2017-03-03 22:28

2017-03-04 12:58

Fågelsång och övergrepp

BÖCKER: Carl Tiberg debuterar med en kriminalroman på Heidruns

Carl Tibergs deckardebut är lika mycket en fin Stockholmsskildring som en läsvärd kriminalroman.
Om dessa två begrepp kombineras – kriminalroman och miljöer från Stockholm – då dyker Stieg Trenter upp i tankarna.
Vilket är rimligt då Trenter är en av Carl Tibergs inspiratörer.
Men ännu viktigare är impulserna från den värmländske fågelexperten Erik Rosenberg.

Carl Tibergs kriminalroman heter Döden stiger på vid Slussen.

Omslagsbilden på det värmländska bokförlaget Heidruns utgåva visar den gamla nedslitna, nedklottrade och nu in i historiens dunkel förpassade trafikkarusellen.

Men någon mycket nära relation till romanens handling har varken bild eller boktitel.

Det ena av flera mord som Carl Tiberg beskriver – och han gör det stilistisk kyla som antyder ytterligare inspiratörer, Maj Sjöwall och Per Wahlöö – det är ett mord som inträffar i Slussens närhet, på Söders östra sidas klippor.

Ungefär där skulptören Liss Erikssons Spanienmonument La Mano står.

Andra oönskade dödsfall sker på annan plats.

Svenska fåglar

Medan mord nr 1 slår ut en gammal ryskkunnig, svensk Säpo-medarbetare så har det ingen betydelse för romanens handling.

Detta är nämligen inte en kriminalhistoria med spioneri.

Det stora och skakande temat är i stället ett avskyvärt sexövergrepp. Lägg därtill intresse för svensk fågelfauna ...

Det är därför – fågelintresset – som värmlänningen Erik Rosenberg citeras. Även om Carl Tiberg genom ett skriv – och korrekturfel döpt honom till Hilding Rosenberg (!) och på så sätt påminner oss om 1900-talstonsättaren.

Ett annat och lika kulturdigert skrivfel är namnet på den blinde tenoren Andrea Bocelli. I romanen dyker skivor med honom upp, nu med efternamn lånat från renässanskonstnären Sandro Botticelli...

Och en sak till innan klagolistan når en slutpunkt.

Vernon Dukes klassiska evergreen ”April in Paris” kallas felaktigt för ”Paris in April”.

Kulturellt djup

Ornitologen Erik Rosenberg kunde – skickligt, känsligt – i text återge hur fåglar låter. En hämpling sjunger ”birrrrrberrrrr”.

När romanens kriminalpoliser undersöker det första mordoffret, upptäcker de en lapp med denna besynnerliga kombination av bokstäver.

Det tar en tid innan utredarna kommer på varför någon – mördaren, visar det sig – har skrivit det ljudande ordet.

Sak samma gäller om ”virrrvirrr”, det läte som anses vara tornfalkens.

Fågelsång och sexövergrepp: Detta vävs ihop, laddas med en stor mängd övertygande dramatik - bland annat ett inledningsvis avbrutet självmordsförsök - och miljöbilder från Stockholm, norra Sverige och Paris.

Inte minst det stockholmska imponerar. Carl Tiberg har tydligen själv gått där han placerat sina romangestalter. Han har sett och lärt och för in i boken iakttagelserna på ett skickligt sätt.

Det stimulerar läsningen, det ger romanen avsevärt större – ska vi kalla det – kulturellt djup än vad som är vanligt i nutida svenska skönlitterära brottsskildringar.

Trovärdiga gestalter

Carl Tiberg har trängt in i sina romangestalters själsliv. Ingen av de agerande är en kopia av någon annan i boken.

Var och en är en individ som föder sympatier och antipatier och hela tiden känns trovärdiga, något som inte kan sägas om allt svenskproducerat i denna – trots antalet plötsliga dödsfall – tröttsamt överbefolkade genre.

