2017-04-26 17:47

2017-04-26 17:47

Romaren som sökte tröst i filosofin

BOK: Ragnar Watz i roman om Boethius vid gränsen

Tre städer.
Rom, Ravenna, Pavia.
Samtliga städer har anknytning till Boethius, filosofen, statsmannen.
I Rom föddes han och i Ravenna var han verksam vid den gotiske kung Theoderiks hov.
I Pavia avrättades han, dödsdömd efter påstått högförräderi.

I väntan på bödeln och döden skapar han ”Filosofins tröst”.
Men hur var hans väntan?
Om detta skriver Ragnar Watz i den nya boken ”Boethius död”.

Det är en ganska märklig bok som Ragnar Watz, bosatt i Kristinehamn, har skrivit, en märklig bok om en helgonförklarad, mycket djupt tänkande och tröstsökande man:

Anicius Manlius Severinus Boethius. Som förtrogen till den gotiske kungen Theoderik var Boethius en av de mäktiga. Hans ståtliga titel var magister officiorum.

Hur ska man förstå den titelns reella innehåll?

Kanske var Boethius kungens viktigaste rådgivare och stabschef och idéspruta och politikstrateg.

Förmodligen en näst intill oumbärlig man i trettiårsåldern, blixtrande intelligent.

En som talade flytande grekiska och tillhörde en fin gammal romersk familj. I den stora släkten fanns minnen av ett par (snabbt glömda, snabbt mördade) kejsare, flera höga politiker, och möjligen en påve.

Boethius familj var kristen i en tid när kristendomen ganska nyligen hade förklarats vara statsreligion.

Vid en gräns

Bertil Cavallin (avliden 2015), under flera år lärare och ”husfar” på Lundsbergs skola, översatte ”Filosofins tröst” och kallade i sitt förord Boethius för ”en man vid en gräns”.

Gränsen som Cavallin syftade på var dragen i Tiden, mellan senantiken och medeltidens början. Vid den tidslinjen befann sig Boethius.

Men till vilken epok hörde då Boethius? Kanske till både antiken och den begynnande medeltiden.

Det är så eftervärlden gärna har sett skaparen av ”Filosofins tröst” och den inflytelserika ”Fem böcker om musik”.

Och synsättet återfinns i Ragnar Watz bok ”Boethius död”, en hundrasidig skönlitterär skildring av filosofens och den dödsdömde statsmannens sista tid.

Stora frågor

I väntan på avrättningen skriver Boethius den bok som - naturligtvis honom ovetande - kom att få inflytande över många hundra års tänkande om Livet och Döden och de stora frågorna.

Som till exempel detta med Gud och människans fria (eller ofria) vilja.

Han skriver för att söka styrka och tröst. Eller som Ragnar Watz låter Boethius uttrycka det: ”Jag håller på att skriva en bok om hur jag skall handskas med min situation”.

Boken ”Filosofins tröst” skrivs - i form av ett samtal med Fru Filosofia - för att med kylig logik och så djupa tankar som möjligt jaga undan dödsskräcken.

Detta sker med hjälp av både prosa och dikter.

Om Boethius lyckades? Om detta vet vi inte mycket, uppgifterna om hans liv och arbete är inte så många, men de som finns har Ragnar Watz utnyttjat med skickligt.

Hans ”Boethius död” (som utges av förlaget Norlén och Slottner i Kristinehamn) är en läsvärd, bitvis engagerande och intelligent bok om en bok.

Men Ragnar Watz skriver inte bara om Boethius död utan även om hans liv. Det är då han får utnyttja sin fantasi, och han gör också klart för läsaren: ”Boethius död” är en fiktiv skildring, det är skönlitteratur men skönlitteratur baserad på det man trots allt vet om Boethius och hans tid.

Kungens besök

Bland det man vet om Boethius är hans starka ambition att till latin överföra stora grekiska författares och filosofers verk.

Han ville också försöka att förena Platons filosofiska tänkande med Aristoteles dito.

Kanske hade han hunnit det om inte mer eller mindre ihopljugna anklagelser om högförräderi drabbat honom.

Plötsligt var Boethius borta från maktens högsta nivå. Kung Theoderik, som egenhändigt mördat kung Odovakar som år 476 störtat den siste romerske kejsaren, stötte bort sin medhjälpare och rådgivare.

Så långt följer Ragnar Watz många hundra års traditionellt vetande.

Men romanförfattaren Ragnar Watz ”hittar på” exempelvis ett besök av Theoderik i Boethius fängelse.

I varje fall konstruerar han dialoger mellan de två, och det är inte alls ointressant. Andra författare har gjort liknande saker med mer eller mindre känsla av verklighet.

Aten eller hemmavid?

En gåta som nog aldrig blir löst är hur Boethius skaffade sig sin även för samtiden mycket stora språkkunskap: Han behärskade grekiska till fulländning.

Många har genom seklerna antagit att han i sin ungdom vistades i Aten, andra tror att grekiskan på något sätt förvärvades i Alexandria.

Ragnar Watz väljer teori 1 och berättar trovärdigt kring den tanken.

Men kanske Boethius aldrig kom till Aten eller Alexandria. Hans sociala ställning var sådan att han på hemmaplan kunde ha fått vilken utbildning som helst.

