2016-01-03 16:40

2016-01-07 13:32

Näst sista året vid makten

BOKRECENSION: Tage Erlanders anteckningar från det omskakande året 1968

År 1968 blev Tage Erlanders näst sista år som statsminister och socialdemokratisk partiordförande.
Dagböcker 1968 (Gidlunds förlag) är därför sannolikt också den näst sista volymen i den långa serien med dagboksanteckningar.
Om nu serien, vilket har påpekats, avslutas med Erlanders sista år vid makten, 1969.

År 1968 blev ett på många sätt mycket krävande år för Ransätersonen Erlander.

Efter 22 år som partiordförande och statsminister var han ganska sliten, det framgår av anteckningarna.

I ett förord noterar dagböckernas utgivare, sonen och professor emeritus Sven Erlander, att Tage Erlanders handstil försämrats på grund av artros i fingerlederna.

Detta har orsakat vissa tolkningsproblem. Tage Erlanders handstil var mer svårläst än under tidigare år.

Dock inte mer så än att även Dagböcker 1968 i mångt och mycket är som de många tidigare volymerna: En spännande och lärorik läsning för den som intresserar sig för

svensk politik under efterkrigstiden.

Kriser

De större och mindre politiska kriserna avlöste varandra under 1968.

I augusti invaderas Tjeckoslovakien (där kommunistpartiet under Alexander Dubcek infört en sorts tidig ”glasnost”) av i första hand sovjetiska trupper.

Redan tidigare under sommaren har varningssignaler nått Erlander, som tar emot en djupt oroad sovjetisk premiärminister på Sverigebesök.

I dagboksanteckningar redovisar Erlander en skrämmande bild av de tjeckoslovakiska liberaliseringarna, en bild han får under samtalen med gästen Alexej Kosygin.

Mord och demonstrationer

1968 blev vidare det året då världen fick uppleva två politiska mord i USA, Martin Luther King och Robert Kennedy.

Det är påtagligt att Erlander, stor vän av USA, skakades av händelserna.

Studentrevolterna - framför allt i Frankrike - satte också sin prägel på arbetet; de revolutionära stämningarna spreds till Sverige. Förslaget om fasta studiegångar vid universiteten rörde upp studentkretsarna. Radikaliseringen skärptes genom kritiken mot USA:s krig i Vietnam.

Utbildningsminister Olof Palme (som 1968 sågs som Erlanders efterträdare) gick i demonstrationståg tillsammans med det kommunistiska Nordvietnams ambassadör i Moskva. Palmes demonstrerande ledde till att USA kallade hem sin Sverigeambassadör, en åtgärd som mycket oroade Erlander.

Valframgång

Tage Erlander genomförde 1968 sin sista valrörelse. Tidigt det året vädrar han oro för resultatet.

Men Socialdemokraterna fick drygt 50 procent av rösterna, en siffra som i dag, nästan 50 år senare, rimligen måste upplevas som närmast ofattbar.

Dagböcker 1968 är (som alltid när det gäller denna serie) välredigerad och uppslagsrik. Erlanders anteckningar är läsvärda dokument från en expansiv och delvis omskakande tid. Ibland dyker den upp, Erlanders ironiska humor och - utan humor! - hans ilska över ministrar (bland andra handelsminister Gunnar Lange) som väcker hans besvikelse.

Erlander sysslar med både storpolitik och även ganska små frågor. Till det senare hör en uppvaktning från Filipstad som vill ha en ny simhall.

Sker sådana uppvaktningar i dag hos statsministern?

Troligtvis inte.

Kiesinger, inte Kissinger

Dagböcker 1968 är som de tidigare delarna (omfattande åren 1946 och framåt) mycket sakriktig.

Men även solen har som bekant fläckar. Påståendet (sidan 19) om ett Parismöte mellan president de Gaulle, den västtyske utrikesministern Brandt och ”Kissinger” är naturligtvis felaktigt. Henry Kissinger kan inte ha deltagit i ett sådant möte, den som åsyftas är den västtyske förbundskanslern Kurt Georg Kiesinger.

