2015-12-18 13:53

2015-12-18 14:12

Bearbetandet av Förintelsen

BOKRECENSION: Paul Celan tolkad till svenska av Anders Olsson

Paul Celan
Andningsvändning
Tolkning och efterord: Anders Olsson
Lublin Press

En av årets litterära händelser: Paul Celans Atemwende från 1967 tolkad till svenska, under titeln Andningsvändning, av litteraturvetaren, akademiledamoten och poeten Anders Olsson. Det är första gången en hel diktsamling av Celan utges på svenska, och det är inte otänkbart att vi snart får se en ny generation poeter ta intryck av (eller imitera) Celan, lite på det sätt som skedde under 1980-talet.

I alla händelser: en oerhörd bok.

Mångspråkig

Några biografiska hållpunkter: Paul Celan (1920–1970), tysk-rumänsk poet av judisk börd, född i Czernowitz i dåvarande Rumänien; båda föräldrarna gick under i Andra världskriget (nackskott respektive tyfus), Celan hamnade själv i arbetsläger i Bukarest; studier i medicin, romanska språk och anglistik; flydde under kommunismen först till Wien och sedan till Paris, där han kom att jobba som lektor i tyska, fram till självmordet i april 1970. Celan översatte från ryska, engelska och franska, behärskade dessutom rumänska, jiddisch och hebreiska, men modersmålet var tyska och som tyskspråkig diktare anses han av många vara efterkrigstidens mest betydande.

Det osägbara

Vad ska man våga säga om Celan, det mesta låter självklart eller har redan sagts. Men måste kanske sägas igen. Man kommer inte ifrån att hela författarskapet (som ryms i två samlingsvolymer) växer fram ur och bearbetar Förintelsen. Däri ligger mycket av den genetiska komplikationen eller snarare omöjligheten i Celans dikter. Den andra stora tropen eller matrisen motsäger den första, existerar inte desto mindre inuti den: tanken på att dikten är det enda möjliga, det enda klamringsbara. Det finns en mystik hos Celan, med förbindelser både till judendom och kristendom, men dess innebörd sådan den skymtar i dikterna är varken någon metafysisk strävan eller renhetsidé, snarare ett slags lyssnande efter en tomhet som är latent och närvarande i tiden, den tid vi lever. Språket bär denna nollpunkt i sig; språket är, kan man säga, intets sinnliga utsida. Överallt i Celans nästan plågsamt sinnesnärvarande och våldsamt komprimerade strofer återfinns det negativas tecken och kluster, det osägbaras kondens.

 

IHÅLIGA LIVSGÅRD. I vindfånget

blommar

den tom-

blåsta lungan. En handfull

sömnkorn

viner ur den sann-

stammande munnen,

ut mot snö-

samtalen

 

Det är en annan sak med Celan eller åtminstone Celanreceptionen, att man som läsare kan känna sig ganska ängslig när man tycker sig ha begripit något. Plattade jag till dikten nu? Läste jag den fel? Alla dess forskare, alla dessa förborgade chassidiska, kabbalistiska eller helt enkelt fackboksmässiga referenser (Celan använde ofta fackböcker när han skrev) som kan resa stängsel för läsaren. Jag kan irritera mig på den helighetsaura som omger Celan, övertonerna av invigdhet hos vissa uttydare – ibland tar den sig uttryck i att ju mer invecklad och i själva verket oläsbar Celan är, desto större är han.

Balanserad tolkning

Då ska sägas att Anders Olsson, som skrivit ett lärt men personligt och givande efterord, tolkat Celan med imponerande balans mellan vad man kunde kalla diktens främmandehet och dess akt av kommunikation. Celans berömda nyordbildningar, som jag nu som äldre läsare kan tycka blir lite för många, även om de flesta är svindlande vackra och egenartade, gör sig för övrigt mycket bra på svenska, som är ett fantastiskt språk på den punkten. Syntaxen är inte alldeles lätt – dock glasklart förvaltad, åtminstone känns Olssons val vettiga. Men visst rör det sig en mycket krävande dikt och en av svårigheterna ligger i att man inte riktigt vet vad som krävs. Ofta hamnar man i en något livlöst avkodande läsart, ett slags rebuslösande, men där får man inte stelna. Det som gör Celans dikt så uthållig är bland annat att dess mening fördelar sig solfjäderlikt, åt många håll, samtidigt som den så att säga håller samman i roten. Man kan följa en menings stråle, man kan fastna en hel förmiddag i ett uttryck som visdomsschaktet Aldrig – och gott så. För övrigt är det väl tillåtet att ibland helt enkelt låta sig förföras av den tvetydiga skönheten i vissa strofer: Genom / storcelliga tomtimmar klättrar, i regnet, / den svartblåa / tankeskalbaggen