Det är också en idé.

Oavsett hur det var med detta så är ”Filosofins tröst” en bok som - om den läses rätt - verkligen ger tröst åt en människa i hennes svåraste stund.

Att Ragnar Watz nu med ”Boethius död” påminner om det litterära verket från senantiken är både lovvärt och underhållande.

Det är en ganska märklig bok som Ragnar Watz, bosatt i Kristinehamn, har skrivit, en märklig bok om en helgonförklarad, mycket djupt tänkande och tröstsökande man:

Anicius Manlius Severinus Boethius. Som förtrogen till den gotiske kungen Theoderik var Boethius en av de mäktiga. Hans ståtliga titel var magister officiorum.

Hur ska man förstå den titelns reella innehåll?

Kanske var Boethius kungens viktigaste rådgivare och stabschef och idéspruta och politikstrateg.

Förmodligen en näst intill oumbärlig man i trettiårsåldern, blixtrande intelligent.

En som talade flytande grekiska och tillhörde en fin gammal romersk familj. I den stora släkten fanns minnen av ett par (snabbt glömda, snabbt mördade) kejsare, flera höga politiker, och möjligen en påve.

Boethius familj var kristen i en tid när kristendomen ganska nyligen hade förklarats vara statsreligion.

Vid en gräns

Bertil Cavallin (avliden 2015), under flera år lärare och ”husfar” på Lundsbergs skola, översatte ”Filosofins tröst” och kallade i sitt förord Boethius för ”en man vid en gräns”.

Gränsen som Cavallin syftade på var dragen i Tiden, mellan senantiken och medeltidens början. Vid den tidslinjen befann sig Boethius.

Men till vilken epok hörde då Boethius? Kanske till både antiken och den begynnande medeltiden.

Det är så eftervärlden gärna har sett skaparen av ”Filosofins tröst” och den inflytelserika ”Fem böcker om musik”.

Och synsättet återfinns i Ragnar Watz bok ”Boethius död”, en hundrasidig skönlitterär skildring av filosofens och den dödsdömde statsmannens sista tid.

Stora frågor

I väntan på avrättningen skriver Boethius den bok som - naturligtvis honom ovetande - kom att få inflytande över många hundra års tänkande om Livet och Döden och de stora frågorna.

Som till exempel detta med Gud och människans fria (eller ofria) vilja.

Han skriver för att söka styrka och tröst. Eller som Ragnar Watz låter Boethius uttrycka det: ”Jag håller på att skriva en bok om hur jag skall handskas med min situation”.

Boken ”Filosofins tröst” skrivs - i form av ett samtal med Fru Filosofia - för att med kylig logik och så djupa tankar som möjligt jaga undan dödsskräcken.

Detta sker med hjälp av både prosa och dikter.

Om Boethius lyckades? Om detta vet vi inte mycket, uppgifterna om hans liv och arbete är inte så många, men de som finns har Ragnar Watz utnyttjat med skickligt.

Hans ”Boethius död” (som utges av förlaget Norlén och Slottner i Kristinehamn) är en läsvärd, bitvis engagerande och intelligent bok om en bok.

Men Ragnar Watz skriver inte bara om Boethius död utan även om hans liv. Det är då han får utnyttja sin fantasi, och han gör också klart för läsaren: ”Boethius död” är en fiktiv skildring, det är skönlitteratur men skönlitteratur baserad på det man trots allt vet om Boethius och hans tid.

Kungens besök

Bland det man vet om Boethius är hans starka ambition att till latin överföra stora grekiska författares och filosofers verk.

Han ville också försöka att förena Platons filosofiska tänkande med Aristoteles dito.

Kanske hade han hunnit det om inte mer eller mindre ihopljugna anklagelser om högförräderi drabbat honom.

Plötsligt var Boethius borta från maktens högsta nivå. Kung Theoderik, som egenhändigt mördat kung Odovakar som år 476 störtat den siste romerske kejsaren, stötte bort sin medhjälpare och rådgivare.

Så långt följer Ragnar Watz många hundra års traditionellt vetande.

Men romanförfattaren Ragnar Watz ”hittar på” exempelvis ett besök av Theoderik i Boethius fängelse.

I varje fall konstruerar han dialoger mellan de två, och det är inte alls ointressant. Andra författare har gjort liknande saker med mer eller mindre känsla av verklighet.

Aten eller hemmavid?

En gåta som nog aldrig blir löst är hur Boethius skaffade sig sin även för samtiden mycket stora språkkunskap: Han behärskade grekiska till fulländning.

Många har genom seklerna antagit att han i sin ungdom vistades i Aten, andra tror att grekiskan på något sätt förvärvades i Alexandria.

Ragnar Watz väljer teori 1 och berättar trovärdigt kring den tanken.

Men kanske Boethius aldrig kom till Aten eller Alexandria. Hans sociala ställning var sådan att han på hemmaplan kunde ha fått vilken utbildning som helst.

Det är också en idé.

Oavsett hur det var med detta så är ”Filosofins tröst” en bok som - om den läses rätt - verkligen ger tröst åt en människa i hennes svåraste stund.

Att Ragnar Watz nu med ”Boethius död” påminner om det litterära verket från senantiken är både lovvärt och underhållande.