Tyvärr har det fylliga personregistret i Dagböcker 1968 en längre biografisk notis om just den som inte var där: Henry Kissinger, inte förrän året därpå säkerhetspolitisk rådgivare hos USA:s nytillträdde president, Richard Nixon.

År 1968 blev ett på många sätt mycket krävande år för Ransätersonen Erlander.

Efter 22 år som partiordförande och statsminister var han ganska sliten, det framgår av anteckningarna.

I ett förord noterar dagböckernas utgivare, sonen och professor emeritus Sven Erlander, att Tage Erlanders handstil försämrats på grund av artros i fingerlederna.

Detta har orsakat vissa tolkningsproblem. Tage Erlanders handstil var mer svårläst än under tidigare år.

Dock inte mer så än att även Dagböcker 1968 i mångt och mycket är som de många tidigare volymerna: En spännande och lärorik läsning för den som intresserar sig för

svensk politik under efterkrigstiden.

Kriser

De större och mindre politiska kriserna avlöste varandra under 1968.

I augusti invaderas Tjeckoslovakien (där kommunistpartiet under Alexander Dubcek infört en sorts tidig ”glasnost”) av i första hand sovjetiska trupper.

Redan tidigare under sommaren har varningssignaler nått Erlander, som tar emot en djupt oroad sovjetisk premiärminister på Sverigebesök.

I dagboksanteckningar redovisar Erlander en skrämmande bild av de tjeckoslovakiska liberaliseringarna, en bild han får under samtalen med gästen Alexej Kosygin.

Mord och demonstrationer

1968 blev vidare det året då världen fick uppleva två politiska mord i USA, Martin Luther King och Robert Kennedy.

Det är påtagligt att Erlander, stor vän av USA, skakades av händelserna.

Studentrevolterna - framför allt i Frankrike - satte också sin prägel på arbetet; de revolutionära stämningarna spreds till Sverige. Förslaget om fasta studiegångar vid universiteten rörde upp studentkretsarna. Radikaliseringen skärptes genom kritiken mot USA:s krig i Vietnam.

Utbildningsminister Olof Palme (som 1968 sågs som Erlanders efterträdare) gick i demonstrationståg tillsammans med det kommunistiska Nordvietnams ambassadör i Moskva. Palmes demonstrerande ledde till att USA kallade hem sin Sverigeambassadör, en åtgärd som mycket oroade Erlander.

Valframgång

Tage Erlander genomförde 1968 sin sista valrörelse. Tidigt det året vädrar han oro för resultatet.

Men Socialdemokraterna fick drygt 50 procent av rösterna, en siffra som i dag, nästan 50 år senare, rimligen måste upplevas som närmast ofattbar.

Dagböcker 1968 är (som alltid när det gäller denna serie) välredigerad och uppslagsrik. Erlanders anteckningar är läsvärda dokument från en expansiv och delvis omskakande tid. Ibland dyker den upp, Erlanders ironiska humor och - utan humor! - hans ilska över ministrar (bland andra handelsminister Gunnar Lange) som väcker hans besvikelse.

Erlander sysslar med både storpolitik och även ganska små frågor. Till det senare hör en uppvaktning från Filipstad som vill ha en ny simhall.

Sker sådana uppvaktningar i dag hos statsministern?

Troligtvis inte.

Kiesinger, inte Kissinger

Dagböcker 1968 är som de tidigare delarna (omfattande åren 1946 och framåt) mycket sakriktig.

Men även solen har som bekant fläckar. Påståendet (sidan 19) om ett Parismöte mellan president de Gaulle, den västtyske utrikesministern Brandt och ”Kissinger” är naturligtvis felaktigt. Henry Kissinger kan inte ha deltagit i ett sådant möte, den som åsyftas är den västtyske förbundskanslern Kurt Georg Kiesinger.

Tyvärr har det fylliga personregistret i Dagböcker 1968 en längre biografisk notis om just den som inte var där: Henry Kissinger, inte förrän året därpå säkerhetspolitisk rådgivare hos USA:s nytillträdde president, Richard Nixon.