2016-12-18 14:40

2016-12-18 14:41

Kvinnan som hör Guds röst

BOK: Mona Kalin återkommer med en bok om Channa från Bäckhammar

Inom loppet av drygt tio år publicerade Mona Kalin ett antal fina romaner.
Först kom Livet är härligt (1978), året därpå följde Käraste syster min.
Och så tio år senare utkom Kattleken. Länge sågs den som den värmländska berätterskans sista roman.
Men nu finns en ny Kalin-bok, Arbetarhustru. Det är en mörkare roman, gripande och kalinskt välberättad

Tiden är värmländskt 1940-tal, spelplatsen för dramat är Mariebergs sjukhus i Kristinehamn.

Dit, till sjukhuset för patienter med trasiga själar, förs arbetarhustrun Astrid Channa Mickelsson med bil från hemorten Bäckhammar.

Den som läst tidigare romaner av Mona Kalin har nu fått mer än en antydan om att Arbetarhustru (Nomen Förlag) är verklighetsbaserad.

Det bakre bokomslagets text är mer preciserande. I den nya romanen har ”verkligheten till stor del fått stå modell” står det att läsa.

Så är det även med Mona Kalins tidigare romaner; berättelserna är förankrade i en värmländsk, till och med ”bäckhammarsk” verklighet.

Guds röst

Men de tidigare romanerna var ljusare än ”Arbetarhustru”, det var mer av värmländsk skröna, saga och påhittighet.

”Arbetarhustru”, berättelsen om en kvinna i 30-årsåldern som hör Guds röst, är smärtsam, det är en kvinnoskildring som det gör ont att läsa.

Icke desto mindre är det en viktig roman.

Den är viktig dels för att den innebär en fin berättares sena återkomst, dels för att ämnet är hämtat ur en tid som inte är alltför avlägsen.

Det fanns en tid när beteenden som avvek från det som ansågs normalt och lämpligt förpassade människor in på slutna sjukhus.

Vittnesmålen om detta - förvandlade till skönlitteratur - är inte så få, och Mona Kalins roman är ett av de bättre.

Hennes styrka som romanförfattare - djupseendet, empatin och förmågan att fängsla - är oförminskad.

Journaler

Arbetarhustrun i Kalins roman hör Guds röst. Gud talar till Channa (som hon kallas i romanen) och den tilltalade svarar och vill leva enligt Guds anvisningar.

Omgivningen må vara religiös och tro på Gud, men samma omgivning tycker att Channas starkt upplevda direktkontakt med Gud är ett sjukligt beteende.

Därför tas hon in på sjukhuset strax utanför Kristinehamn, tas in för behandling mot de påstådda vanföreställningarna.

Här och var i Mona Kalins roman finns citat ur patientjournaler; det är svårt att avgöra deras autenticitet men de känns äkta.

Så äkta att man som läsare anar förekomsten av autentiska journaler.

Medkänsla

Mona Kalins Arbetarhustru är ovanlig i jämförelse med författarens tidigare böcker.

I sin skildring av en kvinnas lidande ger romanen det vardagsäktas intryck. Channa och hennes nära omgivning beskrivs med stark medkänsla.

Romanen om Channa är en varm och vackert berättad kvinnoskildring, ett porträtt av en arbetarhustru som - ja, ordet är omöjligt att gå förbi - drabbas av en gången tids så kallade psykvård.

Psykvård av en kvinna som anser sig ha direktkontakt med Gud, men som av en mer krass och hårt sekulariserad värld diagnosticeras som sjuk.

Tiden är värmländskt 1940-tal, spelplatsen för dramat är Mariebergs sjukhus i Kristinehamn.

Dit, till sjukhuset för patienter med trasiga själar, förs arbetarhustrun Astrid Channa Mickelsson med bil från hemorten Bäckhammar.

Den som läst tidigare romaner av Mona Kalin har nu fått mer än en antydan om att Arbetarhustru (Nomen Förlag) är verklighetsbaserad.

Det bakre bokomslagets text är mer preciserande. I den nya romanen har ”verkligheten till stor del fått stå modell” står det att läsa.

Så är det även med Mona Kalins tidigare romaner; berättelserna är förankrade i en värmländsk, till och med ”bäckhammarsk” verklighet.

Guds röst

Men de tidigare romanerna var ljusare än ”Arbetarhustru”, det var mer av värmländsk skröna, saga och påhittighet.

”Arbetarhustru”, berättelsen om en kvinna i 30-årsåldern som hör Guds röst, är smärtsam, det är en kvinnoskildring som det gör ont att läsa.

Icke desto mindre är det en viktig roman.

Den är viktig dels för att den innebär en fin berättares sena återkomst, dels för att ämnet är hämtat ur en tid som inte är alltför avlägsen.

Det fanns en tid när beteenden som avvek från det som ansågs normalt och lämpligt förpassade människor in på slutna sjukhus.

Vittnesmålen om detta - förvandlade till skönlitteratur - är inte så få, och Mona Kalins roman är ett av de bättre.

Hennes styrka som romanförfattare - djupseendet, empatin och förmågan att fängsla - är oförminskad.

Journaler

Arbetarhustrun i Kalins roman hör Guds röst. Gud talar till Channa (som hon kallas i romanen) och den tilltalade svarar och vill leva enligt Guds anvisningar.

Omgivningen må vara religiös och tro på Gud, men samma omgivning tycker att Channas starkt upplevda direktkontakt med Gud är ett sjukligt beteende.

Därför tas hon in på sjukhuset strax utanför Kristinehamn, tas in för behandling mot de påstådda vanföreställningarna.

Här och var i Mona Kalins roman finns citat ur patientjournaler; det är svårt att avgöra deras autenticitet men de känns äkta.

Så äkta att man som läsare anar förekomsten av autentiska journaler.

Medkänsla

Mona Kalins Arbetarhustru är ovanlig i jämförelse med författarens tidigare böcker.

I sin skildring av en kvinnas lidande ger romanen det vardagsäktas intryck. Channa och hennes nära omgivning beskrivs med stark medkänsla.

Romanen om Channa är en varm och vackert berättad kvinnoskildring, ett porträtt av en arbetarhustru som - ja, ordet är omöjligt att gå förbi - drabbas av en gången tids så kallade psykvård.

Psykvård av en kvinna som anser sig ha direktkontakt med Gud, men som av en mer krass och hårt sekulariserad värld diagnosticeras som sjuk.