Mödosamma andetag

Det fragmenterade och stympade hos Celan, betonar Olsson i ett annat sammanhang, med stöd hos Shira Wolosky, bör inte uppfattas som ett utslag av förfelad eller elaborerad representation (såsom många gjort) utan snarare som avbrutet tal. Man kan säga att varje rad hos Celan vittnar om en strid – hans språk är inte dekonstruerat, det ser ut så från början, det är historien som tuggar språket: det tar sig ut i mödosamma andetag, smärtsamma stötar, försök, och i oväntade synteser. Det är bortom allt självförnöjt pysslande och överlagd friktion.

Ljuset och sången

Men det finns också en till synes helt annan sida av Celans, som jag tror att man måste beakta om man inte ska hamna i en halv förståelse: ljuset eller sången eller låt oss säga kraften, den goda kraft – buren av tystnad, motstånd, av det omöjliga – som dikternas existens vittnar om. Poesin som en den trasiga världens tentativa men bestämda åtbörd. Anders Olsson berör det här i efterordet, när han fäster uppmärksamheten på kopplingen till alkemi i flera dikter och till diktandet över huvud taget: söndrandet, solve, samexisterar med förenandet, coagula. Men allt börjar förstås i läsakten, varsamt och, om man förmår en stund, förutsättningslöst.

 

EN GÅNG

hörde jag honom,

då tvättade han världen,

osedd, natten lång,

verklig.

 

En och Oändlig,

förgörelse,

jaggörelse.

 

Ljus var. Räddning.

 

 

 

 

En av årets litterära händelser: Paul Celans Atemwende från 1967 tolkad till svenska, under titeln Andningsvändning, av litteraturvetaren, akademiledamoten och poeten Anders Olsson. Det är första gången en hel diktsamling av Celan utges på svenska, och det är inte otänkbart att vi snart får se en ny generation poeter ta intryck av (eller imitera) Celan, lite på det sätt som skedde under 1980-talet.

I alla händelser: en oerhörd bok.

Mångspråkig

Några biografiska hållpunkter: Paul Celan (1920–1970), tysk-rumänsk poet av judisk börd, född i Czernowitz i dåvarande Rumänien; båda föräldrarna gick under i Andra världskriget (nackskott respektive tyfus), Celan hamnade själv i arbetsläger i Bukarest; studier i medicin, romanska språk och anglistik; flydde under kommunismen först till Wien och sedan till Paris, där han kom att jobba som lektor i tyska, fram till självmordet i april 1970. Celan översatte från ryska, engelska och franska, behärskade dessutom rumänska, jiddisch och hebreiska, men modersmålet var tyska och som tyskspråkig diktare anses han av många vara efterkrigstidens mest betydande.

Det osägbara

Vad ska man våga säga om Celan, det mesta låter självklart eller har redan sagts. Men måste kanske sägas igen. Man kommer inte ifrån att hela författarskapet (som ryms i två samlingsvolymer) växer fram ur och bearbetar Förintelsen. Däri ligger mycket av den genetiska komplikationen eller snarare omöjligheten i Celans dikter. Den andra stora tropen eller matrisen motsäger den första, existerar inte desto mindre inuti den: tanken på att dikten är det enda möjliga, det enda klamringsbara. Det finns en mystik hos Celan, med förbindelser både till judendom och kristendom, men dess innebörd sådan den skymtar i dikterna är varken någon metafysisk strävan eller renhetsidé, snarare ett slags lyssnande efter en tomhet som är latent och närvarande i tiden, den tid vi lever. Språket bär denna nollpunkt i sig; språket är, kan man säga, intets sinnliga utsida. Överallt i Celans nästan plågsamt sinnesnärvarande och våldsamt komprimerade strofer återfinns det negativas tecken och kluster, det osägbaras kondens.

