2017-01-20 11:58

2017-01-20 11:58

Fostret och världen därutanför

BOK: Ian McEwans nya roman om en uppdagad mordkomplett

Ian McEwan
Nötskal
Översättning: Meta Ottosson
Brombergs förlag

Berättaren i Ian McEwans nya roman Nötskal är ett snart fullgånget foster som sänder ut sin text från mammans livmoder. Ändå har han ett avancerat språk och kan uppfatta allt som händer omkring honom och i världen. Inte sedan P C Jersild lät en friopererad hjärna bli förälskad och berätta om det har jag stött på en lika originell huvudperson.

McEwan har samtidigt tagit ett steg in i en sidogenre, thrillern. Fostret uppdagar nämligen att Trudy, hans mor, och hennes älskare ska röja hans far ur vägen. Men författaren står samtidigt kvar med det andra benet i den klassiska romanen.

Baksmällor

Bit för bit pusslar den ofödde ihop de yttre sammanhangen genom att lyssna på radio, poddar, teveröster, samtal och föreläsningar. Den lilla varelsen är som ”en griffeltavla” där han ”skriver på sig själv”. Ganska snart vet han det mesta om smärtlindring, den gamla världens politiska problem, Norges oljereserver och Italiens underbara mat och ”soldränkta förfall”, om orgasmer (han skildrar en rad samlag ”inifrån”) och äktenskapsbrott.

I praktiken har författaren alltså stoppat in en fullvuxen karl i Trudy. Samtidigt anstränger sig McEwan för att mana fram och behålla känslan av att vi befinner oss i en gravid kvinna. Fostret älskar t ex goda viner, precis som sin mor, och är redan en riktig kännare på det området. Och han får då och då baksmälla precis som hon.

Hamlet

Älskaren är ”genialt andefattig, oförställbart menlös” och ytterligt banal, menar fostersonen. Hans far är poet, driver ett förlag som ger ut poeter, undervisar i poesi, recenserar poesi och citerar ständigt poesi. Han har blivit utkastad av Trudy från sitt eget hus men dyrkar henne ändå.

En hel del i romanen har Hamlet som förlaga. De älskande har i stort sett samma namn som modern och mördaren i det gamla dramat. De planerar att förgifta den bedragne fadern (med kylarvätska, inte med bolmört som i pjäsen). Också vålnaden dyker upp i ett misslyckat gästspel.

När fadern sent kommer in i huset tvärsvänger handlingen. Efter det blir lönnmördarna tvungna att omgående sätta sina planer i verket. Hamlet i magen tvingas vanmäktig åhöra deras förberedelser.

Stilsäkert, vackert

Med en buktalare som huvudperson och berättare är det förstås inte konstigt att romanen verkar konstruerad. Men också annat känns emellanåt skruvat; dialogen är bitvis ojämn, personerna tecknas inte särskilt skarpt och den lilles eviga föreläsningarna får då och då drag av uppvisning.

Det bisarra perspektivet får till följd att naturliga rum i berättelsen saknas. Dessa ”tomrum” måste fyllas med annat och leder till att det ofödda barnet dominerar för mycket och emellanåt trampar fostervatten.

Samtidigt finns det en del annat att beundra i romanen; den säkra stilen, en rad både hemska eller vackra visioner om världens kommande öden, åtskilliga ystra tankesprång, Hamletparafrasen och de många nästan våldsamt skarpa iakttagelserna.

 

 

Berättaren i Ian McEwans nya roman Nötskal är ett snart fullgånget foster som sänder ut sin text från mammans livmoder. Ändå har han ett avancerat språk och kan uppfatta allt som händer omkring honom och i världen. Inte sedan P C Jersild lät en friopererad hjärna bli förälskad och berätta om det har jag stött på en lika originell huvudperson.

McEwan har samtidigt tagit ett steg in i en sidogenre, thrillern. Fostret uppdagar nämligen att Trudy, hans mor, och hennes älskare ska röja hans far ur vägen. Men författaren står samtidigt kvar med det andra benet i den klassiska romanen.

Baksmällor

Bit för bit pusslar den ofödde ihop de yttre sammanhangen genom att lyssna på radio, poddar, teveröster, samtal och föreläsningar. Den lilla varelsen är som ”en griffeltavla” där han ”skriver på sig själv”. Ganska snart vet han det mesta om smärtlindring, den gamla världens politiska problem, Norges oljereserver och Italiens underbara mat och ”soldränkta förfall”, om orgasmer (han skildrar en rad samlag ”inifrån”) och äktenskapsbrott.

I praktiken har författaren alltså stoppat in en fullvuxen karl i Trudy. Samtidigt anstränger sig McEwan för att mana fram och behålla känslan av att vi befinner oss i en gravid kvinna. Fostret älskar t ex goda viner, precis som sin mor, och är redan en riktig kännare på det området. Och han får då och då baksmälla precis som hon.

Hamlet

Älskaren är ”genialt andefattig, oförställbart menlös” och ytterligt banal, menar fostersonen. Hans far är poet, driver ett förlag som ger ut poeter, undervisar i poesi, recenserar poesi och citerar ständigt poesi. Han har blivit utkastad av Trudy från sitt eget hus men dyrkar henne ändå.

En hel del i romanen har Hamlet som förlaga. De älskande har i stort sett samma namn som modern och mördaren i det gamla dramat. De planerar att förgifta den bedragne fadern (med kylarvätska, inte med bolmört som i pjäsen). Också vålnaden dyker upp i ett misslyckat gästspel.

När fadern sent kommer in i huset tvärsvänger handlingen. Efter det blir lönnmördarna tvungna att omgående sätta sina planer i verket. Hamlet i magen tvingas vanmäktig åhöra deras förberedelser.

Stilsäkert, vackert

Med en buktalare som huvudperson och berättare är det förstås inte konstigt att romanen verkar konstruerad. Men också annat känns emellanåt skruvat; dialogen är bitvis ojämn, personerna tecknas inte särskilt skarpt och den lilles eviga föreläsningarna får då och då drag av uppvisning.

Det bisarra perspektivet får till följd att naturliga rum i berättelsen saknas. Dessa ”tomrum” måste fyllas med annat och leder till att det ofödda barnet dominerar för mycket och emellanåt trampar fostervatten.

Samtidigt finns det en del annat att beundra i romanen; den säkra stilen, en rad både hemska eller vackra visioner om världens kommande öden, åtskilliga ystra tankesprång, Hamletparafrasen och de många nästan våldsamt skarpa iakttagelserna.

 

 

  • Dan Sjögren