2017-02-10 06:00

2017-02-10 09:08

Jag, Augustus, kejsare, brevskrivare

BOK: John Williams roman om Octavianus som blev Augustus

John Williams
Augustus
Översättning: Ola Nilsson
Natur och Kultur förlag

Mästerverket Augustus publicerades 1972 och blev amerikanen John Williams sista roman, ett storslaget collage där bilden av kejsaren och det romerska imperiet långsamt växer fram.

Samtidigt inreder Augustus tidigt ett tillbommat, inre rum dit varken de närmaste vännerna, gudarna eller läsaren släpps in.

Han är inte en man utan egenskaper men vänder i det längsta ryggen till.

Påhittat

Vi rör oss kronologiskt genom Octavianus liv, han som sedan får äretiteln Augustus, men Williams bryter också regelmässigt in tillbakablickande texter från senare perioder i kejsarens liv. Han använder drygt sextio brev men här finns också utdrag ur memoarer, anteckningar, dagböcker, nidskrifter, order om avrättningar, historiska verk, senatsprotokoll, rapporter, promemorior osv.

Nästan allt är påhittat. Williams har ändrat i kronologin, skapat egna källor och omvandlat citat men framför allt uppfunnit det material han behöver. Det hela är ”sprunget ur fantasin”, skriver författaren i ett förord även om man också anar en närmast encyklopedisk kunskap om antiken under århundradena kring Kristi födelse.

Personvimmel

Williams stiger in i historien året innan Julius Ceasar 44 f. Kr. mördas och följer sedan det historiska förloppet ända fram till kejsarens sista levnadsår (14 e.Kr). Men i alla brev och minnestexter flödar dialoger, beskrivningar och reflektioner och känslorna svallar. Det är alltså precis som det ska vara i en stor, brett anlagd roman. Och ett vimmel av personer tar till orda: poeter, nära vänner, härförare, medlemmar i familjen, motståndare, trogna undersåtar och kändisar som Kleopatra, Antonius och Cicero.

Horatius, en av de nära vännerna, berättar t ex i ett underbart brev till sin far hur han som ung slängde sköld och svärd och flydde från ett slag. Det räddade hans liv, något vi ju fortfarande har anledning att vara tacksamma för.

Framför allt möter vi ett mycket episkt förlopp där konflikterna i sista hand blir lösta med våld, tvång och blodspillan. Williams fångar upp denna turbulens med alla dess fälttåg, inbördeskrig, intriger och avrättningar, med tusen konspirationer och politiska utspel. I romanens första del blir det nästan för mycket av yttre dramatik, inte minst av det skälet att Octavianus själv blir skymd.

Episodroman

Brevformen ger annars berättelsen en alldeles särskild närvaro, den ligger ju nära samtalet, blandar spontant referat och reflektioner och belyser naturligt skrivarens inre processer.

Breven handlar som regel också om specifika händelser. Augustus är i den meningen en episodroman. Nästan alla de här episoderna är fantastiska i sig; tillsammans bildar de en enastående historisk gobeläng. Ändå är det personporträtten som imponerar mest. De är häpnadsväckande skarpa och livfulla.

Det ligger i sakens natur att det nästan bara är prominenta personer som skriver breven, samhällets intellektuella och politiska elit, ”det mondäna packet i Rom”, som Julias lärare uttrycker saken. Hon är kejsarens dotter och han älskar henne mer än vad som är lämpligt för en gud (Augustus blir ju efter hand dyrkad som en sådan). Hennes dagbok dominerar bokens andra del.

Kejsarbrev

I den sista delen för kejsaren själv pennan i ett långbrev. Då är det som om han äntligen vänder sig om och talar direkt till oss, om sig själv och sitt verk. Det kan likna en bikt eller ett testamente men i första hand försöker han nog egentligen förstå sig själv.

Då är scenen nästan tom, de gamla vännerna är döda, han har förskjutit sin dotter och har samlat all makt i sin egen hand, han sitter med en sorts facit. De historiska böcker som handlar om mig ”berättar om en man jag knappt känner”, skriver han. Man undrar ju om han skulle känt den gestalt Williams tecknar i sin roman. Jag tror det.

Han skriver mycket om krigen men också om vänskapen, moralen, kärleken, staten, gudarna, erotiken, plikterna och ensamheten. Jag hade bara ett mål, förklarar han: att förändra världen. Han ville göra den mer bebolig och rättvis, mindre korrupt och våldsam och skapa ett tryggt, fungerande samhälle. För det ändamålet offrade han sin egen och sina närmastes lycka, konstaterar han.

Som en poet

Att han blev så framgångsrik berodde på att han tidigt kunde se sådant i andra människor som de inte själva var medvetna om. Han kände också vad som skulle hända i den våldsamma miljön innan någon annan gjorde det. Sådana egenskaper har ju egentligen bara gudarna. Ja, och så de som skriver skönlitterära böcker.

