2016-02-16 12:09

2016-02-16 17:16

"Flanellfrost" och "årsnubb" i fysiska resedikter

BOK: Eva Ströms poesi närmar sig lidandet i världen

Eva Ström
Och morgonen redan stark och vaken omkring dig
Albert Bonniers förlag

Åtskilligt i Eva Ströms nya diktsamling Och morgonen redan stark och vaken omkring dig kan föra tanken till ett resereportage.

Poeten tar sig runt i världen och är noga med att ange namn på gator, kyrkor, kaféer, torg, kända platser, slott och städer. I Paris tar hon med sin textkamera skarpa bilder av syraskadade romer och stadens ”silverbroar” över ”tennfloden”. Hon ser ”i människohavet” ett ansikte som på pricken liknar faderns och på ett museum beskådar hon en kunglig rakskål. I New York äter hon en ”jättesallad” och i en av Dublins kyrkor råkar hon ut för en ficktjuv.

”Flanellfrost” och ”årsnubb”

I en prosadikt hamnar hon i en affär som säljer kardemummate och färska dadlar och kommer att tänka på hur våra blodkroppar vandrar i kroppen. Det sista, den där svängen, är oväntad. Det finns rätt många sådana korsvägar i dikterna.

Hösten ”rundar hörnen vid plommonhäcken”, skriver Ström i en dikt, och ”året spikas hårdare fast med årsnubb”. Det finns genomgående många bilder, ofta rätt hårt stoppade med sensuella intryck och oväntade detaljer. Det finns också mängder av nyord, som ”flanellfrost”, ”flugsvampstavlan” och ”jordrökssläktet”. Ibland kan de där konstruktionerna bli lite överlastade.

Fysiskt drag

Språket i Eva Ströms senaste roman, hade ett nästan fysiskt drag, som om orden vore ben och muskler i en kropp. Och jag får samma känsla när jag läser dikterna i den nya samlingen.

En svit kallas lunchdikter, en annan med ”imaginära bilder innehåller ett par kyrkogårdsdikter där vi befinner oss både under och över marknivån. I en rad andra poem skymtar berömda författare, Tranströmer, Böll, Brecht, Shakespeare, Bellman och Strindberg. Marguerite Duras och Frank O'Hara får egna dikter.

Texterna är ofta byggda kring en liten scen som lätt kunde byggts ut till en novell, den ligger liksom hoprullad inne i scenen. ”Vill du ha grädde eller socker i kaffet / frågar min mor min far”, börjar en dikt. De två har inte setts på 45 år! Texten är på sexton rader. Kanske är det egentligen en novell. Det finns under alla omständigheter mycket episkt gods i de här dikterna.

Lidandet

Mycket verkar skrivet i steget, det är en sorts flanörpoesi.

Åtskilliga röster eller repliker är infogade, nästan inhängda, ett grepp som Ström också utnyttjade i romanen Claires leende.

Samlingen innehåller 76 sidor, fyra delar och 46 dikter. Det hela gör ett brokigt, lite splittrat intryck, kanske för att det finns en spänning mellan den sinnliga aptiten i många dikter och det svåra lidandet ute i världen. Men när jag läser om samlingen kommer det där lidandet närmre. Det tar över mer och mer.

Åtskilligt i Eva Ströms nya diktsamling Och morgonen redan stark och vaken omkring dig kan föra tanken till ett resereportage.

Poeten tar sig runt i världen och är noga med att ange namn på gator, kyrkor, kaféer, torg, kända platser, slott och städer. I Paris tar hon med sin textkamera skarpa bilder av syraskadade romer och stadens ”silverbroar” över ”tennfloden”. Hon ser ”i människohavet” ett ansikte som på pricken liknar faderns och på ett museum beskådar hon en kunglig rakskål. I New York äter hon en ”jättesallad” och i en av Dublins kyrkor råkar hon ut för en ficktjuv.

”Flanellfrost” och ”årsnubb”

I en prosadikt hamnar hon i en affär som säljer kardemummate och färska dadlar och kommer att tänka på hur våra blodkroppar vandrar i kroppen. Det sista, den där svängen, är oväntad. Det finns rätt många sådana korsvägar i dikterna.

Hösten ”rundar hörnen vid plommonhäcken”, skriver Ström i en dikt, och ”året spikas hårdare fast med årsnubb”. Det finns genomgående många bilder, ofta rätt hårt stoppade med sensuella intryck och oväntade detaljer. Det finns också mängder av nyord, som ”flanellfrost”, ”flugsvampstavlan” och ”jordrökssläktet”. Ibland kan de där konstruktionerna bli lite överlastade.

Fysiskt drag

Språket i Eva Ströms senaste roman, hade ett nästan fysiskt drag, som om orden vore ben och muskler i en kropp. Och jag får samma känsla när jag läser dikterna i den nya samlingen.

En svit kallas lunchdikter, en annan med ”imaginära bilder innehåller ett par kyrkogårdsdikter där vi befinner oss både under och över marknivån. I en rad andra poem skymtar berömda författare, Tranströmer, Böll, Brecht, Shakespeare, Bellman och Strindberg. Marguerite Duras och Frank O'Hara får egna dikter.

Texterna är ofta byggda kring en liten scen som lätt kunde byggts ut till en novell, den ligger liksom hoprullad inne i scenen. ”Vill du ha grädde eller socker i kaffet / frågar min mor min far”, börjar en dikt. De två har inte setts på 45 år! Texten är på sexton rader. Kanske är det egentligen en novell. Det finns under alla omständigheter mycket episkt gods i de här dikterna.

Lidandet

Mycket verkar skrivet i steget, det är en sorts flanörpoesi.

Åtskilliga röster eller repliker är infogade, nästan inhängda, ett grepp som Ström också utnyttjade i romanen Claires leende.

Samlingen innehåller 76 sidor, fyra delar och 46 dikter. Det hela gör ett brokigt, lite splittrat intryck, kanske för att det finns en spänning mellan den sinnliga aptiten i många dikter och det svåra lidandet ute i världen. Men när jag läser om samlingen kommer det där lidandet närmre. Det tar över mer och mer.

  • Dan Sjögren