2016-06-14 16:01

2016-06-14 16:01

Övermod och Nietzsches skorpor

BOK: Ingela Linds brokiga klippbok

Övermod är delvis en klippbok, meddelar kulturjournalisten Ingela Lind i sitt förord. Den röda tråden, själva övermodet, har dock lyfts fram när texterna bearbetats eller skrivits om, meddelar hon.

Ändå tycker jag inte att det där övermodet är så närvarande eller tydligt i de 36 bidragen.

Men att tillföra en sådan hållning - övermodet - i efterhand är nog svårt.

Ungefär som att kasta in den berömda jästen i ugnen. Den hamnar inte i brödet.

Skriver om ”allt”

Hon skriver om allt, om Orlando, (Virginia Woolfs romansaga om könsbyten och uppbrott), om försöken att förbättra hygienen (vilket i symbolisk mening är en kamp mot döden), och om Tolstojs Anna Karenina där personerna sägs vara mycket sammansatta (och därför räcker hennes korta text inte riktigt till, tycker jag).

Hon skriver om Pradomuseet (hon badar, nej simmar ut bland dukarna i det väldiga galleriet), om stringhyllan (som symboliserade andlig tillväxt för Lind), och den berömde konstnären Robert Rauschenberg som hon besökte i Florida och som då bara liknade ”en liten intorkad fågel”.

Nietzsches skorpor

Läsaren får också möta en rad kvinnor, bland annat Susan Sontag, Peggy Guggenheim, Sonia Delaunay och Adele Bloch-Bauer och i de bidragen anar man mer av övermod än i det övriga materialet.

Tre småtexter handlar om möbler, två om färger, en om Nietzsches skorpor.

Ibland har jag svårt att köpa förutsättningarna. Som att den amerikanske 1900-talsmålaren Edvard Hopper skulle vara befryndad med den högromantiske Caspar David Friedrich. Hopper målar slutna rum där det är långt mellan människorna.

I Friedrichs besjälade landskap anar åskådarna en högre makt.

Självbiografiskt

Ett par avsnitt är biografiska. Fadern var en på alla sätt övermodig människa, ”en lättlurad lycksökare”. Han uppfann onyttiga föremål och levde himlastormande och liknade mer en romanfigur än en svensk pappa som tog sitt ansvar. Men porträttet är överdådigt.

Lind vidgar sedan beskrivningen och ger sinnliga glimtar av livet i hemmet, det blir en minnesorgie, där texten får fäste i varje vrå och möbel. Det hela är en biografisk skiss som gott kunde fått växa till en egen bok.

Hon befinner sig i USA ett år och lever där mera segregerat än hon riktigt tål. Här finns ännu mer stoff som kunde ha byggts in i en större biografisk berättelse.

Brokigt

En rätt brokig klippbok alltså, och det Lind klippt ihop är miniessäer, porträtt, mer personliga texter, recensioner och annat som är svårt att formbestämma. Tonen blir ofta lätt kåserande men Lind bygger sina texter på stabil inläsning.

Det händer väl att jag kommer fel till bollen. Om nu essäer och kommenterande texter är ett passningsspel. Men många av de här texterna är glada utspel, poetiska utgjutelser, personliga deklarationer och kärlek i stora lass. I sina bästa stunder frustar Lind av energi och rör sig obesvärat över stora ytor.

Ändå tycker jag inte att det där övermodet är så närvarande eller tydligt i de 36 bidragen.

Men att tillföra en sådan hållning - övermodet - i efterhand är nog svårt.

Ungefär som att kasta in den berömda jästen i ugnen. Den hamnar inte i brödet.

Skriver om ”allt”

Hon skriver om allt, om Orlando, (Virginia Woolfs romansaga om könsbyten och uppbrott), om försöken att förbättra hygienen (vilket i symbolisk mening är en kamp mot döden), och om Tolstojs Anna Karenina där personerna sägs vara mycket sammansatta (och därför räcker hennes korta text inte riktigt till, tycker jag).

Hon skriver om Pradomuseet (hon badar, nej simmar ut bland dukarna i det väldiga galleriet), om stringhyllan (som symboliserade andlig tillväxt för Lind), och den berömde konstnären Robert Rauschenberg som hon besökte i Florida och som då bara liknade ”en liten intorkad fågel”.

Nietzsches skorpor

Läsaren får också möta en rad kvinnor, bland annat Susan Sontag, Peggy Guggenheim, Sonia Delaunay och Adele Bloch-Bauer och i de bidragen anar man mer av övermod än i det övriga materialet.

Tre småtexter handlar om möbler, två om färger, en om Nietzsches skorpor.

Ibland har jag svårt att köpa förutsättningarna. Som att den amerikanske 1900-talsmålaren Edvard Hopper skulle vara befryndad med den högromantiske Caspar David Friedrich. Hopper målar slutna rum där det är långt mellan människorna.

I Friedrichs besjälade landskap anar åskådarna en högre makt.

Självbiografiskt

Ett par avsnitt är biografiska. Fadern var en på alla sätt övermodig människa, ”en lättlurad lycksökare”. Han uppfann onyttiga föremål och levde himlastormande och liknade mer en romanfigur än en svensk pappa som tog sitt ansvar. Men porträttet är överdådigt.

Lind vidgar sedan beskrivningen och ger sinnliga glimtar av livet i hemmet, det blir en minnesorgie, där texten får fäste i varje vrå och möbel. Det hela är en biografisk skiss som gott kunde fått växa till en egen bok.

Hon befinner sig i USA ett år och lever där mera segregerat än hon riktigt tål. Här finns ännu mer stoff som kunde ha byggts in i en större biografisk berättelse.

Brokigt

En rätt brokig klippbok alltså, och det Lind klippt ihop är miniessäer, porträtt, mer personliga texter, recensioner och annat som är svårt att formbestämma. Tonen blir ofta lätt kåserande men Lind bygger sina texter på stabil inläsning.

Det händer väl att jag kommer fel till bollen. Om nu essäer och kommenterande texter är ett passningsspel. Men många av de här texterna är glada utspel, poetiska utgjutelser, personliga deklarationer och kärlek i stora lass. I sina bästa stunder frustar Lind av energi och rör sig obesvärat över stora ytor.

  • Dan Sjögren