre ondsinta gudar.

Kanske styrdes människorna på den tiden också av mossens inneboende krafter.

I så fall har dessa övernaturliga krafter inte förlorat sin styrka. Mossen kräver fortfarande offer, människooffer, och det är om detta som Susanne Janssons spänningsroman handlar.

Antalet döda kroppar i romanen är för övrigt inte så litet.

Övernaturligt och minnen

Kanske handlar hennes debutroman också om någonting annat? Jodå, det gör den, romanen handlar också om det rent övernaturliga.

Men lika mycket om djupt personliga och traumatiska minnen, minnen som ”grävs” upp och hamnar på ”ytan”. Ungefär som de mosslik som upptäcks efter långa tider därnere i djupet.

Romanen handlar också om kärlek, om gott polisarbete (sådant behövs, det märker läsaren efterhand), originella personer, och engagerade experter på ”Kulturhistoriska museet” i Karlstad.

Det råder ingen tvekan om att det senare - museet - har sin förebild i Värmlands museum. Museets läge beskrivs mycket noga och ligger alldeles intill Lars Lerins eget konstmuseum.

Tydligare än så kan det inte bli.

Men till skillnad från romanens ”Kulturhistoriska museet” i Karlstad har förebilden inget utställt mosslik.

Kalla kårar

Susanne Janssons första roman är spännande, ibland både ryslig och skrämmande - orden bör uppfattas positivt - och påfallande sakkunnig om både mossar och polisarbete.

Handlingen utspelas till stor del i gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

Avstickare görs till Åmål och till Karlstad, ett Karlstad som inte bara har ett ”kulturhistoriskt museum” med ett utställt mosslik utan också en stor polisstation med en deltidsarbetande polisfotograf, Maya.

Hon är för övrigt känd som konstnärlig fotograf och utnyttjar den rollen för att hjälpa till med utredningen av romanens dödsfall.

För det utreds, av poliser och teknisk personal, yrkeskategorier där man mer sällan hittar personer som tror på spöken och andra övernaturliga krafter.

Efterhand börjar det gå upp för både poliser och många andra vad det är som är så speciellt med offermossen.

Och det som är speciellt med själva boken med samma namn - Offermossen (Wahlström och Widstrands förlag) är:

Den ger ibland kalla kårar längs ryggraden.