2017-03-31 17:36

2017-03-31 17:36

Romanskapare, konstnär och rugbyspelare

LITTERATUR.: Författaren David Storey har avlidit

David Storey, den brittiske pjäs- och romanförfattaren, har avlidit.
Därmed har en av de sista av de ”arga unga männen” försvunnit. Men Storeys verk finns förstås kvar, dock inte på svenska:
Av de mer kändabrittiska och nutida författarna är han en av de minst översatta.
Detta trots hans betydelse som litterär skildrare av bland annat arbetarklass, en svensk paradgren.

David Storey, som blev 83 år, kom från Yorkshire och debuterade med den mycket uppmärksammade boken ”This sporting life” år 1960.

Boken, som tre år senare blev film av Lindsay Anderson, var mycket självbiografisk. Berättelsen om Arthur Machin var starkt inspirerad av Storeys egen tid som professionell rugbyspelare.

Mycket i boken och i filmen hämtades från författarens upplevelser: De regelstyrda ”slagsmålen” på planen, de utslagna framtänderna, smutsen men också livsglädjen.

Arga unga män

David Storeys kom ur arbetarklassen; hans far var gruvarbetare. Sonen tog sig in på konstskola i London, ungefär samtidigt som han debuterade som författare, och han skrev en lång rad mycket läsvärda böcker.

Samtidigt arbetade han som dramatiker, gjorde det med stor framgång, och hans pjäser spelades på klassiska The Royal Court, teaterarenan för flera av Storeys generationskamrater av vilka flera tillhörde den löst sammanhållna kategorin ”arga unga män”: Harold Pinter, Arnold Wesker och John Osborne är de mest kända dramatikerna.

Men David Storey var också prosaist och bildkonstnär, och det senare var en verksamhet han ägnade sig åt med framgång: Han möttes med stor respekt.

Sin bakgrund i Yotrkshire trogen var det ur den miljön han ofta hämtade stoffet till romanerna. År 1976 belönades hans ”Saville” med Bookerpriset,

”This sporting life”, såväl romanen som Lindsay Andersons filmatisering (efter filmmanus av Storey själv) tillhör två brittiska konstkategoriers moderna klassiker.

Romanen blev stilbildande - även om till exempel Alan Sillitoe redan på 50-talet fungerat som en proletärskildringens banbrytare - och filmen (med Richard Harris i en av sina bästa roller) är sevärd: Rå, på intet sätt insmickrande, äkta, stark.

Och denna äkthetssträvan, denna litterära styrka lyckades David Storey behålla genom åren.

Vilket gjorde honom till en av de ”arga unga männens” mest intressanta, en romanförfattare i nivå med Sillitoe, en pjäsförfattare som åtnjöt samma grad av respekt som Wesker.

David Storey, som blev 83 år, kom från Yorkshire och debuterade med den mycket uppmärksammade boken ”This sporting life” år 1960.

Boken, som tre år senare blev film av Lindsay Anderson, var mycket självbiografisk. Berättelsen om Arthur Machin var starkt inspirerad av Storeys egen tid som professionell rugbyspelare.

Mycket i boken och i filmen hämtades från författarens upplevelser: De regelstyrda ”slagsmålen” på planen, de utslagna framtänderna, smutsen men också livsglädjen.

Arga unga män

David Storeys kom ur arbetarklassen; hans far var gruvarbetare. Sonen tog sig in på konstskola i London, ungefär samtidigt som han debuterade som författare, och han skrev en lång rad mycket läsvärda böcker.

Samtidigt arbetade han som dramatiker, gjorde det med stor framgång, och hans pjäser spelades på klassiska The Royal Court, teaterarenan för flera av Storeys generationskamrater av vilka flera tillhörde den löst sammanhållna kategorin ”arga unga män”: Harold Pinter, Arnold Wesker och John Osborne är de mest kända dramatikerna.

Men David Storey var också prosaist och bildkonstnär, och det senare var en verksamhet han ägnade sig åt med framgång: Han möttes med stor respekt.

Sin bakgrund i Yotrkshire trogen var det ur den miljön han ofta hämtade stoffet till romanerna. År 1976 belönades hans ”Saville” med Bookerpriset,

”This sporting life”, såväl romanen som Lindsay Andersons filmatisering (efter filmmanus av Storey själv) tillhör två brittiska konstkategoriers moderna klassiker.

Romanen blev stilbildande - även om till exempel Alan Sillitoe redan på 50-talet fungerat som en proletärskildringens banbrytare - och filmen (med Richard Harris i en av sina bästa roller) är sevärd: Rå, på intet sätt insmickrande, äkta, stark.

Och denna äkthetssträvan, denna litterära styrka lyckades David Storey behålla genom åren.

Vilket gjorde honom till en av de ”arga unga männens” mest intressanta, en romanförfattare i nivå med Sillitoe, en pjäsförfattare som åtnjöt samma grad av respekt som Wesker.