2017-04-22 06:00

2017-04-22 06:00

När vildsvinen kommer ...

BOK: Hannah Lutz romandebuterar med en framtidsskildring

Vildsvin
Hannah Lutz
(Albert Bonniers förlag)

Hannah Lutzs debutroman Vildsvin utspelas i en nära framtid som på alla sätt liknar dagens Sverige.

Men flockar av vildsvin ställer till ännu mer ohägn och förstörelse, särskilt i Hornanäs, en liten by i södra Småland.

Det dröjer dock länge innan svinen kommer in i handlingen, de är också här, precis som i verkligheten, svåra att få korn på och håller sig undan.

I stället handlar romanen om livet i en skogig glesbygd där några människor berättar om sin vardag. De har alla egna röster och tar till orda i monologiska avsnitt som varvas.

Språket är dansant och lättfotat, ett flöde som känns både rytmiskt och tonsäkert. Det är bra nära dikt som liknar och som i stort sett tar på sig samma uppgift som prosan. De hundra sidorna är indelade i ett drygt 30-tal korta eller mycket korta kapitel.

Krig mot svinen

Mia tar hand om sin morfar som om han inte vore dement och vill få honom att berätta om sin barndom. Ritve vill filma vildsvinen och tältar i terrängen. Tove trivs inte utan återvänder till Malmö. Glenn är anställd i kommunen för att skapa nya jobb. Marianne, kvinnan i hans liv, är hårt arbetande psykolog i Tingsryd.

Ritve stöter på en manisk skyddsjägare som matar vildsvinen med wienerbröd för att komma åt att skjuta dem. Det är krig, säger han, och det kriget deltar han i dygnet runt.

Jag läser och läser om romanen och bläddrar sedan igenom texten ett par gånger till. Det går fort och bekräftar vad jag ganska omgående kommer fram till: Lutz kan verkligen berätta men har egentligen inte så mycket att berätta om. Det är som om handlingen rymmer, precis som svinen. De är aldrig där man väntar sig och något liknande kan man kanske säga om romanen. Den liknar mer en introduktion eller delar av en kropp där själva huvudet är dolt eller kapat.

Stilen lever

Det som lever är alltså stilen. Det är ju å andra sidan det viktigaste, det som gör en text läsvärd. Till mixen hör ett lekfullt drag som tilltalar mig och då och då kliver Hannah Lutz över i saga och skröna och blir lekfull. Här finns också drömmar, påhitt och syner men smidigt infogade i ett sammanhang som är obesvärat realistiskt.

Ett par av figurerna håller sig i förgrunden, de andra fem-sex dyker upp på ett par ställen. Man möter i stort sett tre sätt att förhålla sig i den här tillvaron: Glenn är resignerad och försöker bara ta vara på de lyckliga, privata stunderna, Mia går sin egen väg och Tove vill inte vara kvar i glesbygden.

Jag skulle gärna läsa mer om dem och deras lilla by.

Hannah Lutzs debutroman Vildsvin utspelas i en nära framtid som på alla sätt liknar dagens Sverige.

Men flockar av vildsvin ställer till ännu mer ohägn och förstörelse, särskilt i Hornanäs, en liten by i södra Småland.

Det dröjer dock länge innan svinen kommer in i handlingen, de är också här, precis som i verkligheten, svåra att få korn på och håller sig undan.

I stället handlar romanen om livet i en skogig glesbygd där några människor berättar om sin vardag. De har alla egna röster och tar till orda i monologiska avsnitt som varvas.

Språket är dansant och lättfotat, ett flöde som känns både rytmiskt och tonsäkert. Det är bra nära dikt som liknar och som i stort sett tar på sig samma uppgift som prosan. De hundra sidorna är indelade i ett drygt 30-tal korta eller mycket korta kapitel.

Krig mot svinen

Mia tar hand om sin morfar som om han inte vore dement och vill få honom att berätta om sin barndom. Ritve vill filma vildsvinen och tältar i terrängen. Tove trivs inte utan återvänder till Malmö. Glenn är anställd i kommunen för att skapa nya jobb. Marianne, kvinnan i hans liv, är hårt arbetande psykolog i Tingsryd.

Ritve stöter på en manisk skyddsjägare som matar vildsvinen med wienerbröd för att komma åt att skjuta dem. Det är krig, säger han, och det kriget deltar han i dygnet runt.

Jag läser och läser om romanen och bläddrar sedan igenom texten ett par gånger till. Det går fort och bekräftar vad jag ganska omgående kommer fram till: Lutz kan verkligen berätta men har egentligen inte så mycket att berätta om. Det är som om handlingen rymmer, precis som svinen. De är aldrig där man väntar sig och något liknande kan man kanske säga om romanen. Den liknar mer en introduktion eller delar av en kropp där själva huvudet är dolt eller kapat.

Stilen lever

Det som lever är alltså stilen. Det är ju å andra sidan det viktigaste, det som gör en text läsvärd. Till mixen hör ett lekfullt drag som tilltalar mig och då och då kliver Hannah Lutz över i saga och skröna och blir lekfull. Här finns också drömmar, påhitt och syner men smidigt infogade i ett sammanhang som är obesvärat realistiskt.

Ett par av figurerna håller sig i förgrunden, de andra fem-sex dyker upp på ett par ställen. Man möter i stort sett tre sätt att förhålla sig i den här tillvaron: Glenn är resignerad och försöker bara ta vara på de lyckliga, privata stunderna, Mia går sin egen väg och Tove vill inte vara kvar i glesbygden.

Jag skulle gärna läsa mer om dem och deras lilla by.

  • Dan Sjögren