 

IHÅLIGA LIVSGÅRD. I vindfånget

blommar

den tom-

blåsta lungan. En handfull

sömnkorn

viner ur den sann-

stammande munnen,

ut mot snö-

samtalen

 

Det är en annan sak med Celan eller åtminstone Celanreceptionen, att man som läsare kan känna sig ganska ängslig när man tycker sig ha begripit något. Plattade jag till dikten nu? Läste jag den fel? Alla dess forskare, alla dessa förborgade chassidiska, kabbalistiska eller helt enkelt fackboksmässiga referenser (Celan använde ofta fackböcker när han skrev) som kan resa stängsel för läsaren. Jag kan irritera mig på den helighetsaura som omger Celan, övertonerna av invigdhet hos vissa uttydare – ibland tar den sig uttryck i att ju mer invecklad och i själva verket oläsbar Celan är, desto större är han.

Balanserad tolkning

Då ska sägas att Anders Olsson, som skrivit ett lärt men personligt och givande efterord, tolkat Celan med imponerande balans mellan vad man kunde kalla diktens främmandehet och dess akt av kommunikation. Celans berömda nyordbildningar, som jag nu som äldre läsare kan tycka blir lite för många, även om de flesta är svindlande vackra och egenartade, gör sig för övrigt mycket bra på svenska, som är ett fantastiskt språk på den punkten. Syntaxen är inte alldeles lätt – dock glasklart förvaltad, åtminstone känns Olssons val vettiga. Men visst rör det sig en mycket krävande dikt och en av svårigheterna ligger i att man inte riktigt vet vad som krävs. Ofta hamnar man i en något livlöst avkodande läsart, ett slags rebuslösande, men där får man inte stelna. Det som gör Celans dikt så uthållig är bland annat att dess mening fördelar sig solfjäderlikt, åt många håll, samtidigt som den så att säga håller samman i roten. Man kan följa en menings stråle, man kan fastna en hel förmiddag i ett uttryck som visdomsschaktet Aldrig – och gott så. För övrigt är det väl tillåtet att ibland helt enkelt låta sig förföras av den tvetydiga skönheten i vissa strofer: Genom / storcelliga tomtimmar klättrar, i regnet, / den svartblåa / tankeskalbaggen

Mödosamma andetag

Det fragmenterade och stympade hos Celan, betonar Olsson i ett annat sammanhang, med stöd hos Shira Wolosky, bör inte uppfattas som ett utslag av förfelad eller elaborerad representation (såsom många gjort) utan snarare som avbrutet tal. Man kan säga att varje rad hos Celan vittnar om en strid – hans språk är inte dekonstruerat, det ser ut så från början, det är historien som tuggar språket: det tar sig ut i mödosamma andetag, smärtsamma stötar, försök, och i oväntade synteser. Det är bortom allt självförnöjt pysslande och överlagd friktion.

Ljuset och sången

Men det finns också en till synes helt annan sida av Celans, som jag tror att man måste beakta om man inte ska hamna i en halv förståelse: ljuset eller sången eller låt oss säga kraften, den goda kraft – buren av tystnad, motstånd, av det omöjliga – som dikternas existens vittnar om. Poesin som en den trasiga världens tentativa men bestämda åtbörd. Anders Olsson berör det här i efterordet, när han fäster uppmärksamheten på kopplingen till alkemi i flera dikter och till diktandet över huvud taget: söndrandet, solve, samexisterar med förenandet, coagula. Men allt börjar förstås i läsakten, varsamt och, om man förmår en stund, förutsättningslöst.

 

EN GÅNG

hörde jag honom,

då tvättade han världen,

osedd, natten lång,

verklig.

 

En och Oändlig,

förgörelse,

jaggörelse.

 

Ljus var. Räddning.

 

 

 

 

  • Erik Bergqvist