Den tanken leker kejsaren också med vid flera tillfällen: att han bygger sitt rike på ungefär samma sätt som när en poet skapar sina dikter, med samma metoder och efter samma, oväntade ingivelser.

Mästerverket Augustus publicerades 1972 och blev amerikanen John Williams sista roman, ett storslaget collage där bilden av kejsaren och det romerska imperiet långsamt växer fram.

Samtidigt inreder Augustus tidigt ett tillbommat, inre rum dit varken de närmaste vännerna, gudarna eller läsaren släpps in.

Han är inte en man utan egenskaper men vänder i det längsta ryggen till.

Påhittat

Vi rör oss kronologiskt genom Octavianus liv, han som sedan får äretiteln Augustus, men Williams bryter också regelmässigt in tillbakablickande texter från senare perioder i kejsarens liv. Han använder drygt sextio brev men här finns också utdrag ur memoarer, anteckningar, dagböcker, nidskrifter, order om avrättningar, historiska verk, senatsprotokoll, rapporter, promemorior osv.

Nästan allt är påhittat. Williams har ändrat i kronologin, skapat egna källor och omvandlat citat men framför allt uppfunnit det material han behöver. Det hela är ”sprunget ur fantasin”, skriver författaren i ett förord även om man också anar en närmast encyklopedisk kunskap om antiken under århundradena kring Kristi födelse.

Personvimmel

Williams stiger in i historien året innan Julius Ceasar 44 f. Kr. mördas och följer sedan det historiska förloppet ända fram till kejsarens sista levnadsår (14 e.Kr). Men i alla brev och minnestexter flödar dialoger, beskrivningar och reflektioner och känslorna svallar. Det är alltså precis som det ska vara i en stor, brett anlagd roman. Och ett vimmel av personer tar till orda: poeter, nära vänner, härförare, medlemmar i familjen, motståndare, trogna undersåtar och kändisar som Kleopatra, Antonius och Cicero.

Horatius, en av de nära vännerna, berättar t ex i ett underbart brev till sin far hur han som ung slängde sköld och svärd och flydde från ett slag. Det räddade hans liv, något vi ju fortfarande har anledning att vara tacksamma för.

Framför allt möter vi ett mycket episkt förlopp där konflikterna i sista hand blir lösta med våld, tvång och blodspillan. Williams fångar upp denna turbulens med alla dess fälttåg, inbördeskrig, intriger och avrättningar, med tusen konspirationer och politiska utspel. I romanens första del blir det nästan för mycket av yttre dramatik, inte minst av det skälet att Octavianus själv blir skymd.

Episodroman

Brevformen ger annars berättelsen en alldeles särskild närvaro, den ligger ju nära samtalet, blandar spontant referat och reflektioner och belyser naturligt skrivarens inre processer.

Breven handlar som regel också om specifika händelser. Augustus är i den meningen en episodroman. Nästan alla de här episoderna är fantastiska i sig; tillsammans bildar de en enastående historisk gobeläng. Ändå är det personporträtten som imponerar mest. De är häpnadsväckande skarpa och livfulla.

Det ligger i sakens natur att det nästan bara är prominenta personer som skriver breven, samhällets intellektuella och politiska elit, ”det mondäna packet i Rom”, som Julias lärare uttrycker saken. Hon är kejsarens dotter och han älskar henne mer än vad som är lämpligt för en gud (Augustus blir ju efter hand dyrkad som en sådan). Hennes dagbok dominerar bokens andra del.

Kejsarbrev

I den sista delen för kejsaren själv pennan i ett långbrev. Då är det som om han äntligen vänder sig om och talar direkt till oss, om sig själv och sitt verk. Det kan likna en bikt eller ett testamente men i första hand försöker han nog egentligen förstå sig själv.

Då är scenen nästan tom, de gamla vännerna är döda, han har förskjutit sin dotter och har samlat all makt i sin egen hand, han sitter med en sorts facit. De historiska böcker som handlar om mig ”berättar om en man jag knappt känner”, skriver han. Man undrar ju om han skulle känt den gestalt Williams tecknar i sin roman. Jag tror det.

Han skriver mycket om krigen men också om vänskapen, moralen, kärleken, staten, gudarna, erotiken, plikterna och ensamheten. Jag hade bara ett mål, förklarar han: att förändra världen. Han ville göra den mer bebolig och rättvis, mindre korrupt och våldsam och skapa ett tryggt, fungerande samhälle. För det ändamålet offrade han sin egen och sina närmastes lycka, konstaterar han.

Som en poet

Att han blev så framgångsrik berodde på att han tidigt kunde se sådant i andra människor som de inte själva var medvetna om. Han kände också vad som skulle hända i den våldsamma miljön innan någon annan gjorde det. Sådana egenskaper har ju egentligen bara gudarna. Ja, och så de som skriver skönlitterära böcker.

Den tanken leker kejsaren också med vid flera tillfällen: att han bygger sitt rike på ungefär samma sätt som när en poet skapar sina dikter, med samma metoder och efter samma, oväntade ingivelser.

  • Dan Sjögren