2016-07-28 06:00

2016-07-28 08:23

Bruksbrudens knivskarpa briljans

BÖCKER

En tryckare på Blue Moon Bar – samlade krönikor och kåserier
Hanna Hellquist
Albert Bonniers förlag

Det handlar om kattens depressioner, vardagssexism, pappans självmord, föräldrar som diktatorer och impulsköp på blocket. Men framför allt, kärleken till Grums.

Hanna Hellquists texter publiceras oftast i små portioner, en krönika här en krönika där. Att publicera femton år av hennes arbete i samlad kompott är att göra genialiteten ett faktum på 752 sidor. Det är en bok fylld av uppriktiga, humoristiska och självutlämnande texter som underhåller och inspirerar läsaren. Var för sig tar de plats i den offentliga diskussionen som ögonöppnare med det diskreta men enträgna budskapet– det privata är politiskt.

Längtan till landet och huset i Grums finns hela tiden närvarande i Hellquist texter. Under månaderna i lägenheten i Stockholm drömmer hon om somrarna på landet, alla projekt som ska genomföras och livskvalitén som finns i skogarna i Värmland. Är det nått som texterna avslöjar om sin författare så är det att hon älskar projekt, blocketannonser, katten Isa och hunden Ines. Att vara värmlänning är för Hellquist inte bara ett ursprung: ”Värmland är allt jag har. Jag är inte härifrån. Det är hela min identitet”.

I en krönika från 2015 belyser hon skillnaden mellan hälsosam självinsikt och förgörande självkritik. Hellquist beskriver hur heterosexuella par i Värmland bor i hop men liksom lever isär. Plötsligt blir kvinnorna olyckliga, medicineras med piller och vägrar rannsaka något annat än sig själva. Hon tar sin erfarenhet och levererar ett råd: ”Gumman, spotta ut den där citalopramen och dumpa snubben”.

Att som kvinna skriva om sin triviala vardag har genom litteraturhistorien varit ett sällsynt fenomen. Memoarer och självbiografiska texter med det manliga jaget som tema är än idag en självklarhet. Den nakna och blottade kvinnan har historiskt sett gestaltats bildligt, mystiskt, och objektifierat, men sällan fått äga sin röst och uttrycka sig bokstavligen. Hanna Hellquist kunde inte göra det mer ordagrant, mer konkret och mer jordiskt. Hon började skriva 2003 i en tid då människor inte översköljdes av privatliv på Instagram och Facebook. Genom vågen av sociala medier har hon lyckats hålla sig aktuell genom att balansera på en linje som inte strävar efter perfektion. Utan helt och hållet blottar, erkänner och hävdar sin rätt att vara en imperfekt människa.

Det handlar om kattens depressioner, vardagssexism, pappans självmord, föräldrar som diktatorer och impulsköp på blocket. Men framför allt, kärleken till Grums.

Hanna Hellquists texter publiceras oftast i små portioner, en krönika här en krönika där. Att publicera femton år av hennes arbete i samlad kompott är att göra genialiteten ett faktum på 752 sidor. Det är en bok fylld av uppriktiga, humoristiska och självutlämnande texter som underhåller och inspirerar läsaren. Var för sig tar de plats i den offentliga diskussionen som ögonöppnare med det diskreta men enträgna budskapet– det privata är politiskt.

Längtan till landet och huset i Grums finns hela tiden närvarande i Hellquist texter. Under månaderna i lägenheten i Stockholm drömmer hon om somrarna på landet, alla projekt som ska genomföras och livskvalitén som finns i skogarna i Värmland. Är det nått som texterna avslöjar om sin författare så är det att hon älskar projekt, blocketannonser, katten Isa och hunden Ines. Att vara värmlänning är för Hellquist inte bara ett ursprung: ”Värmland är allt jag har. Jag är inte härifrån. Det är hela min identitet”.

I en krönika från 2015 belyser hon skillnaden mellan hälsosam självinsikt och förgörande självkritik. Hellquist beskriver hur heterosexuella par i Värmland bor i hop men liksom lever isär. Plötsligt blir kvinnorna olyckliga, medicineras med piller och vägrar rannsaka något annat än sig själva. Hon tar sin erfarenhet och levererar ett råd: ”Gumman, spotta ut den där citalopramen och dumpa snubben”.

Att som kvinna skriva om sin triviala vardag har genom litteraturhistorien varit ett sällsynt fenomen. Memoarer och självbiografiska texter med det manliga jaget som tema är än idag en självklarhet. Den nakna och blottade kvinnan har historiskt sett gestaltats bildligt, mystiskt, och objektifierat, men sällan fått äga sin röst och uttrycka sig bokstavligen. Hanna Hellquist kunde inte göra det mer ordagrant, mer konkret och mer jordiskt. Hon började skriva 2003 i en tid då människor inte översköljdes av privatliv på Instagram och Facebook. Genom vågen av sociala medier har hon lyckats hålla sig aktuell genom att balansera på en linje som inte strävar efter perfektion. Utan helt och hållet blottar, erkänner och hävdar sin rätt att vara en imperfekt människa.

  • Veronica Lindström