Författaren varvar miljöskildringar med verklighetsnära dialog och tänkande, förtätad dramatik med mer avslappnade vardagssekvenser.

Det är en underhållande bok med överraskningar.

Och som bonus har boken försetts med en trevlig Stockholmskarta utförd av den inte minst i Värmland välkände konstnären, författaren och resenären Gunnar Svensson.

Carl Tibergs kriminalroman heter Döden stiger på vid Slussen.

Omslagsbilden på det värmländska bokförlaget Heidruns utgåva visar den gamla nedslitna, nedklottrade och nu in i historiens dunkel förpassade trafikkarusellen.

Men någon mycket nära relation till romanens handling har varken bild eller boktitel.

Det ena av flera mord som Carl Tiberg beskriver – och han gör det stilistisk kyla som antyder ytterligare inspiratörer, Maj Sjöwall och Per Wahlöö – det är ett mord som inträffar i Slussens närhet, på Söders östra sidas klippor.

Ungefär där skulptören Liss Erikssons Spanienmonument La Mano står.

Andra oönskade dödsfall sker på annan plats.

Svenska fåglar

Medan mord nr 1 slår ut en gammal ryskkunnig, svensk Säpo-medarbetare så har det ingen betydelse för romanens handling.

Detta är nämligen inte en kriminalhistoria med spioneri.

Det stora och skakande temat är i stället ett avskyvärt sexövergrepp. Lägg därtill intresse för svensk fågelfauna ...

Det är därför – fågelintresset – som värmlänningen Erik Rosenberg citeras. Även om Carl Tiberg genom ett skriv – och korrekturfel döpt honom till Hilding Rosenberg (!) och på så sätt påminner oss om 1900-talstonsättaren.

Ett annat och lika kulturdigert skrivfel är namnet på den blinde tenoren Andrea Bocelli. I romanen dyker skivor med honom upp, nu med efternamn lånat från renässanskonstnären Sandro Botticelli...

Och en sak till innan klagolistan når en slutpunkt.

Vernon Dukes klassiska evergreen ”April in Paris” kallas felaktigt för ”Paris in April”.

Kulturellt djup

Ornitologen Erik Rosenberg kunde – skickligt, känsligt – i text återge hur fåglar låter. En hämpling sjunger ”birrrrrberrrrr”.

När romanens kriminalpoliser undersöker det första mordoffret, upptäcker de en lapp med denna besynnerliga kombination av bokstäver.

Det tar en tid innan utredarna kommer på varför någon – mördaren, visar det sig – har skrivit det ljudande ordet.

Sak samma gäller om ”virrrvirrr”, det läte som anses vara tornfalkens.

Fågelsång och sexövergrepp: Detta vävs ihop, laddas med en stor mängd övertygande dramatik - bland annat ett inledningsvis avbrutet självmordsförsök - och miljöbilder från Stockholm, norra Sverige och Paris.

Inte minst det stockholmska imponerar. Carl Tiberg har tydligen själv gått där han placerat sina romangestalter. Han har sett och lärt och för in i boken iakttagelserna på ett skickligt sätt.

Det stimulerar läsningen, det ger romanen avsevärt större – ska vi kalla det – kulturellt djup än vad som är vanligt i nutida svenska skönlitterära brottsskildringar.

Trovärdiga gestalter

Carl Tiberg har trängt in i sina romangestalters själsliv. Ingen av de agerande är en kopia av någon annan i boken.

Var och en är en individ som föder sympatier och antipatier och hela tiden känns trovärdiga, något som inte kan sägas om allt svenskproducerat i denna – trots antalet plötsliga dödsfall – tröttsamt överbefolkade genre.

Författaren varvar miljöskildringar med verklighetsnära dialog och tänkande, förtätad dramatik med mer avslappnade vardagssekvenser.

Det är en underhållande bok med överraskningar.

Och som bonus har boken försetts med en trevlig Stockholmskarta utförd av den inte minst i Värmland välkände konstnären, författaren och resenären Gunnar Svensson.