2016-02-13 06:00

2016-02-13 06:00

Wästbergs händelselösa roman

BOK: En pensionatsgäst vill "hitta hem"

Per Wästberg
Det gula pensionatet
Wahlström och Widstrand

Den namnlöse berättaren i Per Wästbergs nya roman Det gula pensionatet bor en tid på ett nerslitet pensionat i glesbygden. Stället liknar ”en sjuk gammal man i sin sista sömn”, men det vilar ett stilla förfall över berättaren också.

Han är där för att idka självkritik och vill ”odla ett drönarliv för att kunna reda ut begreppen”.

Han har också en oklar tanke om att kunna ”hitta hem”.

Mjältsjukan

1983 flydde Wästberg själv på ett liknande sätt världen men valde då att begrava sig i franska Guyana. Han reste dit ”för att slippa bli sedd” och i hopp om att den anonyma ensamheten och den oformliga tristessen skulle få hans ”kontur att klarna”, som han skriver i sina memoarer. Premisserna är nog ungefär likadana för berättaren i den nya romanen.

Men vi får egentligen aldrig reda på vad hans mjältsjuka beror på. Han berättar mycket lite om sig själv, han förblir tillbommad. Och han återger inte heller minnen från sitt vuxna liv (för att på det viset förse oss med människor, miljöer, förvecklingar, erfarenheter, relationer och annat).

Wästberg trollar fram den ena paradoxen efter den andra och klär som alltid sina iakttagelser i vackra metaforer. Nästan ingen i riket skriver med samma sinnliga precision och osvikliga känsla för valörer och textbygge som Wästberg.

Bipersoner

Problemet är att denna stilkonst ofta hamnar i ett lufttomt rum. ”En händelselös roman” kallar Wästberg själv sin bok i en undertitel men också på det inre planet sker det för lite. Berättaren får aldrig kontakt med de djupare skikten i sin person och det ger romanen ett abstrakt och diffust drag.

Vi möter ett par bipersoner som Wästberg avbildar i steget. Som vanligt är hans porträttkonst av hög klass. Ställets värd beskrivs, liksom kokerskan (ett huskors, som hämtad från den svenska pilsnerfilmen) och en klok barnmorska som rastar sin hund. Men sedan finns det inga fler att avbilda, han är den ende gästen på pensionatet.

Tills Kaj-Agaton dyker upp och trasar sönder berättarens sinnesfrid. Den nye gästen försöker på alla sätt dyrka upp berättaren som blir allt mer rasande när han utsätts för tusen burdusa frågor. Denne Kaj-Agaton är egentligen en riktig tråkmåns och därför en otacksam figur i en roman som är händelselös.

Som Strindberg

Per Wästberg har dryga sjuttiotalet verk bakom sig men bland dem finns vad jag vet inte någon dramatik. Här kommer han ändå rätt nära genren. Temat liknar det som Strindberg flera gånger återvände till: vem av två som är starkast.

De båda duellerar vid måltiderna. Kaj-Agaton försöker komma åt berättaren med stick, rena påhopp, förtrolighet, påflugna påståenden, retsamheter och smicker. Berättaren tiger eller letar, ofta förgäves, efter dräpande repliker och lakonismer.

Så pågår det länge.

Kammarspel

Romanen är på 400 sidor men detta kammarspel kunde skurits ner rejält.

Som en sorts mellanspel beskriver berättaren också pensionatet i detalj. Med hjälp av tusen fynd ritar han upp en verksamhet som ligger i själatåget, ja en hel kultur som är på väg att försvinna. Men de avsnitten liknar mer ett lysande reportage.

Varför berättaren inte bara lämnar stället när han nu får varje stund förstörd av den andre förblir en gåta. Han låter sig i stället terroriseras av en ”medelmåtta”, det är just den saken som grämer honom mest. Och i slutet dömer han ut hela sin redogörelse, den saknar ”bärkraft och styrsel”, summerar han, och det är väl tyvärr bara att hålla med honom.

Den namnlöse berättaren i Per Wästbergs nya roman Det gula pensionatet bor en tid på ett nerslitet pensionat i glesbygden. Stället liknar ”en sjuk gammal man i sin sista sömn”, men det vilar ett stilla förfall över berättaren också.

Han är där för att idka självkritik och vill ”odla ett drönarliv för att kunna reda ut begreppen”.

Han har också en oklar tanke om att kunna ”hitta hem”.

Mjältsjukan

1983 flydde Wästberg själv på ett liknande sätt världen men valde då att begrava sig i franska Guyana. Han reste dit ”för att slippa bli sedd” och i hopp om att den anonyma ensamheten och den oformliga tristessen skulle få hans ”kontur att klarna”, som han skriver i sina memoarer. Premisserna är nog ungefär likadana för berättaren i den nya romanen.

Men vi får egentligen aldrig reda på vad hans mjältsjuka beror på. Han berättar mycket lite om sig själv, han förblir tillbommad. Och han återger inte heller minnen från sitt vuxna liv (för att på det viset förse oss med människor, miljöer, förvecklingar, erfarenheter, relationer och annat).

Wästberg trollar fram den ena paradoxen efter den andra och klär som alltid sina iakttagelser i vackra metaforer. Nästan ingen i riket skriver med samma sinnliga precision och osvikliga känsla för valörer och textbygge som Wästberg.

Bipersoner

Problemet är att denna stilkonst ofta hamnar i ett lufttomt rum. ”En händelselös roman” kallar Wästberg själv sin bok i en undertitel men också på det inre planet sker det för lite. Berättaren får aldrig kontakt med de djupare skikten i sin person och det ger romanen ett abstrakt och diffust drag.

Vi möter ett par bipersoner som Wästberg avbildar i steget. Som vanligt är hans porträttkonst av hög klass. Ställets värd beskrivs, liksom kokerskan (ett huskors, som hämtad från den svenska pilsnerfilmen) och en klok barnmorska som rastar sin hund. Men sedan finns det inga fler att avbilda, han är den ende gästen på pensionatet.

Tills Kaj-Agaton dyker upp och trasar sönder berättarens sinnesfrid. Den nye gästen försöker på alla sätt dyrka upp berättaren som blir allt mer rasande när han utsätts för tusen burdusa frågor. Denne Kaj-Agaton är egentligen en riktig tråkmåns och därför en otacksam figur i en roman som är händelselös.

Som Strindberg

Per Wästberg har dryga sjuttiotalet verk bakom sig men bland dem finns vad jag vet inte någon dramatik. Här kommer han ändå rätt nära genren. Temat liknar det som Strindberg flera gånger återvände till: vem av två som är starkast.

De båda duellerar vid måltiderna. Kaj-Agaton försöker komma åt berättaren med stick, rena påhopp, förtrolighet, påflugna påståenden, retsamheter och smicker. Berättaren tiger eller letar, ofta förgäves, efter dräpande repliker och lakonismer.

Så pågår det länge.

Kammarspel

Romanen är på 400 sidor men detta kammarspel kunde skurits ner rejält.

Som en sorts mellanspel beskriver berättaren också pensionatet i detalj. Med hjälp av tusen fynd ritar han upp en verksamhet som ligger i själatåget, ja en hel kultur som är på väg att försvinna. Men de avsnitten liknar mer ett lysande reportage.

Varför berättaren inte bara lämnar stället när han nu får varje stund förstörd av den andre förblir en gåta. Han låter sig i stället terroriseras av en ”medelmåtta”, det är just den saken som grämer honom mest. Och i slutet dömer han ut hela sin redogörelse, den saknar ”bärkraft och styrsel”, summerar han, och det är väl tyvärr bara att hålla med honom.

  • Dan Sjögren